Äntligen...

Dagen före dopparedagen och den är här. Vår alldeles egen väldoftande och vackra julgran. Den låg väldigt pyrt till ett tag men min pappa han kan han och visst gjorde han det i år igen. Lite mindre än vanligt men mycket vacker och uppfyller väl alla våra kriterier för hur en gran ska vara. Den är nu klädd enligt konstens alla regler, skålad för i äkta lagrad julmust, studerad från alla håll och kanter och vi är så nöjda så. Nu är det bara de sista julklapparna kvar. En riktigt fin, fridfull, mysig och härlig julafton till er alla....

En riktig sagogran där den står i sitt hörn

Sorg

Det har varit en helvetes höst. Minst sagt. Har hänt ett flertal väldigt jobbiga och destruktiva personliga saker. Inget jag tänkte gå in på nämare. Och det är klart att man fixar dom, vad har man för val? Lägga sig ned och bryta ihop, skulle inte tro det, det är för mig en omöjlighet. Man biter ihop och går framåt, steg för steg, bearbetar under tiden och såsmåningom så ramlar smärtan av en och man lämnar skalen bakom sig. Så är det ju att leva och så är det ju mer eller mindre i alla våras liv. Mitt varande är självfallet inte unikt på något sätt. Sen har vi ju såklart olika sätt att hantera livets svårigheter. Då det gäller mig så är självklart barnen helt avgörande. Min kärlek till dem är starkare än allt annat och oavsett hur jag själv känner det eller hur jävligt det än kan vara ibland så går dom före mina egna personliga känslor, så är det bara. Dom är så mycket viktigare, jag är centrum i deras vuxenvärld, dom är mitt ansvar och för deras skull så måste jag fungera, punkt.

Och så imorse fick jag ett riktigt sorgebesked. En vän till mig som hastigt gått bort. Ett avslut som aldrig kan göras ogjort. En fantastisk och såklart helt unik person som aldrig kommer att finnas igen. Blev så ledsen över detta. Och då inte för min egen skull. Jag kommer självfallet att sakna honom men min förlust är ju en petitess jämfört med hans närmaste. Ja vad ska man säga, finns inte något recept på det. Men jag känner verkligen med dig, tänker på dig och önskar att du kan finna någon liten tröst och lindring i smärtan. Och även om vi alla vet att det blir bättre med tiden så förstår jag så väl att det inte hjälper för det är outhärdligt just nu och jag hoppas att du vet att jag finns här för dig om det är det minsta lilla jag kan göra för dig.

Det kommer ju alltid bättre tider, ett av mina absoluta favoritcitat: It can´t rain all the time. Och visst är det så. För mig personligen så kommer ju valparna snart och julen är en sådan fantastisk tid, all barnens glädje. Men just nu är det dax för mig att stanna upp och ta till mig sorgen. Att sluta bara gå framåt ett tag och låta den ramla över mig i all sin kraft och att stå ansikte mot ansikte med smärtan och ångesten. För den kan ju i realiteten faktiskt inte skada mig och definitivt inte döda mig även om man tror det ibland. Och låter jag den inte skrämma mig utan säger välkommen din jävel jag tar emot dig och är redo så blir det faktist bättre bara av det. Då förlorar den sin makt över mig och jag vet att jag kan gå vidare även efter denna fight med sorgen. För min sanning är den att det är just i rädslan för smärta, ångest, kris som mycket av det hemska ligger. Det är skräcken för den själsliga smärtan som jagar oss och skrämmer oss mer än vad den i sig själv innebär.

Så kom igen bara alla mina demoner, gör ert värsta, för det ska ni ha jävligt klart för er att så snart världen slutat skaka och jag når med näsan över vattenytan så kan jag andas igen. Och då tar jag ett djupt andetag och kliver hel in i nästa fantastiska äventyr som livet för med sig. Så det så.

Sist i denna lätt förvirrande blogg min stora tacksamhet till min kusin/vän/allra närmaste Annika. Du som alltid finns där, den enda som vet allt och därigenom förstår allt och kan reda ut allt. I alla livets stormar vad skulle jag göra utan dig.

YES!!!

Var och kollade tjejerna med ultraljud i fredags. Och jajamensan det var fosterblåsor i båda magarna. Tänk att man kan bli så otroligt lycklig över några små blåsor i ett par magar men det blir man verkligen. Det är naturligtvis inte någon garanti på något sätt. Allt kan hända och fostren kan absorberas efter ultraljudet men då vet man ju i alla fall att allt är okay så långt. Sen är det ju inte heller någon exakt diagnostik vad det gäller antal. Det kan bli både fler och färre än de blåsor man ser. Men det var samma veterinär som gjorde ultraljudet sist och hon hade faktiskt exakt rätt den gången. Denna gång var det färre blåsor så vi får nog räkna med lite färre valpar. Men det känns sekundärt, det viktigaste är ju att de som faktiskt föds är friska och fina individer.

Ve och fasa, ruskiga nyheter på byn. Min julgran är allvarligt hotad. Anledningen till det är att granarna har fått någon typ av röta. Barren har blivit bruna och det är inte så att dom ramlar av men dom luktar tydligen väldigt illa när man tar in dom inomhus. En petitess kan tyckas men är man en julälskare så är man. Iiiiiii det svider verkligen. Det är ju inte bara själva granen i sig utan i huvudsak traditionen. Varje jul så tar jag och ungarna in granen ett par dagar innan jul, klär den under stort ståhej och massor av fnitter och kommentarer. Det hör liksom till. Sista ordet är dock inte sagt än, har skickat ut pappa på spaning och hoppas fortfarande att han ska hitta en vacker gran som inte fått röta och som vi kan få njuta av i jul.

Gästbokstokeriet verkar ha upphört och inte några flera konstigheter på jobbet heller. Så himla skönt. Så nu tänker jag bara pyssla om tjejerna, förbereda för julen och se fram emot lite ledighet. Å så januari och valparna såklart.

Blivande mamma som sitter och funderar

Skruvat

Ja vad ska man säga. Det finns en hel del intressanta filurer i vår herres hage. Första krumeluren: Varit på kurs i Stockholm måndag till onsdag. När jag kom tillbaka till jobbet på torsdag så kom en av vår personal in till mig och ville informera om att det i måndags ringt en okänd kvinna till jobbet och frågat vilket hotell jag bodde på i Stockholm. Damen i fråga hade uppgett att hon var min mor och ville ha tag i mig. Naturligtvis fick hon inte napp då sådan uppgifter inte lämnas ut. Men vad betyder detta. Av vilken anledning vill någon främmade ta rätt på var jag bor och vad kan man tänkas hitta på för galenskaper med sådan information? Underligt....

Sen nästa krumelur. Har fått en del gästboksmeddelanden från en okänd person. Kallar sig bara vid förnamn och anger inte några kontaktuppgifter. Och vad är syftet med det.... Varför skriva om man nu inte vill bli kontaktad, vad finns det för anledning? Och varför kludda ned en massa slibbiga och slemmiga gästboksmeddelanden på en hundhemsida. Blir faktiskt förbannad, och kanske just det är syftet, vem vet? Det är min hundhemsida och ingen jävla kontaktannons. Den är till för intresserade av rasen, alltså hundrasen inte den kvinnliga dito, för mina valpköpar både nuvarande och kommande samt för människor jag känner, punkt. Inte för några puckon som inte har bättre saker för sig än att skriva en massa trams. Att det skulle handla om uppvaktning är uteslutet. Känner man mig det minsta lilla så vet man att då tar man kontakt, känner man mig inte så borde man begripa att det är meningslöst att uppvakta anonymt, dumskalle. Men för säkerhets skull: jag är INTE INTRESSERAD!!!! Mitt sexuella fokus är upptaget och det går inte att ändra på förrän jag själv vill det och det vill jag alltså INTE.

Skruvat alltså...skruvade personer som försöker skruva runt fokus från sig själva, skruvar till sanningen eller försöker med skruvdragare att skruva in sina skruvade sinnen i andras värld. Funkar det inte så försöker dom med tillskruvade metoder att skruva upp volymen för att vi ska lyssna. Ledsen men det kommer inte att gå vägen, för med denna lilla essä lägger jag detta bakom mig och hoppas att jag slipper höra talas om tramset fortsättningsvis. Så lägg ner......

Resor och kärleksmöten

Nu är jag så less att resa så jag kräks på eländet. Började för några veckor sedan, en veckas kurs i södra sverige, jättebra utbildning m.m. men jag är ju inte någon globertrotter utan en som gillar att gå hemma och skrota, helst iklädd pyamas alternativt T-shirt och jeans. Sen har vi varit på parningsresor. Helgen v.45 åkte jag och Eska med tåget ned till Göteborg. Hon är för tung för att få flyga i kabinen så det blir tåget alternativt bil när man åker med henne. Det ville sig inte under helgen så jag lämnade henne där och åkte hem igen på söndag. Landade efter tågresan på jobbet strax före sju, lagom mör då man måste sitta när man bokat hundresa. Fungerade inte heller med parningen må eller tisdag så på onsdag fick Eska åka och träffa en annan snygging. Så slutet gott allting gott på den resan, sonen Jonathan flög ned fredagen efter och tog tåget tillbaka med henne. Samma dag flög jag och Zelda ned till Göteborg. Sov över där och styrde sedan kosan med bil ned till Skåne. Där blev det parning på en gång så vi åkte tillbaka till göteborg och på söndag åter till Luleå.

Veckan efter på tisdag åkte jag in på sjukhus för en mindre operation och torsdag vidare till Jokkmokk på konferens. Sen fick jag faktiskt vara hemma en hel helg, följt av 62 timmars arbetsvecka och på söndag så åker jag till Stockholm för ännu en kurs. Veckan efter ska vi ned till södra sverige och röntga om Pepsi. Phu. Men sen tänker jag absolut inte åka någonstans mer i år. Sex resor inom kort räcker. Vill inte verka gnällig men ibland så blir det bara för mycket flängande helt enkelt.

Men det absolut viktigaste var ju faktiskt att parningarna blev av och det blev dom. Så nu väntar vi förhoppningsvis smått. Är så otroligt spännande. Eska tycker jag ser ut som om hon kan vara dräktig, Zelda vet jag inte ännu. Har bestämt mig för att göra ultraljud även denna gång om jag inte är absolut säker utan det. Var så otorligt roligt att se fosterblåsorna förra gången och i några små hjärtan som slog. Ja jag vet, fostren kan absorberas efter ultraljudet och tiken gå tom men då vet man ju i alla att allt är som det ska så långt.

På söndag är det första advent, så myyyyysigt. Är en riktig julälskare. Vill absolut inte rationalisera bort något. Är så fantastiskt härligt att samlas alla, äta gott, få paket, njuta av stämningen och sällskapet. Och riktig gran ska det vara. Där har jag en otrolig tillgång i min far som redan tidigt på hösten går runt och spanar in julgranar, och dom blir alltid så vackra så ögonen tåras. Längtar.....

Till sist en liten intressant iaktagelse. Faller-i, faller-a, faller-alla, d v s blir man uppvaktad av en man så ramlar det genast in flera intressenter. Undrar hur det kommer sig? Är det så att man utstrålar någon typ av hormoner eller något som gör att man helt plötsligt blir så intressant för det motsatta könet så fort man umgåtts med en av deras "art"? Kanhända män har ett alldeles eget utvecklat sinne som gör att dom dras till en så fort man "är på banan". Underligt är det i vilket fall. Någon som har en bra förklaring till detta fenomen?

CS och bloggande

Nu blir det lite tjatigt men jag har sista veckorna fått ett antal mail från ledsna, arga och frustrerade människor och kände att jag därför återigen måste ta upp ämnet bloggande. Men först några ord om skrivelsen som inkommit till CS avseende hälsoprogrammet. Några av mailen gällde även den. De personer som mailat mig ansåg att dom blivit lurade att skriva på listan då skrivelsen i sig inte var med när listan gick runt på Tollarp.

För mig är skrivelsen ett helt adekvat och lämpligt sätt att handlägga situationen. Det vill säga är man inte nöjd med det beslut som fattas så skickar man in en skrivelse till rätt instutition och överklagar det. I mina ögon är uppfödarens agerade helt korrekt. Han vill inte ha något hälsoprogram, alltså överklagade han beslutet hos CS och CS får då ta ställning till de argument han framför, ser inte något som helst felaktigt i det. Om man i efterhand ångrar att man skrivit på listan eller om man anser att man inte fått tillräcklig information så tycker jag att man tar upp det med berörd person. Jag kan överhuvudtaget inte yttra mig avseende detta då jag inte blivit tillfrågad om jag ville skriva på listan (konstigt va). CS har valt att inte lägga någon vikt vid skrivelsen och avslagit begäran så då är det här utagerat för min del i alla fall.

Nu till resten av mailen. Gällande blogg där många blivit ledsna och upprörda då dom tycker att bloggerskan inte är sanningsenlig, förtalar människor m m. Om detta tycker jag som följer. Går man in på SKK:s avelsdata och tittar på bloggerskans kullar så är det utan tvekan så att den här uppfödaren inte följer SKK:s rekommendationer. Hon följer inte heller rasklubbens rekommendationer.

Inget av detta är skäl till att jag valt att inte ha något med denna uppfödare att göra. Som alltid skiljer jag på sak och person. Alla har rätt till sin åsikt och att avla enligt sin egen övertygelse och självfallet också att inte följa de rekommendationer som finns. Orsaken till att jag inte vill ha med personen att göra är just hennes person. Det är min åsikt att hon under lång tid trakasserat och varit elak mot flera av de människor jag bryr mig om. Och då väljer jag helt enkelt andra att samarbeta med.

Med det inte sagt att jag har rätt och hon har fel. Det här är ett helt och hållet personligt ställningstagande som var och en har rätt att göra. Frågar man någon annan så har dom säkerligen en annan åsikt. Och därmed är det punkt. Jag har inte någon som helst avsikt att slösa varken energi eller tid på det här. Varför skulle jag. Allas vår tid är begränsad, så också min. Så jag väljer helt enkelt att fokusera mina krafter och min energi på postivia saker. Det finns så fantastiskt många fina, goa, ärliga och härliga personer att arbeta tillsammans med så varför i hela friden ska man ägna energi åt dom man inte gillar?

Självfallet menar jag inte att man ska finna sig i att bli förtalad eller trakasserad men det får tas i lämplig instans inte på bloggar på internet. Och lika självfallet så ska man kunna ta upp vilka ämnen som helst men jag tycker att man ska hålla sig till sak. Det är en sak att ta upp exempel för att klargöra men att kalla folk för än det ena och än det andra och så vidare är minst sagt onödigt och dessutom patognomt för den här typen av människor. Det är helt meningslöst att vi andra börjar betee oss på samma sätt och leder bara till en negativ spiral där vi istället för att blicka framåt och jobba för bra och positiva syften istället ägnar vårt fokus åt att kasta skit hit och dit och sänka oss till en nivå där vi definitivt inte hör hemma.

Dessutom så är jag övertygad om att syftet med att hålla på med det som nu försigår är att ställa till bråk och ovänskap. Självfallet är jag också medveten om att ett sådant här ställningtagande sannolikt får till konsekvens än mer uttalade lögner, förtal mm för att försöka få någon typ av reaktion då det är det som enligt min mening är poängen med det hela men jag väljer faktiskt att bortse även från det, det rör mig helt enkelt inte i ryggen. För om vi alla struntar i det hela så förfelas hela fundamentet med sådant beteende och det rinner ut i sanden precis som det ska. Så kom igen nu alla klokingar, vi bojkottar hela cirkusen, raderar skiten ur våra sinnen och gör som våra vovvar, vi ägnar oss åt allt det roliga och fantastiska som finns i livet istället.

Kommentarer

Har upptäckt ett mycket intressant fenomen. Det skapas bloggar både lite här och där och somliga av dem har ett mer eller mindre inkorrekt innehåll. Hmmmm tänker man, det här har blivit tokigt, den här personen har antingen oanandes fått saker och ting om bakfoten eller skriver medvetet långa essäer som inte är med sanningen överrensstämmande. Jag tar och lämnar en kommentar och försöker åtminstone korrigera rena faktafel så att inte läsare av bloggen också blir missledda.

Men si näpp, det går inte. För att kommentarerna ska godkännas först. Bloggaren har alltså lagt in spärr för att först få granska kommentarerna innan dom läggs ut på bloggen. Vilket självfallet omöjliggör konstruktiv kritik. Bloggen blir därmed som en liten klubb för inbördes beundran. Bloggaren kan alltså skriva än det ena och än det andra, helt taget från luften, välja ut de kommentarer som passar bloggarens syfte. Oanande läsare tolkar den uppenbarligen oemotsagda bloggen som sanning och förfasas över hur hemskt det går till här i världen.

Ja jag vet, det är patetiskt och oerhört synd om de här människorna. Men jag tänkte ändå att det kunde vara bra att påtala detta fenomen. Dels för att jag rent principiellt tycker att ordet borde vara fritt men sen också för att hur mycket man än kan förstå att de här personerna inte mår särskilt bra så ställer dom ändå till en hel del bekymmer för andra i sina försök att må lite bättre. Dom rår inte för det men det drabbar andra helt oskyldiga människor och det är för mig inte försvarbart.

Evidensbaserad avel?

Erfarna uppfödare hyllas och det med all rätt. Den kunskap och erfarenhet dom bidrar med är helt essentiell. Vi skulle inte komma långt utan dom. Men ibland undar man om erfarenhet alltid är det samma som kunnande. Det är ju trots allt personer med olika åsikter och prioriteringar vi pratar om. Ett exempel. Oröntgad hanhund, pappa med C höfter och en övrig valp röntgas i pappans kull med E. Parades första gången vid knappa elva månaders ålder med två tikar. Har på tre år fått tio kullar med fyra tikar, totalt fyrtioåtta valpar, tre kullar med två av tikarna och två kullar med de andra två. Tre av dessa tikar har C höfter och den sista är oröntgad. Annat exempel. Registrerat över tjugo kullar, i endast två av dessa kullar håller man sig under SKK:s inavelsgrad, övriga ligger över 6,25% ända upp till dryga trettio procent. Hur ska man räkna erfarenhet, antal kullar, antal valpar, antal år och är mängd/tid alltid det samma som att man avlar med rasens bästa för ögonen eller för den delen lär av sina misstag? Varför är det ett sådant motstånd, är det helt omöjligt att integrera kunnande med vetenskap just i hundaveln? Av vilka skäl är dom helt oförenliga avseende avel när det fungerar, ja till och med är nödvändigt, i andra sammanhang?

Var på kurs i veckan i ämnet cytostatikautlöst illamående, d v s hur vi bäst ska förebygga att våra patienter som får cellgift slipper må illa och kunna individanpassa "illamåendebehandlingen" utifrån varje persons förutsättningar och den typ av cellgift dom får. För att kunna skräddarsy måste vi ha bred kunskap vilken vi som alltid grundar på evidensbaserad medicin. Vi får helt enkelt inte laborera med våra patienter utifrån eget tyckande. Vi ska ha vetenskapligt belagda fakta, så breda och uttömmande som möjligt för att kunna anpassa det till den person vi har framför oss. Men det är fortfarande vi som bedömer personen. Föreläsande docent tog i sammahanget upp ett par slides som jag inte kunde låta bli att översätta till hundavel. Så här såg dom ut på min föreläsning:

Vad menas med evidensbaserad medicin, tre principer:
*God vård bygger på objektiva data: behov av klinisk relevant information, nya forskningsrön förändrar vården, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med kliniskt omdöme innan beslut om riktlinje tas.

Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, konsensusrapporter, fallbeskrivningar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.

Utforma riktlinjer är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa riktlinjer är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa riktlinjer är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"

Och så här översatte jag dem till hundaveln:

Vad menas med evidensbaserad avel, tre principer:
*God avel bygger på objektiva data: behov av relevanta information från avelsarbetet, nya forskningsrön förändrar aveln, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med erfarna uppfödares kunnande innan beslut om riktlinje tas.

Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, skriftlig information från enstaka uppfödare utan grund, berättelser om enskilda hundar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.

Utforma avelsstrategier är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa avelsstrategier är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa avelsstrategier är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"

Kanske kan vara värt att klura på en stund.

Hemligt?

Blir ständigt förvånad över hur hemligt allting tycks vara i den här hundbranchen samtidigt är det ett mycket selektivt hemlighetsmakeri. Skvallret färdas snabbare än blixten och i uppfödarkretsar vet alla allt om alla, ibland till och med innan saker har hänt eller kanske trots att dom inte alls har hänt. Mycket av informationen kan vem som helst ta rätt på genom SKK:s avelsdata. Tex inavelsgrader, hd röntgen, PRA, matadoravel, syskonparningar och liknande. Övrigt får man rätt på via djungeltrummorna.

Om man vill vara optimist eller kanske bara naiv så tror man att man själv är oantastlig. Vilken miss!!! För lika säker som man är på att dom man skvallrar med tycker att man är fantastisk lika säker kan man vara att dom man skvallrar om inte tycker det och skvallrar precis lika mycket om oss själva fast i annan krets och med annan person.

Vill man ha förändring, tycker man att något är fel så tycker jag att man får ta sig i kragen och vara konstruktiv. För det första tala om det för personen det berör. För det andra göra en anmälan om det är något som behöver anmälas, skriva en skrivelse och lämna in till berörd enhet, skriftlig rapport till avelsråd eller rasklubb, lägga fram en motion med konstruktiva och genomförbara förslag och så vidare.

Som uppfödare har jag långa listor på tex vilka som skrivit på skrivelser, vilka som inte följer rekomendationera, vilka som avlar si eller så etc... Och jag kan då bedöma/avgöra vilka jag väljer att samarbeta med och varför. Men de som kanske skulle ha mest nytta av att veta det här är lyckligt ovetande det vill säga valpköparna. Varför är det så viktigt att valen och strategierna i avelsarbetet är så hemligt för dem.

Om det nu t e x är så att man inte vill röntga sina hundar för att man tycker att det är felsök och onödigt då man anser att hundarna inte lider av HD. Varför i herrans namn skriver man då inte det på t e x sin hemsida? Det är väl bra PR om man kan lägga fram vettiga argument för sin sak. Och varför uppger man febrilt att man egentligen inte är emot HD röntgen för att i nästa stund använda oröntgade hundar eller hundar med HD och kanske till och med ljuga för sin valpköpare om varför föräldrarna till valpen inte är röntgade? Har hört dom mest konstiga bortförklaringar till varför föräldradjuren inte varit röntgade som säljare serverat sina valpköpare. Om man inte vill följa rasklubbens rekommendationer för att man inte gillar dem varför skriver man då inte det på sin hemsida istället för att utelämna detta faktum och istället skriva t e x att man följer SKK:s rekommendationer? Att man i vissa fall inte heller följer dessa trots att det uppges kanske man räknar med att valpköparna inte orkar kontrollera.

Varför i hela friden är det så hemskt, förfärligt, obehagligt och totalt omöjligt att öppet stå för sin åsikt? Det absolut värsta som kan hända är ju att någon tycker att man har fel. Och det, mina damer och herrar, det tycker folk hela tiden ändå så det kan man faktiskt välja att strunta i. Det är ju inför sina valpköpare och sin egen övertygelse som man ska kunna stå med ryggen rak. Varken rasklubbens eller SKK:s rekommendationer är lagstadgade. Det är också skillnad på grundregler och rekommendationer. Man kan gladeligen t ex registrera valpar trots att inavelsgraden vida överstiger den av SKK:s rekommenderade. Tycker man att det är skit så kan man alltid välja att köra sitt eget race skilt från allt vad rekommendationer heter och i egen regi men då tycker jag att man också ska kunna stå för det.

Även om vi nu uppenbart är flockdjur och måste passa in i massan så om man nu inte gillar läget finns det garanterat någon som tycker precis som en själv och som man kan samarbeta med. Man bildar en egen liten flock helt enkelt. Följer man SKK:s grundregler, är man ärlig så anser jag att man har ryggen fri vilka åsikter man än har och vilken grund man än väljer för sitt avelsarbete. Förhoppningsvis så skiljer de flesta på sak och person dvs förmår behandla andra artigt och trevligt oavsett åsikter. Att inte alla tycker och agerar lika det kan åtminstone jag leva med och det är för mig en av förutsättningarna för progress.

Körkort och lärdom

Min äldsta son Joel fick sitt körkort idag, åååååå så glad jag är, känns som högsta vinsten. Jippie, YES, hurraaaaaaa. Har övningskört med honom och nu börjat med nästa på tur, Jonathan, är ju bara ett år mellan dom. Har nog muttrat en del under tiden. Tålamod är en dygd men inte min, lite stressad ibland som man som 140% arbetande, hemmansägande, hunduppfödande, ensamstående fyrbarnsmamma kan bli emellanåt.

Å så tänker man, jaja det här är då det sista jag måste lära dom. Först lär man dom äta, sedan att gå, och så ska man tjata om var är lampan tills man får ett litet pa till svar. Sen ska blöjorna bort den fördömdade pott-träningen med halva huset nedpissat. Motion kommer härnäst när man springer som en galning för att lära dom cykla. Så kommer vintern ja då ska man lära dom att åka skidor och skridskor. Å så räkna läsa skriva och pust och stön och stånk... Tänk att man måste lära dom ALLT!!!!!!

Sen plötsligt slår det mig, så otroligt fel jag har. Jag behövde inte lära dom att älska. Lika lite som att sörja, bli arg, skratta, längta, vilja, hoppas ....... Det lilla barnen födds komplett med alla sina känslor och sinnen. Det allra viktigaste och kanske det enda som vi egentligen har här i livet, allt annat är ju förgängligt. Sen ägnar vi mycket tid och energi åt att hämma dom, modulera deras känsloliv för att anpassas till det sociala samhälle vi lever i. Och detta trots att det är just deras fantastiska, genuina och totalt oförstörda förmåga till känslor som gör att vi tycker att dom är så underbara.

Ja jag vet, självklart måste vi för att dom ska fungera men ibland kan jag fundera på om det verkligen är en tjänst vi gör dom. När vi naggar deras enorma emotionella kapacitet, förmågor och spontanitet för att dom ska slinka in i den sk sociala gemenskapen. Är det då inte vi som skapar osäkerhet, räddsla för att inte passa in, inte duga, inte vara nog bra. För till syvene och sist så är det för mig egentligen bara en sak som jag kan ge mina barn och det är en god självkänsla. Har jag lyckats med det så tror jag att dom klarar allt. Kanske till och med att ta körkort.

Utställningsyra

Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den här resan. Det var en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Intressant avelsforum, roliga tävlingar, trevlig grillfest, bra utställning med engagerad och intresserad domare som gav öppen kritik. Otrolig många vackra, fina, roliga, frimodiga, duktiga och härliga hundar, mängder av trevliga människor, suverän stämning hela helgen igenom.

Är ju egentligen inte någon utställningsmänniska. Inga tävlingsgener säger dom som känner mig, helt enkelt en urkass tävlingsmänniska. När jag skulle skaffa min första hund så ville jag bara ha en brun och vit tik och så fick jag Zelda. Första gången jag skulle ställa ut henne så var det för att få henne avelsgodkänd. Ville så gärna ha en tvåa på henne men tyckte att hon var rätt söt så kanske att hon skulle få en etta. För att vara säker på att få den där tvåan anmälde jag henne till två utställningar dagarna efter varandra. När söndagen kom hade vi fått två cert, ett bir och ett bim. Jag var så otroligt förvånad. Tänkte att dom kanske tyckte att vi verkade trevliga eller att dom tyckte lite synd om mig som var så uppenbart förvirrad och inte överhuvudtaget visste vad jag höll på med.

När hon sedan på fem raka utställningar blev nordisk utställningschampion var till och med jag tvungen att erkänna att det kanske inte var slumpen utan hon kanske var rastypisk då. Sen tycker jag att ungdomarna ska få visa framfötterna så jag har inte ställt ut henne något i år men när det nu var dax för vår första rasspecial så tänkte jag att det skulle vara kul att visa henne och se hur det går. Är ju så jättenöjd om hon placerar och att vi gör bra ifrån oss.

Men så plötsligt så drabbades jag av total utställningsyra och för första gången fattade jag liksom själva grejen, bättre sent än aldrig heter det ju. Det blev det så spännande att jag fick nästan en hjärtinfarkt. En mycket intressant upplevelse minsann för en som knappt höjer blicken från deckaren hon läser i TV soffan när sverige vinner VM i ishockey.

När Zelda sedan blev bir så blev jag liksom så rörd i hela mig av att av alla dessa fantastiskt vackra så sågs min tjej som vackrast. Det är nog så att man är så vansinnigt kär i sina vovvar så när någon annan talar om för en att dom tycker att dom är speciella så blir man så otroligt glad i hjärtat för det. Men roligast av allt var alla som gladdes med oss. Det skrattades, gräts, kramades, grattades så det var helt sanslöst. Vilka helt otroliga människor dom är gårdismänniskorna. Här kommer vi neddruttande från Luuuuule (= ingenstans eller långt upp åt h-vete) och möts av sådan generositet, tack snälla alla, ni är fantastiska. Också domaren påtalade vilken bra stämning det var runt ringen. Har ju inte någon erfarenhet av andra raser eller av rasspecialer heller för den delen men det var det bästa av beröm tyckte jag.

Ni ska gå fram och tillbaka

Jahaja då gör jag väl det då

Står i spänning och väntar

Men vad sa han för något?

Tjohooo tjejen, han tyckte du var vackrast

Hopp upp

Lilla tokiga råtta, vad var det som hände

Kram kram snälla domaren som tyckte om min tjej

Kram kram Marika och grattis till din snygga, snygga kille

Titta tjejen vad vi fick, så duktig du var

Tjaaa, ärligt talat, det var ju inte ens en korv

Uppdaterad och biten

Djurlivet är verkligen härligt särskilt här på landet. Men ibland är naturen framme och visar sina vassa tänder. I torsdags i form av en gigantisk igelkott. Är begåvad med ett helt gäng sådana, har både vuxna och ungar som intagit gården som sitt revir. För det mesta håller dom sig utanför stängslet men nu var det en av den större modellen som krånglat sig in under nätet. Mina gårdshundar ska städa gården också från Igelkottar. Dom jobbar tillsammans när det gäller dem och det ser ut som motorsågsmassakern när dom är klara, huvaligen. Denna gången var det dock Igelkotten som avgick med segern. Hörde hur dom lät och sprang ut. Räddade kotten och började inspektera vovvarna, både Ipsi och Zelda var blodiga på ryggen. Kom ifrån Eska som fått sig ett bett rakt över frambenet strax nedanför armbågen. Visste inte ens att dom hade så stora munnar men det var ju å andra sidan en stor kotte. Efter två timmar så var benet dubbelt så tjockt som det andra och orentligt rodnat och värmeökat. Eftersom det kom så snabbt så blev min gissning att det kotten haft någon riktigt elak bakterie i munnen typ Pasteurella multocida eller någon sådan. Tordes inte chansa utan satt in antibiotika. Blev betydligt bättre efter ett par dagar, skönt. Det avgör dock saken, hon får vara hemma när vi åker till Tollarp i veckan.

Har suttit på SKK:s avelsdata och uppdaterat mitt gårdshundsdokument. Sammantaget ser det faktiskt mycket bra ut, inavelsgraderna i år är generellt låga och inga större förändringar när det gäller HD resultatet jfm sista december 2008. Vet att det finns dom som funderar angående användandet av hundar med C på höfterna. Stora internationella studier visar att avelsdjur med C ger fler avkommor med HD än hundar med A och B. Tycker dock att det är en intressant diskussion. Det kan ju skilja från ras till ras och vår ras är ju en liten lätt och välmusklad hund. Har hört ett par veterinärer som menar på att C hos en gårdshund inte är ett C i realiteten eftersom dom är byggda som dom är. Tyvärr så är det mycket lite röntgat efter dessa hundar men jag tog ut statistik på det som finns från 1990 fram till nu. Totalt finns det 81 kullar med en eller båda aveldjuren som är röntgade C på höfterna. Av dessa kullar finns det röntgade avkommor i 41 av kullarna. Av de 41 kullarna finns det en eller flera valpar med HD i 20 kullar det vill säga 49% och i 7 av dessa 41 kullar finns det HD grad D eller E d v s 17%.

Den lilla statistik som finns talar alltså inte för att vi ska använda hundar med C på höfterna i avel. Personligen tycker jag dock att siffrorna är för små för att man ska kunna dra några reella slutsatser av dessa. Men framtiden ligger för oss. I och med att vi nu får ett hälsoprogram som innebär att alla avelsdjur kommer att vara röntgade så kommer vi ju också att kunna få fram mycket mer täckande och relevanta data som ger en tydligare indikation på hur det förhåller sig just i våran ras.

Ett fantastiskt komplement vore en hälsoenkät med kliniska data på dels hur mycket problem gårdshunden har av HD men också för att kartlägga hälsan i övrigt. Om hunden har besvär eller ej är en aspekt som självfallet också måste beaktas i avelsarbetet och avvägas tillsammans med alla övriga aspekter. Hundens mående är självfallet viktigt ur alla perspektiv. Men beaktar man vad HD faktiskt är d v s en genetisk skelettmissbildning med polygen nedärvning så är det inte vilka symtom hundarna har som ska avgöra hur man avlar. Det blir ännu mer viktigt då vi har små och lätta hundar där man kanske inte kan se på hunden om den har HD eller ej. Om man bara avlar på klinik d v s hur hundarna mår och inte kartlägger anlagen och spridningen i rasen finns det en stor risk att man anrikar anlagen genom bla linjeavel. I och med det ökar också risken för grövre missbildningar och svårt sjuka och lidande hundar. Har man väl hamnat i den situationen att hundarna börjar vara så svårt belastade att dom lider av sjukdomen då dom dessutom är små och lätta m m och börjar arbeta med det först då så kanske man inte har något kvar att arbeta med. Dessutom har hundar fått lida för vår skull kanske helt i onödan.

Så för mig är det självklart. Vi kommer aldrig att helt kunna få bort HD genom röntgen, det är en för grov diagnostik, för det krävs molekylärbiologisk genetisk diagnostik och den finns inte idag. Men vi kommer att kunna begränsa spridningen och i och med det minska risken för att vi i framtiden befinner oss i samma katastrofala situation som många andra raser hamnat i då man allt för sent insett vad som håller på att hända. Sen hur vi ska avla och vad som ger vad, det får framtiden utvisa.

Badskutt

Soppkoket

Efter att avelskommitén godkänt ansökan om hälsoprogram och detta därmed är ett faktum har bloggandet fått ny fart. Å hej å hå. Vad ska man säga om det då? Ja det hjälps inte men nog är det underhållande. Det första man kan konstatera är att dom är ett fåtal. Samma personer förekommer i samtliga bloggar. Att det endast är en liten klick var väldigt tydligt om man var på årsmötet, en klar majoritet som var för hälsoprogram och ett par enstaka som hade ett par frågor om detsamma.

Årsmötet ja, det beskrivs en hit och en dit. Det är ju intressant särskilt som dom flesta som skriver om det inte verkar varit närvarande och ändå har så mycket och så tillförlitlig (?)information om det. Ännu intressantare är att dom som säger sig varit där inte yttrade ett ord på mötet men efter detta blivit väldigt talföra. Min uppfattning är att det var ett rätt stillsamt möte. Dagordningen avhandlades punktvis och korrekt. Inkorrekt är dock det påstående som florerar lite här och var att motionen om hälsoprogram röstades igenom. Det blev inte någon omröstning eftersom att ingen önskade votering utan motionen antogs av ett enhälligt möte. Det var ju bra för vår del eftersom det bara var tre av oss som skickat in motionen som var närvarande.

Nästa sak jag kan konstatera är att det inte verkar som om det egentligen finns några reella argument mot hälsoprogram. Åtminstone har då inte jag sett några. Ja vad ska man göra? Tja man får väl koka soppa på en spik då, det vill säga hitta på lite. Och det är nu som dom spännande konspirationsteorierna kommer smygande runt hörnet. Det skrivs om hemliga inavelskoefficienter, hemliga stamböcker, bakomliggande maktkonspirationer, fiffel med handläggningen, uppvigling av oskyldiga, ja det finns visst inte några gränser för hur nervkittlande det kan bli. Wow, Agatha Cristie, Steve Mc Lean och Stephen King kan slänga sig i väggen, här finns "verklighetens" pusseldeckare, maktintriger och skräckhistorier. Med massor av fantasi bakar man in små detaljer för att för läsaren avslöja lagom mycket så att man kanske ändå kan gissa vem skurkarna är. Rätt sött faktiskt.

Lägger man sedan till sin soppa en rejäl nypa kverluansparanoia och förföljelsemani så blir det genast lite grövre och inte lika gulligt men å andra sidan så blir det dessto påtagligare hur tokigt det hela är. Med en gnutta kritisk granskning så talar texterna för sig själva. Det är svårt att förstå att det är vuxna människor som kallar sina medmänniskor för än det ena och än det andra men så verkar faktiskt vara fallet.

Det sista konstaterandet för dagen får bli ett ordspråk. Det finns ju en hel bunt sådana som passar in men idag föll jag för en gammal goding som osökt pockar på när man läser om alla hemskheter som påstås försigå bakom lykta dörrar och allt vad alla vi .......... har gjort i samband med ansökan om hälsoprogram. Efter sig själv dömer man andra.

Det finns bättre sätt att roa sig på

Sommartider hey hey....

Jobbar sista nattjouren innan semester, har röjt där hemma så att ledigheten enbart ska nyttjas till livets underbara. Och underbart är det. Helt fantastiskt faktiskt. Livet är så njutbart i dessa sommartider. Sommarkvällen är ljus och varm. Man går och skrotar på gården, vovvarna springer omkring, barnen pysslar med sitt eller gör mig sällskap.... Kokar lite rabarberkräm, plockar jordgubbar, spanar på krusbären, tränar lite med vovvarna, fotograferar, tar en kopp kaffe..... Man pysslar lite här och lite där, inga tider att passa, lugnet regerar både i sinne och liv. Bättre kan det inte bli är faktiskt nästan lite avundsjuk på mig själv och skulle inte byta med någon för allt i världen.

Utställningssäsongen är slut för i år om man inte räknar med Tollarp då. Ipsi har haft en helt fantastisk start. Hon har fått genomgående suverän kritik, första pris och hp på alla sex utställningarna. Det absolut bästa med alltihopa är att hon tycker att det är roligt och att hon fungerar så suveränt i ringen.

Tollarp, har längtat efter att åka dit i ett par år nu och äntligen blir det av. Bestämt mig för att ta med mig Zelda och Ipsi. Eska har jag så svårt att bestämma mig om. Hon vill alltid följa med, det tycker hon är toppen, yes matte nu drar vi. Men när man kommit dit man ska så vill hon snart åka hem igen. Tittar på mig och säger att nu är det dax matte, nu åker vi hem, gillar inte alls att vara borta. Hon skulle aldrig gnälla på mig, det ligger inte för henne men vi känner ju varandra och även om hon försöker så är det uppenbart att hon inte trivs. Tror jag får fundera på det ett tag till helt enkelt. Känns ju inte roligt att lämna henne men samtidigt så har hon det ju toppen hemma med barnen och mina föräldrar, svårt fall.

Ska bli så kul att ställa ut Zelda igen, hon har ju fått vara hemma denna säsongen hittills. Det är en fröjd att gå med henne, hon är så härlig i ringen. Extra roligt såklart att få ställa både mor och dotter. Roligast av allt blir att få se alla dessa hundar, tänk bara över hundra gårdshundar på samma plats, kan det bli bättre. Alla dessa finingar som man bara sett på bild, nu får jag träffa dom live, tjohoooooo. Killspaningen kommer att vara på högvarv, ja fyrbenta grabbar förstås. Å så många snygga och trevliga potentiella pappor till våra kullar vi kommer att få se och hälsa på. Det ser jag fram emot.

Människors svaghet och styrka

Alla har vi våra svagheter..... Vi är lite si och så och avgörande för vad som är våra mindre tilltalande sidor är vilken människa vi möter och i vilken situation. Mänsklig oförmåga är för mig ett samspel, det som någon tycker är styrka är för en annan svaghet beroende på vilka man möter och vem man är. I en situation har man nytta av den egenskap som i vanliga fall stör en så man blir galen. Frapperande är att människor oftast projicerar det man själv anser är ens egna mindre tilltalande egenskaper på andra och irriterar oss på dom istället, så skönt. De allra flesta håller sig inom sk normala gränser, vi snackar skit om andra, ljuger vid behov, skor oss lite lagom på andras bekostnad och så vidare. Somliga går lite längre, manipulerar, använder andra människor till sitt eget skitgöra, nyttjar allt man kan för egen vinning, roar sig med elakhet och andra trevligheter som dom gemene man anser vara förkastligt, referenserna sätter man själv såklart och man är väsentligen vid sina sinnens fulla bruk.

Var jour på akuten i midsommar, ett ställe där man alltför ofta konfronteras med människor som går steget längre, där man snabbt får lära sig att andas långsamt och focusera när våldet gör entré. Det aldrig någonsin kommer att förstå är vad som driver dom. Vad är det som gör att maken som mosat ansiktet på sin hustru avslutar det hela med ett knivstick i ryggen så att hon anländer till akuten med halva bröstkorgen full av blod? Varför slår en så kallat fullt normal pappa sin tvååring med en hammare i huvudet? Vad triggade grabbarna som sparkade sönder ansikte, hjärna, mjälte och bröstkorg på den alkoholiserad mannen som hade mage att be om en tjuga? Hur förmår man sig att massakera ett ansikte med glasflaska så att jag får sy i dryga tre timmar för att få ihop bitarna som för en stund sedan men aldrig mer, var en vacker ung flicka? Det kanske är så enkelt att jag helt enkelt inte vill förstå varför mänsklig svaghet förvandlas till ondska. Men jag är ändå priviligerad som inte måste ta hand om den, för mig ultimata så kallade svagheten, då barn och unga blivit söndertrasade till kropp och skäl oftast av dem står dem nära. Som kommer in med ärriga och blödande underliv och själar, dom tar gyn och barnjouren hand om, tack och lov för det.

På samma sätt som jag är förtvivlat oförstående inför våldet är jag andlöst förundrad över styrkan hos människor. Människor med svåra kroniska sjukdomar som trots ett dagligt helvete av smärta och lidande strålar mot världen och generöst delar med sig av sin obegripliga livsglädje. Människor döende i cancer som i en absolut outhärdlig situation förmår att möta dagen och njuta av vad den har att ge tillsammans med sina kära. Och det för mig kanske mest otänkbart "överlevnadsmöjliga", föräldrar som förlorar sina barn i olyckor. Det känns som om dom borde explodera, förgås eller förintas av smärta men dom står faktiskt upp och finns. Och så Monika......

Träffade henne i mitten på åttiotalet och hon var då med sina 36 år den äldsta levande personen med sjukdomen epidermolysis bulosa. En medfödd sjukdom där man har defekt överhud. I den värsta formen saknar man helt överhud och dör i fosterlivet eller vid förlossningen. Monica hade överlevt så länge då hon hade den lindrigaste typen. Hon hade sår och ärrbildningar över hela kroppen med undantag av en bit på överarmarna och över bålen i höjd med brösten. Inget hår, en ärrig liten näsrest, munnen var ett sårigt hål, inga fingrar fanns kvar förutom tummen på vänstra handen resten var ärrvävnad. Det tog över två timmar att lägga om alla sår och infektioner. Det enda som egentligen såg normalt ut var brösten och hon var då inlagd för att operera bort det ena pga bröstcancer. Det gjordes i lokalbedövning, det gick inte att söva henne för då skulle halsen svullna igen då man drog ut tuben. Jag fick linda fast droppnålen på överarmen, tejpade man så följde den lilla hud hon hade kvar där med när man tog loss tejpen.

Hon fullkomligt sprudlade av livsglädje. Med sin knallröda peruk på snedden kom hon tassande på sina små fotrester bärande ett glas saft mellan handlovarna som hon fixat i personalköket. Strålande glad bejakade hon livet till fullo och delade med sig av sin glädje med massor av prat och skratt. Det fanns inte ett moln på hennes himmel och hon njöt av varje dag till hundratio procent.

Hon dog två år senare. Inte av sin hudsjukdom utan av bröstcancern som spritt sig till skelett lever och lungor och som till slut kvävde henne. Att fått lära känna henne var en ynnest, hon lärde mig mer om livet och dess värden och gav mig fler referensramar än någon skolbok någonsin gjort. Hon var, med sin ärrade trasiga kropp, utan tvivel den mest fullkomliga och vackraste person jag någonsin träffat.

Livs glädje

2010-01-01

Kommer hälsoprogrammet att träda i kraft. Igår kom avelskommiténs senaste protokoll ut:

"Förelåg ansökan från special-/rasklubb med underlag. Förelåg även skrivelse från en grupp uppfödare som ifrågasätter beslutet att ansöka om hälsoprogram. Beslöt AK efter diskussion att bifalla ansökan med anmodan till klubben att se över sina avelsrekommendationer och krav för valphänvisning så att dessa inte inverkar menligt på möjligheten till en bred avelsbas. AK betonar att hälsoprogrammets krav även omfattar utländska djur. Hälsoprogrammet träder ikraft 2010-01-01. I samband med beslutet framhöll AK vikten av att rasklubben gör en kraftig informationsinsats. "

Det här innebär ju inte några restriktioner via SKK utan endast att hundarna måste vara röntgade innan parning med registrerat resultat för att man ska få registrera valpkullen. I praktiken kan man alltså avla på precis samma hundar som tidigare men man kommer att veta vilket HD status som hundarna har. För mig är det obegripligt varför det skulle vara en nackdel. Har man en hund som man avlar på och sedan röntgar den så är det ju ändå samma hund. Tyckte man innan att den var en värdefull avelshund som oröntgad så borde den ju ha det även som röntgad. Skillnaden ligger ju bara i att man vet och kunskap kan man inte få för mycket av. Sen vad man väljer att göra med den är ju upp till var och en. Tror att dom som tidigare följt RAS och rasklubbens rekomendationer fortsätter med det och dom som inte gjort det kör sitt race. Är man övertygad om att hunden inte lider av HD så kan det rimligtvis inte spela någon roll att man istället för att låta bli att röntga kommer att veta att det är det man avlar på.

Det jag tror att motståndarna till hälsoprogram inte inser är att det kommer att gynna oss alla. Man kommer att ha betydligt förbättrade möjligheter till utvärdering och därmed också få fram relevanta data. En evidensbaserad grund för oss alla att luta oss mot. Jag tror mycket av rädslan ligger i att man kommer att man personligen kommer att få så många djur utslagna ur aveln men enligt ovanstående resonemang så stämmer det ju inte. Valmöjligheten kvarstår ju. Det vi däremot får är möjlighet att välja istället för att famla i blindo och det gäller ju oss alla, både uppfödare och valpköpare.

"Förelåg även skrivelse från en grupp uppfödare som ifrågasätter beslutet att ansöka om hälsoprogram." En av personerna som skrev under den skrivelsen har skickat mig en kopia, förstår inte riktigt varför men dom kanske tyckte att jag behövde en. Intressant med den skrivelsen för min del var egentligen bara det att över hälften av de som skrivit under inte finns på rasklubbens uppfödarlista d v s dom följer inte rasklubbens rekomendationer, flera är dessutom inte ens medlemmar i rasklubben. Förstår inte riktigt varför man skriver på en skrivelse till en rasklubb man inte är medlem i.

Avelskommitén biföll ansökan. För mig innebär det att de skäl till protesten som angavs i skrivelsen bedömdes som inte tillräckligt relevanta eller som redan besvarade i rasklubbens ansökan.

Ytterligare fyra ansökningar om hälsoprogram fanns på dagordningen men det var endast denna som bifölls. Så otroligt stolt över att tillhöra en rasklubb som lyckades åstadkom bifall i något så viktigt. Jag är också övertygad om att rasklubben för dansk/svensk gårdshund i framtiden kommer att räknas till pionjärerna då det gäller att driva kunskapen om genetiska sjukdomar inom den egna rasen framåt. Självfallet gäller det inte bara HD.

Syrenbersån i full blom

Blogg om blogg

Läste en jätteintressant artikel idag i senaste hundsport. Handlade om demodex. Om jag förstod saken rätt så menade författaren att demodikos inte är ärftligt och att den forskning som finns som evidens för det är dåligt underbyggd. Det framkom också att allt fler avelskunniga ifrågasätter ärfligheten. Det vore ju underbart fantastiskt om det vore så, tänk så många djur som tas ur avel på basen av ärflig generell demodex och som i sådana fall kommer att kunna komma raserna till godo. Väntar med spänning på den fortsatta debatten i ämnet. Förändringar tar tid och det kommer säkert att dröja men tänk ändå.......

Ipsis syster Pepsi är höftledsröntgad. Fantastiska fodervärlden Susanne kom åkande med en bild så jag skulle få studera fallet, hon är helt otrolig den tjejen. Blev minst sagt fundersam. Gluttar ju på så många bilder jag bara kan för att försöka bilda mig en uppfattning om vad det är man bedömer och kanske kunna gissa lite på egen hand, är så himla intressant tycker jag. Så vitt jag kunde se var högra höften bra, A eller mycket bra B höft. Men vad hade hänt med den vänstra? Kulan var perfekt som på andra sidan, skålen såg bra ut med bra djup och fina och skarpa kanter men något var knas. Knäskålen var lateralförskjuten om man jfm höger och lårbenet pekade utåt. Såg ut som om man inte höll benet rakt utan snett och utåtroterat, hmm..... Susanne berättade att de bilder som skickades in var bättre men att hon tyckte att även på dessa var vänstra benet snett. Så vi får se, är det knas så får vi väl sannolikt tillbaka bilderna och göra om det hela. Roligt i alla fall att båda höfterna såg bra ut i övrigt.

Ansökan om hälsoprogram är ju inskickat av rasklubben enligt styrelseprotokoll nr 2. Håller därför också extra koll på SKK:s hemsida och spanar efter protokoll från AK:s möten, det är ju där ansökan kommer att behandlas. Iiiiiii, så spännande att få se om dom godkänt den eller ej.

Blogg är ju som fenomen relativt nytt men har expanderat otroligt. Tillåter mig att reflektera lite över hur olika bloggar kan vara och som alltid så är det här endast mina åsikter och mina funderingar. Språket varierar något otroligt, somliga stavar lite hit och dit men är glada ändå, andra skriver helt underbara textflöden med njutbar melodi. Vissa använder mängder av "ordbajseri", sannolikt med syftet att vara underhållande och syftningsfinurliga men det blir mest bara rörigt och obegripligt. Har sett ett par bloggar där man använder dialektalt talspråk, helt underbart, man riktigt hör personen prata. Ibland lånar man ord, såg t e x ordet signifikant som lånats och sedan användes i helt fel kontext, det blev liksom gulligt. Ämnesvalen är också så olika, många skriver om händelser i vardagen, egna funderingar och reflektioner. Vissa föredrar mer kontroversiella ämnen och när man får slut på uppslag beger man sig på jakt i andras bloggar för att i bästa fall reflektera och fundera runt dessa ämnen men förvånansvärt ofta bara för att skrodera över sin egen storhet kontra andras okunnande och dumhet.

Och så kommentarerna. Ett utmärkt sätt att delge sin åsikt över det skrivna, att ge skribenten respons på det man funderar över eller har upplevt. Generöst delar man med sig, håller med eller protesterar. Här finns ett litet särskilt fenomen, dom som gärna kommenterar det andra skriver men inte har någon egen blogg eller ens en gästbok för bloggaren att respondera i. Andra "bloggkommenterare" kan liknas vid en hejarklack som ivrigt manar på, smickrar och sporrar skribenten till nya vokabulära äventyr. Ibland ter det sig nästan som ett måste för skribenten att få dessa kommentarer, annars påtalas besvikelser över utebliven påhejning. Men majoriteten är helt fantastiska i sina strukurerade, informativa och givande kommentarer till ämnet så att det faktiskt blir en konstruktiv och givande debatt runt ett ämne i sak.

Frapperande för mig är att man i mängder av bloggar delger sina åsikter som fakta. Man lägger fram sanning efter sanning utan ett enda veriferbart dokument eller någon forskning till stöd. Och ännu mer påtagligt är att många tycks glömma bort att internet faktiskt är ett klotterplank, vem som helst kan skriva vad som helst om vad som passar. Man köper oavkortat det som skrivs och vidarebefodrar det sedan som om att för att det står på internet skulle det utgöra någon typ av evidens. Känner till och med en händelse där en person namngivits, felaktigt kritiserats och anklagats, vilket sedan ansetts belagt, vidarebefodrats och lett till vidriga konsekvenser för den utsatte, ruskigt. En blogg är en persons åsikter och ska i mitt tycke inte tillåtas vara något annat.

Sannolikt kommer snart bloggfenomenet att börja kategoriseras. Vi är ju svenskar så hur skulle vi kunna låta bli. Kanske det poppar upp t e x "faktabloggar", "nyhetsbloggar", "modebloggar", "stjärnbloggar" osv. Ska bli kul att se var det tar vägen någonstans och hur framtidens bloggande ser ut, möjligheterna tycks oändliga. Det är ju också variationerna på bloggarna som gör dom så bra. Oavsett vem man är, vilket syfte man har och vilken form som passar en kan man alltid skapa eller hitta en blogg som ger precis det man är ute efter. Visst är det fantastiskt.

Hanna i hoppartagen

Gubbar

Nähäedå, rubriken har inte något alls med vår sista utställningserfarenhet att göra. Handlar om något helt annat som kommer lite längre ned. Men när jag nu lika är inne på utställningen så tar jag väl några funderingar runt den. Blev väldigt förbryllad över de låga priser som delades ut, tot 24 hundar, 6 ettor, två CK till championhundarna som ställdes samt resten tvåor och treor. Det var hundar som tidigare fått mycket bra priser. Hmmmm. Har funderat på fallet. Utan att ge några som helst värderingar på det hela så tror jag att det kan bero på att rasen är så heterogen. Mycket av utställningar handlar ju just om homogenocitet. En del domare som kanske inte tilltalas av grundorsaken till att dom är så olika men ändå lika, är mer benägna att ge låga priser. Den här domaren ger, tillsammans med en annan domare, genomgående låga priser till gårdshundar med vissa undantag och han kanske är av den åsikten att eftersom rasen är så heterogen så är det få som ska prisbelönas. Han kanske vill ha dom mer normoforma helt enkelt.

Det som också var en sådan överraskning var sättet att lämna muntliga kommentarer. Återigen utan värdering men jag har aldrig varit med om något sådant förut. På de utställningar jag varit på har domare som ger lägre priser, särskilt till juniorer och unghundar, varit noga med att tala om ungefär att: det är priset för dagen, att hunden är ung och under utveckling och att man får se framledes om priset kanske kan bli annorlunda. Äldre hundar med lägre priser motiverar man om så önskas men för det mesta brukar dom inte säga så mycket om det utan istället på slutet förklara vad dom anser är bra och typiskt hos de hundar dom premierar som en sorts allmän förklaring i hur dom tänker om rasen. Så var det inte den här gången utan många av de jag pratade med återgav till mig att de fått kommentarer som dom tyckte var onödiga, gjorde dom ledsna och fick dom att känna att loppet var kört för att hunden inte var exteriört bra nog.

Men nu lämnar vi det och ger oss in på ämnet gubbar. Vädret har varit fantastiskt senaste dagarna, strålande sol och tjugo grader. Så det rycker i planteringstarmen kan ni tro. Sagt och gjort (som alltid) så har jag planterat för fulla muggar, å så roligt och så fantastiskt fint det blir.

Så kom jag då till jordgubbslandet. Först vill jag skryta och berätta att norrbottniska jordgubbar anses godast i världen. Konstigt va, nä inte särskilt, dom mognar ju i sol dygnet runt den korta sommar vi har här i midnattsolens land. Anlade mitt land för fem år sedan så jag behövde byta ut plantor. Har två typer av gubbar i landet. Gick först till handelsträdgården och köpte ett antal plantor av en sort. Sen kom jag på att min fantastiska faster Eva har massor av gubbar som hon pratat om att jag får ta av. Hon har också en helt outstandig trädgård men den tänker jag inte ens försöka att beskriva, den måste upplevas. Så resterande av jordgubblandet är hennes plantor.

De uppdrivna och förädlade plantorna gav otroligt söta, stora, vackert mörkröda bär, inte så många per planta. Första gången jag skördade så blev jag helt begeistrad över dessa. Vilka fantastiska gubbar. Jag visade alla jag känner vilka supergubbar som plantorna gav. Men efter några år så känns det inte alls så längre, så söta och känns ändå smaklösa på något sätt, utan karaktär, nästan inte som jordgubbar, mörkröda kanske en gnutta plastlika, och alla likadana. Så då stod jag här då med mina plantor och plockade bort de jag köpt i handelsträdgården. Jag sparade mina bondgubbar istället. Ja såklart, det har ni säkert redan förstått, dom är ju mina gårdshundsgubbar.

Riktiga bondgubbar som vuxit här på landet sedan urminnes tider. Ja alla är ju jordgubbar förstås och visst skulle jag känna igen dom i vilken skål som helst. Dom ser ju lite lika ut, lite knubbigare och bulligare liksom, av samma typ. Men inte ett bär är likadant. En del mindre och en del större, en del till och med jättestora och några pyttesmå. En del med mycket prickar och en del färre. Mer eller mindre knöliga såklart. Några är jämrödare och andra mer blandade i färgen. Somliga otroligt söta och en andra mindre söta men fantastiskt goda med mycket karaktär och arom. Och dom ger jätteskördar, rekordet är 32 liter som jag plockade i mitt lilla land på tolv kvadrat , totalt såklart, och en gynsam sommar.

Precis så vill jag ha mina gubbar och precis så vill jag ha våra gårdisar. För mig kan dom vara rastypiska men olika, dom behöver inte vara stöpta i samma form. Det är ju en av de saker som är så utmärkande för vår ras, dom är så individuella och heterogena både vad det gäller temperament och exteriör och då tycker jag att dom också ska bedömas efter det. Och är det nu så att dom är utåt kanterna så ska dom inte självklart inte bli champinons. Då får dom vara det dom är bäst på, sig själva. Det man aldrig ska glömma bort tycker jag är att utseende bara är en egenskap av många och är inte heller viktigare än någon av hundens andra egenskaper.

Och sist men inte minst, hunden skiter nog faktiskt blankt i om den är champion eller ej.

Prisband det är smaskens oavsett vilken färg det har

Förvånad, nej knappast

Nu är våren här på allvar, idag har det varit tjugo grader i skuggan och strålande sol. Bådar gott inför utställningen imorgon. Ska bli så otroligt roligt att få träffa alla fina vovvar, särskilt då mina "bäbisar", ett par av dom har jag inte träffat på flera månader nu. Å så spännande att få se dom, kan knappt vänta. Ipsi ska göra debut i officiella sammanhang. Hon är ju junior än så länge så man får se det mest som träning. Ska bli så roligt att se hur hon uppför sig på en större tillställning och framför allt om hon tycker att det är kul.

Finns en hel del att fundera på vad det gäller utställningsvärden. Det jag tycker är absolut viktigast är att alla har roligt och att man kommer ihåg att det är samma fina vovve man har med sig hem som när man åkte dit oavsett hur bedömningen blir. Den kan variera enorm från gång till gång. Domarna har precis som alla olika smak och tycke och lägger olika vikt vid varierande exteröra detaljer eller helheter. Det är en exteriör bedömning och utseende är bara en liten del av hunden. Det är otroligt få hundar som alltid bedöms bra, dom allra flesta går det upp och ner för på utställning och det kan vara bara att tänka på, särskilt om det är din första utställning.

När det gäller exteriören och utställningsbedömningar skrev Bengt-Åke Bogrens ett mycket intressant och tänkvärt brev i första numret av Gårdshunden. Han är utställningsdomare och uppfödare av rasen. Där resonerar han på hur gårdshunden förändrats genom åren och vilka hundar som premieras och varför. Många kloka tankar tycker jag, läs det om ni missat det.

Såg på rasklubbens hemsida att ansökan om hälsoprogram nu är skickad. Så spännande. Självfallet har det medfört reaktioner på internet, är jag förvånad, nä knappast. Det som är frapperande är att man fortsätter att i olika varianter debattera samma sak d v s vilka effekter restriktioner kan komma att ha på rasen trots att hälsoprogrammet rasklubben ansökt om inte innehåller några sådana. Antingen är det så att man helt saknar argument mot krav på känt höftledsstatus och därför fortsätter att nöta på om restriktioner och dess effekter eller så har man helt enkelt inte förstått det hela. Tja, inte vet jag. Kanske någon klok person kan ge en förklaring?

Jag och tjejerna har fint främmande. Clemens bor hos oss en dryg vecka när matte är på semester. En mycket trevlig herre som funkar med tjejerna utan minsta problem, han till och med leker med Ipsi så att hon blir nöjd. Det är så kul att spana in flockbeteendet. Clemens är den absolut fredligaste hund man kan tänka sig, det är "love peace and understanding" för hela slanten. Men då han bott här ett par dagar så kom Viggo på besök. Och då minsann var det läge att morska upp sig. Aha, en hane på mitt revir som intresserar sig för min nyvunna tjejflock, nä det gillar jag inte, sa Clemens. Härligt att se att till och med den fredligaste funkar precis som en hund när det väl gäller. Dom är fantastiska dom små.

Clemens funderar

Vååååååren

Å så härlig, äntligen är snön borta. Är rätt fascinerande hur fort det går. För tre veckor sedan skottade vi fram grillen under en dryg halvmeter snö och förra helgen så krattade jag tomten. Har att göra men nattkylan, så snart det blir plusgrader även på nätterna och inte fryser på så smälter det med en rasande hastighet.

Ipsi har nu varit och på veterinärkoll, patellorna var ua, fulltandad med saxbett, skönt sen var det då röntgen. Kvällen innan röntgen fick jag en sådan här undergångskänsla, förra gången jag var och röntgade en hund, valpen Yatzi, så slutade det ju med att jag fick ta bort henne så jag var nog oroligare än jag trodde. Såg på plåtarna att det inte var någon katastrof och var så glad när jag kom hem på kvällen. Bara så lycklig över att hon inte hade några katastrofhöfter och att jag hade med mig henne hem igen. Tog hem en bild som veterinären inte tyckte var tillräckligt bra för att skicka och den blev vältummad under de två veckor det tog innan jag fick brev från SKK. Jag blev såklart hellycklig över att hon fick resultatet B så att hon kan få små söta Ipsibäbisar så småningom men viktigaste var ju att hon inte hade så dåliga höfter att hon skulle få några problem av dem.

Fascinerande hur det kan bli. Jag är det mest omusikaliska som finns, kan inte ta en ton ens utan att grannarn kommer överrusande och undrar vem som plågar djur i huset och vet ungefär så mycket som att gitarr det är det som har strängar. Men samtliga av mina barn är så musikaliska. Dels är dom väldigt bildade i och intresserade av musik. Dom kan massor om allt från Jazz till death metal. Joel och Jonathan sjunger i band, Charlie spelar trummor och gitarr och Hanna har en helt ljuvlig röst. Tänk vad bra att inte allt går i arv.

Nu ser jag så fram emot gårdshundsträffen imorgon och utställningen nästa helg, så roligt det ska bli att få träffa alla och gulla med "mina bäbisar" och alla andra fina vovvar. Längtar.....

För tre veckor sedan

Jonathan i krattartagen

Ipsi och kotten, den eviga kärlekshistorien

Hanna i vårsolen

Charlie on Stage

Joel on Stage

Demodex

Med risk för att tjata, gårdshunden är en frisk ras. Att jag nu skriver om diverse sjukdomar är för att jag anser att det är av största vikt att man förebygger. Det vill säga att man är medveten om att dom finns så att man aktivt kan förhindra att dom får spridning i rasen. Stoppa Olle i grind helt enkelt så att gårdshunden får förbli frisk. Det är otroligt mycket enklare att förhindra att sjukdomar sprids än att få bukt på dom när dom är etablerade i en ras och innebär dessutom större ingrepp på rasen som sådan. Felsökning kallar en del det, förebyggande kunskap kallar jag det. I vår ras har det endast förekommit enstaka fall av Demodikos.

Vad är då Demodex. Jo ett hårsäckskvalster. Blev mycket förvånad när jag läste att ett hårsäckskvalster kan vara ärftligt, lät så lustigt, ärver man dom genom att dom hoppar över när man föds? Riktigt så var det inte. Demodex finns hos alla hundar men bara vissa får sjukdomen, Demodikos. Den yttrar sig som fläckvist håravfall i mindre eller större utsträckning. Runda fläckar utan rodnad eller andra tecken till inflammation. Vanligast i ansiktet. Dom självläker oftast men kan bli kroniska och blir dom det kan hudfläckarna bli inflammerade samt drabbas av hudinfektioner.

Skälet till att det är ärftligt är att de hundar som drabbas av sjukdomen har en genetisk defekt på sina T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som utgör en del av kroppens immunförsvar. Den anses som recessiv d v s att både mamman och pappan måste ha defekten för att den ska få genomslag. Den kan också drabba hundar som har sänkt immunförsvar av andra skäl t ex cortisonbehandling. Sjukdomen är graderad d v s man kan ha den i liten utsträckning och lokalt eller generellt. Hund som drabbas av sjukdomen ska tas ur avel. En del veterinärer anser att är den generell så ska även föräldrar och helsyskon tas ur avel parallellt med Legg Perthes.

Lite mer att läsa finns också på: http://www.ddbisverige.se/sidorna/demodex.htm Det finns också mer information på SKK:s anomalex.

Zelda spanar

PRA

PRA eller progressiv retinal atrofi, som förkortningen står för, är en ärflig sjukdom. Retina är näthinnan, atrofi betyder förtvining och progressiv betyder fortskridande. Sammantaget blir det alltså fortskridande förtvining av näthinnan, en sjukdom som leder till blindhet hos hundarna. Ju tidigare man får diagnosen desto fortare tidigare blir hunden blind. Det finns även andra former av retinopati som inte är äftliga men då får inte hunden diagnosen PRA. Det här kan som alla andra ärfliga sjukdomar också uppkomma genom en nymutation d v s att hunden som får sjukdomen inte ärft den utan att den uppkommit genom mutering av dess egna gener.

Följande är hämtat ur SKK:s avelsdata: Den 7:de juni 2006 fick en gårdshund för första gången diagnosen PRA, Frida heter hon. Hennes föräldrar heter Kilhult´s Nippertippa och Agerhönen´s Kobberorm Hov se Halen. Nippertippa och Kobberorm fick totalt tolv valpar tillsammans i två kullar. Av dessa tolv gick fyra stycken till avel. Frida själv hann få en kull innan det här upptäcktes varav två valpar gått till avel. Så har det rullat på och idag finns 281 avkommor i direkt nedstigande led efter Kobberormen och Nippertippa. Fridas helsyster har fått två kullar med Fridas son varav två avkommor används i avel och Fridas barnbarn har fått en kull med hennes helbror varav tre avkommor används i avel. Ja jag vet, jag är förfärligt vetgirig men det är ju av vikt att vi även håller koll på andra sjukdomar än HD.

Vad har nu det här för betydelse. Inte den blekaste aning. Agerhönen´s Kobberom Hov se Halen, Kilhult´s Nippertippa, Frida och hennes avkommor har varningstrianglar på SKK:s avelsdata. Kobberormen finns i min Zeldas stamtavla i fjärde led, dock inte i kombination med Kilhult´s Nippertippa, och jag har fått rådet att inte använda hanar som har honom i stamtavlan, åtminstone inte så närliggande för att minimera risken att detta får fäste i rasen.

Ännu har vi bara en hund med diagnosen, hur ser framtiden ut? Det jag naturligtvis funderar över är om man riskerar att det här blir ett framtida problem. Och är det så, hur och när ska man dra i handbromsen? Vår ras är ju än så länge frisk och sund, självfallet är jag glad att många nu upptäcker vilka fantastiska hundar gårdshundarna är men med ökande popularitet och efterfrågan så ökar samtidigt risken för avel som inte alltid kanske gynnar våra hundar.

Eftersom jag ännu inte haft möjlighet att värdera detta med sakkunnig så får den här bloggen bli en efterlysning. Finns det någon kunnig där ute som kan värdera vad det här har för betydelse? De här 281 avkommorna, ska dom användas i avel? Om inte var ska man dra gränsen? Vad har det för effekter att man korsparar och anrikar anlag enligt ovan, ökar det risken för att det får genomslag i rasen? Hur är den genetiska penetransen? Som jag ser det är det en katastrof för rasen om vi får ytterligare sjukdomsfall. Agerhönen´s Kobberorm Hov se Halen är en av våra matadoravlade hanar som har 89 avkommor registrerade på SKK. Får det här genomslag så innebär det en enorm förlust av genetiskt materal, Kobberormen finns i mängder av stamtavlor, och restriktioner får sannolikt fatala följder för rasens framtid. Och för mig är det viktigt att det finns en sådan.

Ipsi får en puss av Hanna

Legg Perthes

Fått några upprörda mail och telefonsamtal från vänner som läst tråkigheter på nätet. Skriver därför ett par rader om det. Tycker inte att man ska ägna vare sig energi eller uppmärksamhet åt dylikt då det är uppenbart att man inte förstått vad ett hälsoprogram nivå två innebär. Är det så att man trots allt förstått det så måste det vara själva röntgenundersökningen som oroar, kanske det är röntgenstrålningen som är så skrämmande. Är det så kan jag ge lugnande besked. Det är en väldigt låg dos strålning som används vid slätröntgen så det finns inte någon risk att hundarna blir skadade av det.

Har fått en del frågor om Legg Perthes, LP, så jag tänkte skriva lite om det. Sjukdomen finns även hos människor men är då inte ärftlig. Hos oss beror det på en cirkulationsstörning i höfledskulan som göra att denna förstörs. Det drabbar nästan alltid bara ena sidan. Cirkulationen till höftledskulan består av ett enda kärl som går från mitt i ledskålen till mitt på höfledskulan och är därför väldigt sårbart. Kulan får också viss cirkulationsförsörjning från benhinnan runt sig men den är högst begränsad. Det finns en predisposition för pojkar i åldern fyra och nio år då skelettet växer snabbt på dom vilket utsätter leden och cirkulationen för påfrestningar och gör den än mer känslig. De tre huvudorsakerna till LP som man funnit hos människor är inflammation i leden som ger svullnad och tryck på kärlet, skada utifrån eller blodpropp i kärlet.

Varför tar jag då upp hur det ser ut hos människan. Jo för att med anledning av bland annat hur det ser ut hos oss så pågår diskussioner även om denna sjukdom som hos hundar bedömts som ärflig. Och för mig är det viktigt att så länge det är så är det det vi har att, och enligt min mening också ska, förhålla oss till. Kommer det nya rön så får man ta dom då. Hos hundar anses det alltså genetiskt med recessiv nedärvning d v s anlaget krävs hos båda föräldrarna för att ge genomslag. LP drabbar hundar mellan åtta och tretton månaders ålder. Den här sjukdomen är inte graderad som höfledsdysplasin, antingen får man den eller så inte, men den kan ge mer eller mindre stora skador på höfledskulan beroende på hur mycket "hjälpcirkulation" den har från benhinnan. Det innebär dock nästan alltid att höftledskulan måste opereras bort och är även hos hundarna ensidigt. Hunden som fått LP, dess helsyskon och föräldrar ska tas ur avel.

Våra gårdshundar är ju en generellt sett frisk hundras. Så det är inte så många sjukdomar som vi behöver oroa oss för. Och det är ännu inte så många hundar som drabbats av LP, siffran ligger runt två procent. Men LP är tillsammans med höftledsdysplasi de sjukdomar som bedömts utgöra ett hälsoproblem hos vår ras. Anledningen till det är att några av de hundar som använts kraftigt i aveln fått valpar med LP och anlagen har därför fått stor spridning. De finns i nästan varenda stamtavla hos våra gårdisar. Mer att läsa finns i vår RAS. Det här är ju extra klurigt eftersom det inte registreras hos SKK och man kan därför inte få information hur det ser ut därifrån. Men tack och lov så finns ju avelsrådet och återigen Linda Laikre som ägnat massor av arbete åt att försöka kartlägga även den här sjukdomen. Information finns också i Lindas arbete om gårdshunden som jag tidigare hänvisat till. Återigen, vi är otroligt priviligerade. Så nu är det upp till oss att se till att inte framtidens gårdisar drabbas av problem med detta. Kanske ett nytt projekt att försöka få igenom central registrering av, ska fundera på det.

Efter RAS 2004 har en joker dykt upp i leken, PRA, men den får vi ta i nästa blogg för nu är det dax för mys. Slutligen en fortsatt härlig påskhelg till er alla.

Eska sitter och funderar i stugan, hon kanske längtar efter sommar som jag.

Möte = mötas

Nu bloggas det både här och där. Ett helt suveränt forum för att uttrycka sina tankar om saker och ting. Inte helt oväntat har vår motion till årsmötet har blivit föremål för en hel del bloggande. Superbra, då får folk möjlighet att tänka efter, värdera, granska och fundera. Tänkte inte kommentera bloggarna, dom talar för sig själva. Men en del resonemang får mig onekligen att dra paralleller till uppfödarna i den dokumentär som SVT visade i söndags, ett rasrent helvete. Det är också uppenbart att en del inte förstått vad motionen går ut på men det kan man ju inte lasta dom för.

Jag kan dock inte låta bli att tycka att det var synd att de som inte vill ha ett hälsoprogram inte kom till årsmötet och talade för sin sak där. Hade säkert blivit en jätteintressant diskussion. Men det är ju en prioriteringssak som allting annat. Nu var det bara två personer som hade frågor när vi förklarade vad motionen handlade om och vad ett hälsoprogram gick ut på. Men en stor eloge till er som kom i alla fall. Jag är imponerad och tycker det var mycket strongt av er att komma dit och stå upp för vad man tycker, det ska man ha all respekt för. Det är väl precis det möten är till för, att man ska mötas och diskutera. Ha möjlighet att komma med frågor så att man får klarhet i saker och ting. Och alla har sjävklart rätt till sin åsikt, ingen är sämre än den andra och majoriteten fattar beslut, precis så ska det vara tycker jag. Så långt ifrån manipulation och intriger man kan komma.

Nästa eloge vill jag ägna åt Linda Laikre. Tänk vilken otroligt tur vi har som har en populationsgenetiker ansluten till vår rasklubb, det är något att vara stolta över och rädda om, absolut inte rädda för. Hon är otroligt duktig och engagerad och är ju faktiskt expert på det hon pratar om. Hur vi ska förvalta vårt genmaterial på bästa sätt. Inga spekulationer alltså utan klara och raka besked baserat på studier och fakta. Så priviligerade vi är. Känns verkligen otroligt tryggt. Att vår rasklubb har sådana tillgångar som kan hjälpa oss att med expertkunskap värdera det vi får fram. Tillsammans med våra duktiga och mycket erfarna avelsråd gör hon ett helt oersättligt arbete. Tänkt att det faktiskt finns människor som lägger ner massor av tid och engagemang åt att kartlägga vår ras på ett evidensbaserat och korrekt sätt, helt fantastiskt.

Dax att sluta för idag. Myskvällen hägrar. Jo, förresten finns det nog faktiskt något som jag verkligen vill kommentera i alla dessa blogginlägg.

Jag har ingen laptop, jag har en stationär dator.

Vårvintern....

Är nog en av favoriterna här i norrbotten. Solen värmer, någon plusgrad. Skare på snön. Glasklar luft, blå himmel, lite dropp från stuprännan. Myyyyys. Allra mysigast är det i stugan. Onödigt kan tänkas då jag bor på landet i stort hus med stor tomt. Men det är något alldeles speciellt med min stuga.

En skruttig fiskestuga i en vik. Men jag känner varenda sten, den ihoprasade matkällaren där jag fångade råttor (levande såklart, skulle ju tämja dom) när jag var barn. Storstugan där min infångade ödla Josefin rymde. Det var farmors fel, jag fick inte ha henne inomhus och då rymde hon ur baljan på natten. Doften som påminner om farmor och farfar och såklart min egen barndom. Ingen annanstans får jag sådan ro. Och hundarna springer omkring och mår bara bäst.

Hade med mig mina tre söner i söndags. Sitter där på altanen och lyssnar till disskussionerna. "Men om Hitler hade gift sig med en fyrtioåring och inte en formbar tonåring så hade det inte blivit någon förintelse. Nej Adolf du får inte gå ut ikväll du ska vara hemma och städa." "Reggae, äh lägg av, det är både drogsuperlativt, rasisitiskt och sexsistiskt, kvinnorna fick skylla sig själv om dom blev våldtagna om dom hade korta kjolar. Sånt kan man inte lyssna på." "Jo jag har också läst Lemys biografi, där står det att han går på dialys". "Du behöver inte en byrå, du behöver en brännungn till allt ditt skräp".

Dom är helt fantastiska ungarna. Det är så sant att barnen inte blir som sina föräldrar. Dom blir så mycket bättre.

Ipsi roar sig kungligt. Hittar en kotte och så sätter hon igång. Kan hålla på hur länge som helst. Slutar alltid med seger för henne och en kotte till i magen. Men det är en ordentlig kamp innan hon besegrat den. En fröjd för ögat.

Statistik från motionen

Landat här hemma i Luleå, skööönt. Det var fantastiskt roligt i Göteborg men inget är som hemma. Tänkte att jag kanske borde skriva ned lite av den statistik som vi tog fram till motionen då alla inte hade privilegiet att medverka på årsmötet. Så här kommer innehållet i vår motion. Blir en lång blogg men varför inte?

Bakgrund

Höftledsdysplasi
Höftledsdysplasi är en ärftligt betingad utvecklingsrubbning där höftledskulan och höftledsskålen inte utvecklas runt varandra som de ska vilket ger en dålig passform av leden. Det är en sjukdom med polygen nedärvning och ofullständig penetrans (ett begrepp inom genetiken som används för att beteckna sannolikheten för att en individ med en viss genmutation ska få det fenotypiska uttrycket). Polygen nedärvning innebär att ledens utformning styrs av ett flertal gener i samverkan. På grund av det exponerar sig generna i olika kvantitet vilket ger en gradering av sjukdomen. Anledningen till att höftledsdysplasi fått så stor betydelse inom hundaveln är att dysplasin i sina gravare former nästan alltid leder till artros som i sin tur leder till smärta och gör hunden handikappad. I flera olika vetenskapliga studier från olika länder ser man att både A- och B-hundar nedärver mindre dysplasi än till exempel C-hundar. Enskilda individer kan avvika men tar man ett tillräckligt stort antal är trenden tydlig. Man diagnostiserar höftledsdysplasi genom att röntga hundens höfter då den uppnått minst tolv månaders ålder. Det finns i nuläget inte någon molekylärbiologisk diagnosmetod att tillgå. Det pågår dock forskning för att utröna både vilka gener och vilka yttre omständigheter (framför allt utfodring) som kan ha betydelse för höftledens utveckling.

Hälsoprogram
Central registrering av veterinärdata då det gäller höftledsdysplasi innebär att man måste ha känd HD-status - d v s att föräldradjuren ska vara höftledsröntgade - för att få registrera en kull valpar. Men resultatet av röntgen spelar ingen roll, vilket betyder att man alltså fortfarande har möjlighet att avla på hundar med höftledsdysplasi. Rasklubben har ansvar för att i samarbete med veterinär, genetiker och eventuellt annan sakkunnig ta fram underlag för en ansökan om att få ingå i ett hälsoprogram. Detta underlag ska innehålla en beskrivning av den aktuella situationen i rasen, av problemets omfattning och utbredning i populationen samt en redogörelse för ärendets handläggning. Raser som är med i hälsoprogram för höftledsdysplasi har påtagligt minskat andelen HD-belastade djur. Som exempel på en mellanstor hundras kan nämnas wachtelhunden. I slutet av 1980-talet hade 49 % av deras röntgade hundar HD-fel och rasklubben införde ett hälsoprogram. Efter införandet sjönk antalet hundar med HD-fel sakta men säkert för att i början av 2000-talet lägga sig på en nivå runt 15 %.

Vår ras
Vi har gått igenom registrerade valpkullar i rasen mellan åren 1990-2008 vilket utmynnat i en retrospektiv studie med SKKs avelsdata som källa, stoppdatum 2009-01-31. Det har registrerats totalt 5 150 valpar fördelat på 1 345 kullar. Av det totala antalet valpar är
1 317 röntgade varav 274 var belastade med höftledsdysplasi, d v s 20,1 %.

Antal registrerade kullar där det finns röntgade avkommor är 707 (i övriga 638 kullar är alltså ingen avkomma röntgad). I dessa 707 kullar återfinns de 274 HD-belastade valparna fördelade i 215 kullar, d v s 30,4 %.

Det har registrerats 139 kullar med röntgade avkommor där båda föräldrarna har A-höfter. Av dessa fanns det 22 kullar med minst en HD-belastad valp, d v s 16 %. Av dessa 22 kullar hade 8 kullar minst en valp med grad D eller E, d v s 6 %.

I de 64 registrerade kullarna där det finns röntgade avkommor, och där en eller båda föräldrarna är HD-belastade, fanns det minst en HD-belastad valp i 38 kullar, d v s 59 %. Av dessa 38 kullar hade 19 kullar minst en valp med grad D eller E, d v s 30 %.

Tittar man på kullar där det finns röntgade valpar och där båda föräldradjuren är oröntgade så har det registrerats 80 kullar. Av dessa 80 kullar fanns det minst en valp med HD i 31 kullar, d v s 39 %. Av dessa 31 kullar fanns det minst en valp med HD grad D eller E i 14 kullar, d v s 18 %.

Av de kennlar som föder upp dansk/svensk gårdshund, och är registrerade hos SKK per den 31 december 2008, så är det 77,4 % som röntgat sina avelsdjur de senaste fem åren.

Sammanfattning
Att höftledsdysplasi kan leda till lidande för hundarna, och därmed inte är önskvärt, är ett faktum. Höftledsdysplasi är enligt vår åsikt, baserat på ovanstående data, ett hälsoproblem hos den dansk/svenska gårdshunden. Granskar man föräldradjuren så är den genetiska belastningen och arvsgången, enligt vår uppfattning, glasklar.

Vi anser att när det gäller de genetiska sjukdomarna så går dessa bara att bekämpa genom kartläggning, genetisk forskning och statistiska data. Man kan inte se, eller ha på känn, om avelsdjuret är HD-belastat eller ej. Ett hälsoprogram ger inte bara möjlighet att ytterligare kartlägga situationen, utan ger också uppfödarna en möjlighet att välja ut de individer som på bästa sätt kan ge ett positivt bidrag till rasens hälsa och utveckling. Även valpköparna kommer på ett tydligare och bättre sätt än idag att kunna välja.

Vi är väl medvetna om den kritik som från olika håll förs fram mot SKKs sätt att läsa av röntgenplåtar, och deras brist på enhetliga rekommendationer till veterinärer vid sövning och sätt att röntga på. Oavsett dessa synpunkter så är höftledsröntgen idag den enda metod vi har för att försöka komma tillrätta med dysplasi, och den metoden ska användas. Kritiken är inte skäl nog för att låta bli att röntga våra hundar då vi anser att det drabbar rasen som helhet. I stället bör rasklubben, kanske i samarbete med andra rasklubbar, arbeta för att påverka SKK att införa ett förbättrat och mer enhetligt system gällande höftledsröntgen och avläsning.
Att rasen har ett hälsoprogram är en förutsättning för att få vara med i kommande avelsindex där hänsyn tas till fler parametrar än endast röntgen av föräldradjuren. Ett hälsoprogram med central registrering innebär inga restriktioner, men enorma möjligheter till kartläggning och bekämpning av höftledsdysplasi.

Yrkande
Att rasklubben för dansk/svensk gårdshunds ansöker om hälsoprogram med central registrering av höftledsstatus - självfallet efter samråd med avelsråden och enligt SKKs regler.

Det var alltså denna motion som vi lade fram på årsmötet, Ewa hade också fixat en fin tabell som jag dock inte lyckas få in i bloggen. Och tjohooooooooo, den gick igenom. Helt underbart då jag är övertygad om att ett vetenskapligt förhållningsätt och evidens för det vi gör är framtiden. Sen är det genetiker, avelsråd och rasklubb som har kunskapen att avgöra hur vi ska avla, det har jag varken erfarenhet eller tillräcklig kunskap för att lägga mig i. Och med den statistik som vi nu kommer att få fram så kan det bara bli bättre.

Till sist en länk till den film som Linda Laikre visade delar av. Tack snälla Jenny för den. En varning, den är otroligt otäck. Den exemplifierar på ett mycket tydligt sätt vårt ansvar inför framtida avel på vår ras. Rasen expanderar i popularitet med allt vad det innebär. Och det är bara vi som kan göra något åt hur framtiden kommer att se ut.

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=44215931