Gubbar

Nähäedå, rubriken har inte något alls med vår sista utställningserfarenhet att göra. Handlar om något helt annat som kommer lite längre ned. Men när jag nu lika är inne på utställningen så tar jag väl några funderingar runt den. Blev väldigt förbryllad över de låga priser som delades ut, tot 24 hundar, 6 ettor, två CK till championhundarna som ställdes samt resten tvåor och treor. Det var hundar som tidigare fått mycket bra priser. Hmmmm. Har funderat på fallet. Utan att ge några som helst värderingar på det hela så tror jag att det kan bero på att rasen är så heterogen. Mycket av utställningar handlar ju just om homogenocitet. En del domare som kanske inte tilltalas av grundorsaken till att dom är så olika men ändå lika, är mer benägna att ge låga priser. Den här domaren ger, tillsammans med en annan domare, genomgående låga priser till gårdshundar med vissa undantag och han kanske är av den åsikten att eftersom rasen är så heterogen så är det få som ska prisbelönas. Han kanske vill ha dom mer normoforma helt enkelt.

Det som också var en sådan överraskning var sättet att lämna muntliga kommentarer. Återigen utan värdering men jag har aldrig varit med om något sådant förut. På de utställningar jag varit på har domare som ger lägre priser, särskilt till juniorer och unghundar, varit noga med att tala om ungefär att: det är priset för dagen, att hunden är ung och under utveckling och att man får se framledes om priset kanske kan bli annorlunda. Äldre hundar med lägre priser motiverar man om så önskas men för det mesta brukar dom inte säga så mycket om det utan istället på slutet förklara vad dom anser är bra och typiskt hos de hundar dom premierar som en sorts allmän förklaring i hur dom tänker om rasen. Så var det inte den här gången utan många av de jag pratade med återgav till mig att de fått kommentarer som dom tyckte var onödiga, gjorde dom ledsna och fick dom att känna att loppet var kört för att hunden inte var exteriört bra nog.

Men nu lämnar vi det och ger oss in på ämnet gubbar. Vädret har varit fantastiskt senaste dagarna, strålande sol och tjugo grader. Så det rycker i planteringstarmen kan ni tro. Sagt och gjort (som alltid) så har jag planterat för fulla muggar, å så roligt och så fantastiskt fint det blir.

Så kom jag då till jordgubbslandet. Först vill jag skryta och berätta att norrbottniska jordgubbar anses godast i världen. Konstigt va, nä inte särskilt, dom mognar ju i sol dygnet runt den korta sommar vi har här i midnattsolens land. Anlade mitt land för fem år sedan så jag behövde byta ut plantor. Har två typer av gubbar i landet. Gick först till handelsträdgården och köpte ett antal plantor av en sort. Sen kom jag på att min fantastiska faster Eva har massor av gubbar som hon pratat om att jag får ta av. Hon har också en helt outstandig trädgård men den tänker jag inte ens försöka att beskriva, den måste upplevas. Så resterande av jordgubblandet är hennes plantor.

De uppdrivna och förädlade plantorna gav otroligt söta, stora, vackert mörkröda bär, inte så många per planta. Första gången jag skördade så blev jag helt begeistrad över dessa. Vilka fantastiska gubbar. Jag visade alla jag känner vilka supergubbar som plantorna gav. Men efter några år så känns det inte alls så längre, så söta och känns ändå smaklösa på något sätt, utan karaktär, nästan inte som jordgubbar, mörkröda kanske en gnutta plastlika, och alla likadana. Så då stod jag här då med mina plantor och plockade bort de jag köpt i handelsträdgården. Jag sparade mina bondgubbar istället. Ja såklart, det har ni säkert redan förstått, dom är ju mina gårdshundsgubbar.

Riktiga bondgubbar som vuxit här på landet sedan urminnes tider. Ja alla är ju jordgubbar förstås och visst skulle jag känna igen dom i vilken skål som helst. Dom ser ju lite lika ut, lite knubbigare och bulligare liksom, av samma typ. Men inte ett bär är likadant. En del mindre och en del större, en del till och med jättestora och några pyttesmå. En del med mycket prickar och en del färre. Mer eller mindre knöliga såklart. Några är jämrödare och andra mer blandade i färgen. Somliga otroligt söta och en andra mindre söta men fantastiskt goda med mycket karaktär och arom. Och dom ger jätteskördar, rekordet är 32 liter som jag plockade i mitt lilla land på tolv kvadrat , totalt såklart, och en gynsam sommar.

Precis så vill jag ha mina gubbar och precis så vill jag ha våra gårdisar. För mig kan dom vara rastypiska men olika, dom behöver inte vara stöpta i samma form. Det är ju en av de saker som är så utmärkande för vår ras, dom är så individuella och heterogena både vad det gäller temperament och exteriör och då tycker jag att dom också ska bedömas efter det. Och är det nu så att dom är utåt kanterna så ska dom inte självklart inte bli champinons. Då får dom vara det dom är bäst på, sig själva. Det man aldrig ska glömma bort tycker jag är att utseende bara är en egenskap av många och är inte heller viktigare än någon av hundens andra egenskaper.

Och sist men inte minst, hunden skiter nog faktiskt blankt i om den är champion eller ej.

Prisband det är smaskens oavsett vilken färg det har

Förvånad, nej knappast

Nu är våren här på allvar, idag har det varit tjugo grader i skuggan och strålande sol. Bådar gott inför utställningen imorgon. Ska bli så otroligt roligt att få träffa alla fina vovvar, särskilt då mina "bäbisar", ett par av dom har jag inte träffat på flera månader nu. Å så spännande att få se dom, kan knappt vänta. Ipsi ska göra debut i officiella sammanhang. Hon är ju junior än så länge så man får se det mest som träning. Ska bli så roligt att se hur hon uppför sig på en större tillställning och framför allt om hon tycker att det är kul.

Finns en hel del att fundera på vad det gäller utställningsvärden. Det jag tycker är absolut viktigast är att alla har roligt och att man kommer ihåg att det är samma fina vovve man har med sig hem som när man åkte dit oavsett hur bedömningen blir. Den kan variera enorm från gång till gång. Domarna har precis som alla olika smak och tycke och lägger olika vikt vid varierande exteröra detaljer eller helheter. Det är en exteriör bedömning och utseende är bara en liten del av hunden. Det är otroligt få hundar som alltid bedöms bra, dom allra flesta går det upp och ner för på utställning och det kan vara bara att tänka på, särskilt om det är din första utställning.

När det gäller exteriören och utställningsbedömningar skrev Bengt-Åke Bogrens ett mycket intressant och tänkvärt brev i första numret av Gårdshunden. Han är utställningsdomare och uppfödare av rasen. Där resonerar han på hur gårdshunden förändrats genom åren och vilka hundar som premieras och varför. Många kloka tankar tycker jag, läs det om ni missat det.

Såg på rasklubbens hemsida att ansökan om hälsoprogram nu är skickad. Så spännande. Självfallet har det medfört reaktioner på internet, är jag förvånad, nä knappast. Det som är frapperande är att man fortsätter att i olika varianter debattera samma sak d v s vilka effekter restriktioner kan komma att ha på rasen trots att hälsoprogrammet rasklubben ansökt om inte innehåller några sådana. Antingen är det så att man helt saknar argument mot krav på känt höftledsstatus och därför fortsätter att nöta på om restriktioner och dess effekter eller så har man helt enkelt inte förstått det hela. Tja, inte vet jag. Kanske någon klok person kan ge en förklaring?

Jag och tjejerna har fint främmande. Clemens bor hos oss en dryg vecka när matte är på semester. En mycket trevlig herre som funkar med tjejerna utan minsta problem, han till och med leker med Ipsi så att hon blir nöjd. Det är så kul att spana in flockbeteendet. Clemens är den absolut fredligaste hund man kan tänka sig, det är "love peace and understanding" för hela slanten. Men då han bott här ett par dagar så kom Viggo på besök. Och då minsann var det läge att morska upp sig. Aha, en hane på mitt revir som intresserar sig för min nyvunna tjejflock, nä det gillar jag inte, sa Clemens. Härligt att se att till och med den fredligaste funkar precis som en hund när det väl gäller. Dom är fantastiska dom små.

Clemens funderar

Vååååååren

Å så härlig, äntligen är snön borta. Är rätt fascinerande hur fort det går. För tre veckor sedan skottade vi fram grillen under en dryg halvmeter snö och förra helgen så krattade jag tomten. Har att göra men nattkylan, så snart det blir plusgrader även på nätterna och inte fryser på så smälter det med en rasande hastighet.

Ipsi har nu varit och på veterinärkoll, patellorna var ua, fulltandad med saxbett, skönt sen var det då röntgen. Kvällen innan röntgen fick jag en sådan här undergångskänsla, förra gången jag var och röntgade en hund, valpen Yatzi, så slutade det ju med att jag fick ta bort henne så jag var nog oroligare än jag trodde. Såg på plåtarna att det inte var någon katastrof och var så glad när jag kom hem på kvällen. Bara så lycklig över att hon inte hade några katastrofhöfter och att jag hade med mig henne hem igen. Tog hem en bild som veterinären inte tyckte var tillräckligt bra för att skicka och den blev vältummad under de två veckor det tog innan jag fick brev från SKK. Jag blev såklart hellycklig över att hon fick resultatet B så att hon kan få små söta Ipsibäbisar så småningom men viktigaste var ju att hon inte hade så dåliga höfter att hon skulle få några problem av dem.

Fascinerande hur det kan bli. Jag är det mest omusikaliska som finns, kan inte ta en ton ens utan att grannarn kommer överrusande och undrar vem som plågar djur i huset och vet ungefär så mycket som att gitarr det är det som har strängar. Men samtliga av mina barn är så musikaliska. Dels är dom väldigt bildade i och intresserade av musik. Dom kan massor om allt från Jazz till death metal. Joel och Jonathan sjunger i band, Charlie spelar trummor och gitarr och Hanna har en helt ljuvlig röst. Tänk vad bra att inte allt går i arv.

Nu ser jag så fram emot gårdshundsträffen imorgon och utställningen nästa helg, så roligt det ska bli att få träffa alla och gulla med "mina bäbisar" och alla andra fina vovvar. Längtar.....

För tre veckor sedan

Jonathan i krattartagen

Ipsi och kotten, den eviga kärlekshistorien

Hanna i vårsolen

Charlie on Stage

Joel on Stage