Dagarna efter....

En stor olycka inträffde. Döda och svårt skadade barn och vuxna. Kirurgen är traumaansvarig och som kirurgjour ingår man som en central del av räddningsorganisationen. Man kämpar som en tok med att försöka rädda de skadade med adrenaliet piskande i hela kroppen och när det är över tar man hand om följdverkningarna och de anhöriga.

Det är ett privilegium. Och då syftar jag inte bara på det "heroiska", att man aktivt arbetar med patienterna och räddar liv. Det är också en stor gåva att få vara del av den ofattbara katastrof som drabbar de inblandade. Det låter helt befängt, jag förstår det. Men när man har till sin arbetsuppgift att hjälpa människor som upplever det mest otänkbara, fruktansvärda så kan man inte undgå att erfarenheten ger en ordentlig portion referenser. Referenser och värderingar som gör att man ser på livet annorlunda och att det blir så otroligt mycket rikare. Varje dag, varje stund varje glädjeämne är en ynnest som man på intet sätt ska ta för given. Vad som är värdefullt i tillvaron.

Sjukvårdsjobbet innebär ju även till vardags mycket som påverkar ens sätt att se på livet. Människor mitt i livet, döende i cancer, lämnar sina närmaste bakom sig och liknande mer "långsamma" traumatisk livshändelser. Men när det blir en sådan här stor och plötslig katastrof så påminns man på ett annat sätt, det slår en väldigt påtagligt, mitt i ansiktet och mitt i magen. Hur otroligt skört livet är och hur snabbt det kan förändras så fullständigt och oåterkalleligt.

Jag kan inte låta bli att ägna en tanke åt dom som lever i det motsatta. Som mår så dåligt i sitt eget liv och inte förmår uppskatta det överhuvudtaget så att dom tvingas ägna stor del av sin tid till att försöka ställa till det och vara elak med andra bara för att må lite mindre dåligt själva. Det är så fruktansvärt synd om dem och sådana här gånger blir det så otroligt påtagligt.

Till mina barn. Jag älskar er, ni är det största, vackraste, det bästa och det underbaraste. Jag är så innerligt glad och tacksam för att ni är hemma och hela. För varje sekund vi får vara tillsammans och för att vi har varandra. Det enda som egentligen betyder något.