Nu blir det lite tjatigt men jag har sista veckorna fått ett antal mail från ledsna, arga och frustrerade människor och kände att jag därför återigen måste ta upp ämnet bloggande. Men först några ord om skrivelsen som inkommit till CS avseende hälsoprogrammet. Några av mailen gällde även den. De personer som mailat mig ansåg att dom blivit lurade att skriva på listan då skrivelsen i sig inte var med när listan gick runt på Tollarp.
För mig är skrivelsen ett helt adekvat och lämpligt sätt att handlägga situationen. Det vill säga är man inte nöjd med det beslut som fattas så skickar man in en skrivelse till rätt instutition och överklagar det. I mina ögon är uppfödarens agerade helt korrekt. Han vill inte ha något hälsoprogram, alltså överklagade han beslutet hos CS och CS får då ta ställning till de argument han framför, ser inte något som helst felaktigt i det. Om man i efterhand ångrar att man skrivit på listan eller om man anser att man inte fått tillräcklig information så tycker jag att man tar upp det med berörd person. Jag kan överhuvudtaget inte yttra mig avseende detta då jag inte blivit tillfrågad om jag ville skriva på listan (konstigt va). CS har valt att inte lägga någon vikt vid skrivelsen och avslagit begäran så då är det här utagerat för min del i alla fall.
Nu till resten av mailen. Gällande blogg där många blivit ledsna och upprörda då dom tycker att bloggerskan inte är sanningsenlig, förtalar människor m m. Om detta tycker jag som följer. Går man in på SKK:s avelsdata och tittar på bloggerskans kullar så är det utan tvekan så att den här uppfödaren inte följer SKK:s rekommendationer. Hon följer inte heller rasklubbens rekommendationer.
Inget av detta är skäl till att jag valt att inte ha något med denna uppfödare att göra. Som alltid skiljer jag på sak och person. Alla har rätt till sin åsikt och att avla enligt sin egen övertygelse och självfallet också att inte följa de rekommendationer som finns. Orsaken till att jag inte vill ha med personen att göra är just hennes person. Det är min åsikt att hon under lång tid trakasserat och varit elak mot flera av de människor jag bryr mig om. Och då väljer jag helt enkelt andra att samarbeta med.
Med det inte sagt att jag har rätt och hon har fel. Det här är ett helt och hållet personligt ställningstagande som var och en har rätt att göra. Frågar man någon annan så har dom säkerligen en annan åsikt. Och därmed är det punkt. Jag har inte någon som helst avsikt att slösa varken energi eller tid på det här. Varför skulle jag. Allas vår tid är begränsad, så också min. Så jag väljer helt enkelt att fokusera mina krafter och min energi på postivia saker. Det finns så fantastiskt många fina, goa, ärliga och härliga personer att arbeta tillsammans med så varför i hela friden ska man ägna energi åt dom man inte gillar?
Självfallet menar jag inte att man ska finna sig i att bli förtalad eller trakasserad men det får tas i lämplig instans inte på bloggar på internet. Och lika självfallet så ska man kunna ta upp vilka ämnen som helst men jag tycker att man ska hålla sig till sak. Det är en sak att ta upp exempel för att klargöra men att kalla folk för än det ena och än det andra och så vidare är minst sagt onödigt och dessutom patognomt för den här typen av människor. Det är helt meningslöst att vi andra börjar betee oss på samma sätt och leder bara till en negativ spiral där vi istället för att blicka framåt och jobba för bra och positiva syften istället ägnar vårt fokus åt att kasta skit hit och dit och sänka oss till en nivå där vi definitivt inte hör hemma.
Dessutom så är jag övertygad om att syftet med att hålla på med det som nu försigår är att ställa till bråk och ovänskap. Självfallet är jag också medveten om att ett sådant här ställningtagande sannolikt får till konsekvens än mer uttalade lögner, förtal mm för att försöka få någon typ av reaktion då det är det som enligt min mening är poängen med det hela men jag väljer faktiskt att bortse även från det, det rör mig helt enkelt inte i ryggen. För om vi alla struntar i det hela så förfelas hela fundamentet med sådant beteende och det rinner ut i sanden precis som det ska. Så kom igen nu alla klokingar, vi bojkottar hela cirkusen, raderar skiten ur våra sinnen och gör som våra vovvar, vi ägnar oss åt allt det roliga och fantastiska som finns i livet istället.
lördag 17 oktober 2009
onsdag 7 oktober 2009
Kommentarer
Har upptäckt ett mycket intressant fenomen. Det skapas bloggar både lite här och där och somliga av dem har ett mer eller mindre inkorrekt innehåll. Hmmmm tänker man, det här har blivit tokigt, den här personen har antingen oanandes fått saker och ting om bakfoten eller skriver medvetet långa essäer som inte är med sanningen överrensstämmande. Jag tar och lämnar en kommentar och försöker åtminstone korrigera rena faktafel så att inte läsare av bloggen också blir missledda.
Men si näpp, det går inte. För att kommentarerna ska godkännas först. Bloggaren har alltså lagt in spärr för att först få granska kommentarerna innan dom läggs ut på bloggen. Vilket självfallet omöjliggör konstruktiv kritik. Bloggen blir därmed som en liten klubb för inbördes beundran. Bloggaren kan alltså skriva än det ena och än det andra, helt taget från luften, välja ut de kommentarer som passar bloggarens syfte. Oanande läsare tolkar den uppenbarligen oemotsagda bloggen som sanning och förfasas över hur hemskt det går till här i världen.
Ja jag vet, det är patetiskt och oerhört synd om de här människorna. Men jag tänkte ändå att det kunde vara bra att påtala detta fenomen. Dels för att jag rent principiellt tycker att ordet borde vara fritt men sen också för att hur mycket man än kan förstå att de här personerna inte mår särskilt bra så ställer dom ändå till en hel del bekymmer för andra i sina försök att må lite bättre. Dom rår inte för det men det drabbar andra helt oskyldiga människor och det är för mig inte försvarbart.
Men si näpp, det går inte. För att kommentarerna ska godkännas först. Bloggaren har alltså lagt in spärr för att först få granska kommentarerna innan dom läggs ut på bloggen. Vilket självfallet omöjliggör konstruktiv kritik. Bloggen blir därmed som en liten klubb för inbördes beundran. Bloggaren kan alltså skriva än det ena och än det andra, helt taget från luften, välja ut de kommentarer som passar bloggarens syfte. Oanande läsare tolkar den uppenbarligen oemotsagda bloggen som sanning och förfasas över hur hemskt det går till här i världen.
Ja jag vet, det är patetiskt och oerhört synd om de här människorna. Men jag tänkte ändå att det kunde vara bra att påtala detta fenomen. Dels för att jag rent principiellt tycker att ordet borde vara fritt men sen också för att hur mycket man än kan förstå att de här personerna inte mår särskilt bra så ställer dom ändå till en hel del bekymmer för andra i sina försök att må lite bättre. Dom rår inte för det men det drabbar andra helt oskyldiga människor och det är för mig inte försvarbart.
fredag 2 oktober 2009
Evidensbaserad avel?
Erfarna uppfödare hyllas och det med all rätt. Den kunskap och erfarenhet dom bidrar med är helt essentiell. Vi skulle inte komma långt utan dom. Men ibland undar man om erfarenhet alltid är det samma som kunnande. Det är ju trots allt personer med olika åsikter och prioriteringar vi pratar om. Ett exempel. Oröntgad hanhund, pappa med C höfter och en övrig valp röntgas i pappans kull med E. Parades första gången vid knappa elva månaders ålder med två tikar. Har på tre år fått tio kullar med fyra tikar, totalt fyrtioåtta valpar, tre kullar med två av tikarna och två kullar med de andra två. Tre av dessa tikar har C höfter och den sista är oröntgad. Annat exempel. Registrerat över tjugo kullar, i endast två av dessa kullar håller man sig under SKK:s inavelsgrad, övriga ligger över 6,25% ända upp till dryga trettio procent. Hur ska man räkna erfarenhet, antal kullar, antal valpar, antal år och är mängd/tid alltid det samma som att man avlar med rasens bästa för ögonen eller för den delen lär av sina misstag? Varför är det ett sådant motstånd, är det helt omöjligt att integrera kunnande med vetenskap just i hundaveln? Av vilka skäl är dom helt oförenliga avseende avel när det fungerar, ja till och med är nödvändigt, i andra sammanhang?
Var på kurs i veckan i ämnet cytostatikautlöst illamående, d v s hur vi bäst ska förebygga att våra patienter som får cellgift slipper må illa och kunna individanpassa "illamåendebehandlingen" utifrån varje persons förutsättningar och den typ av cellgift dom får. För att kunna skräddarsy måste vi ha bred kunskap vilken vi som alltid grundar på evidensbaserad medicin. Vi får helt enkelt inte laborera med våra patienter utifrån eget tyckande. Vi ska ha vetenskapligt belagda fakta, så breda och uttömmande som möjligt för att kunna anpassa det till den person vi har framför oss. Men det är fortfarande vi som bedömer personen. Föreläsande docent tog i sammahanget upp ett par slides som jag inte kunde låta bli att översätta till hundavel. Så här såg dom ut på min föreläsning:
Vad menas med evidensbaserad medicin, tre principer:
*God vård bygger på objektiva data: behov av klinisk relevant information, nya forskningsrön förändrar vården, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med kliniskt omdöme innan beslut om riktlinje tas.
Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, konsensusrapporter, fallbeskrivningar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.
Utforma riktlinjer är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa riktlinjer är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa riktlinjer är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"
Och så här översatte jag dem till hundaveln:
Vad menas med evidensbaserad avel, tre principer:
*God avel bygger på objektiva data: behov av relevanta information från avelsarbetet, nya forskningsrön förändrar aveln, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med erfarna uppfödares kunnande innan beslut om riktlinje tas.
Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, skriftlig information från enstaka uppfödare utan grund, berättelser om enskilda hundar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.
Utforma avelsstrategier är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa avelsstrategier är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa avelsstrategier är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"
Kanske kan vara värt att klura på en stund.
Var på kurs i veckan i ämnet cytostatikautlöst illamående, d v s hur vi bäst ska förebygga att våra patienter som får cellgift slipper må illa och kunna individanpassa "illamåendebehandlingen" utifrån varje persons förutsättningar och den typ av cellgift dom får. För att kunna skräddarsy måste vi ha bred kunskap vilken vi som alltid grundar på evidensbaserad medicin. Vi får helt enkelt inte laborera med våra patienter utifrån eget tyckande. Vi ska ha vetenskapligt belagda fakta, så breda och uttömmande som möjligt för att kunna anpassa det till den person vi har framför oss. Men det är fortfarande vi som bedömer personen. Föreläsande docent tog i sammahanget upp ett par slides som jag inte kunde låta bli att översätta till hundavel. Så här såg dom ut på min föreläsning:
Vad menas med evidensbaserad medicin, tre principer:
*God vård bygger på objektiva data: behov av klinisk relevant information, nya forskningsrön förändrar vården, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med kliniskt omdöme innan beslut om riktlinje tas.
Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, konsensusrapporter, fallbeskrivningar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.
Utforma riktlinjer är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa riktlinjer är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa riktlinjer är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"
Och så här översatte jag dem till hundaveln:
Vad menas med evidensbaserad avel, tre principer:
*God avel bygger på objektiva data: behov av relevanta information från avelsarbetet, nya forskningsrön förändrar aveln, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med erfarna uppfödares kunnande innan beslut om riktlinje tas.
Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, skriftlig information från enstaka uppfödare utan grund, berättelser om enskilda hundar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.
Utforma avelsstrategier är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa avelsstrategier är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa avelsstrategier är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"
Kanske kan vara värt att klura på en stund.
onsdag 16 september 2009
Hemligt?
Blir ständigt förvånad över hur hemligt allting tycks vara i den här hundbranchen samtidigt är det ett mycket selektivt hemlighetsmakeri. Skvallret färdas snabbare än blixten och i uppfödarkretsar vet alla allt om alla, ibland till och med innan saker har hänt eller kanske trots att dom inte alls har hänt. Mycket av informationen kan vem som helst ta rätt på genom SKK:s avelsdata. Tex inavelsgrader, hd röntgen, PRA, matadoravel, syskonparningar och liknande. Övrigt får man rätt på via djungeltrummorna.
Om man vill vara optimist eller kanske bara naiv så tror man att man själv är oantastlig. Vilken miss!!! För lika säker som man är på att dom man skvallrar med tycker att man är fantastisk lika säker kan man vara att dom man skvallrar om inte tycker det och skvallrar precis lika mycket om oss själva fast i annan krets och med annan person.
Vill man ha förändring, tycker man att något är fel så tycker jag att man får ta sig i kragen och vara konstruktiv. För det första tala om det för personen det berör. För det andra göra en anmälan om det är något som behöver anmälas, skriva en skrivelse och lämna in till berörd enhet, skriftlig rapport till avelsråd eller rasklubb, lägga fram en motion med konstruktiva och genomförbara förslag och så vidare.
Som uppfödare har jag långa listor på tex vilka som skrivit på skrivelser, vilka som inte följer rekomendationera, vilka som avlar si eller så etc... Och jag kan då bedöma/avgöra vilka jag väljer att samarbeta med och varför. Men de som kanske skulle ha mest nytta av att veta det här är lyckligt ovetande det vill säga valpköparna. Varför är det så viktigt att valen och strategierna i avelsarbetet är så hemligt för dem.
Om det nu t e x är så att man inte vill röntga sina hundar för att man tycker att det är felsök och onödigt då man anser att hundarna inte lider av HD. Varför i herrans namn skriver man då inte det på t e x sin hemsida? Det är väl bra PR om man kan lägga fram vettiga argument för sin sak. Och varför uppger man febrilt att man egentligen inte är emot HD röntgen för att i nästa stund använda oröntgade hundar eller hundar med HD och kanske till och med ljuga för sin valpköpare om varför föräldrarna till valpen inte är röntgade? Har hört dom mest konstiga bortförklaringar till varför föräldradjuren inte varit röntgade som säljare serverat sina valpköpare. Om man inte vill följa rasklubbens rekommendationer för att man inte gillar dem varför skriver man då inte det på sin hemsida istället för att utelämna detta faktum och istället skriva t e x att man följer SKK:s rekommendationer? Att man i vissa fall inte heller följer dessa trots att det uppges kanske man räknar med att valpköparna inte orkar kontrollera.
Varför i hela friden är det så hemskt, förfärligt, obehagligt och totalt omöjligt att öppet stå för sin åsikt? Det absolut värsta som kan hända är ju att någon tycker att man har fel. Och det, mina damer och herrar, det tycker folk hela tiden ändå så det kan man faktiskt välja att strunta i. Det är ju inför sina valpköpare och sin egen övertygelse som man ska kunna stå med ryggen rak. Varken rasklubbens eller SKK:s rekommendationer är lagstadgade. Det är också skillnad på grundregler och rekommendationer. Man kan gladeligen t ex registrera valpar trots att inavelsgraden vida överstiger den av SKK:s rekommenderade. Tycker man att det är skit så kan man alltid välja att köra sitt eget race skilt från allt vad rekommendationer heter och i egen regi men då tycker jag att man också ska kunna stå för det.
Även om vi nu uppenbart är flockdjur och måste passa in i massan så om man nu inte gillar läget finns det garanterat någon som tycker precis som en själv och som man kan samarbeta med. Man bildar en egen liten flock helt enkelt. Följer man SKK:s grundregler, är man ärlig så anser jag att man har ryggen fri vilka åsikter man än har och vilken grund man än väljer för sitt avelsarbete. Förhoppningsvis så skiljer de flesta på sak och person dvs förmår behandla andra artigt och trevligt oavsett åsikter. Att inte alla tycker och agerar lika det kan åtminstone jag leva med och det är för mig en av förutsättningarna för progress.
Om man vill vara optimist eller kanske bara naiv så tror man att man själv är oantastlig. Vilken miss!!! För lika säker som man är på att dom man skvallrar med tycker att man är fantastisk lika säker kan man vara att dom man skvallrar om inte tycker det och skvallrar precis lika mycket om oss själva fast i annan krets och med annan person.
Vill man ha förändring, tycker man att något är fel så tycker jag att man får ta sig i kragen och vara konstruktiv. För det första tala om det för personen det berör. För det andra göra en anmälan om det är något som behöver anmälas, skriva en skrivelse och lämna in till berörd enhet, skriftlig rapport till avelsråd eller rasklubb, lägga fram en motion med konstruktiva och genomförbara förslag och så vidare.
Som uppfödare har jag långa listor på tex vilka som skrivit på skrivelser, vilka som inte följer rekomendationera, vilka som avlar si eller så etc... Och jag kan då bedöma/avgöra vilka jag väljer att samarbeta med och varför. Men de som kanske skulle ha mest nytta av att veta det här är lyckligt ovetande det vill säga valpköparna. Varför är det så viktigt att valen och strategierna i avelsarbetet är så hemligt för dem.
Om det nu t e x är så att man inte vill röntga sina hundar för att man tycker att det är felsök och onödigt då man anser att hundarna inte lider av HD. Varför i herrans namn skriver man då inte det på t e x sin hemsida? Det är väl bra PR om man kan lägga fram vettiga argument för sin sak. Och varför uppger man febrilt att man egentligen inte är emot HD röntgen för att i nästa stund använda oröntgade hundar eller hundar med HD och kanske till och med ljuga för sin valpköpare om varför föräldrarna till valpen inte är röntgade? Har hört dom mest konstiga bortförklaringar till varför föräldradjuren inte varit röntgade som säljare serverat sina valpköpare. Om man inte vill följa rasklubbens rekommendationer för att man inte gillar dem varför skriver man då inte det på sin hemsida istället för att utelämna detta faktum och istället skriva t e x att man följer SKK:s rekommendationer? Att man i vissa fall inte heller följer dessa trots att det uppges kanske man räknar med att valpköparna inte orkar kontrollera.
Varför i hela friden är det så hemskt, förfärligt, obehagligt och totalt omöjligt att öppet stå för sin åsikt? Det absolut värsta som kan hända är ju att någon tycker att man har fel. Och det, mina damer och herrar, det tycker folk hela tiden ändå så det kan man faktiskt välja att strunta i. Det är ju inför sina valpköpare och sin egen övertygelse som man ska kunna stå med ryggen rak. Varken rasklubbens eller SKK:s rekommendationer är lagstadgade. Det är också skillnad på grundregler och rekommendationer. Man kan gladeligen t ex registrera valpar trots att inavelsgraden vida överstiger den av SKK:s rekommenderade. Tycker man att det är skit så kan man alltid välja att köra sitt eget race skilt från allt vad rekommendationer heter och i egen regi men då tycker jag att man också ska kunna stå för det.
Även om vi nu uppenbart är flockdjur och måste passa in i massan så om man nu inte gillar läget finns det garanterat någon som tycker precis som en själv och som man kan samarbeta med. Man bildar en egen liten flock helt enkelt. Följer man SKK:s grundregler, är man ärlig så anser jag att man har ryggen fri vilka åsikter man än har och vilken grund man än väljer för sitt avelsarbete. Förhoppningsvis så skiljer de flesta på sak och person dvs förmår behandla andra artigt och trevligt oavsett åsikter. Att inte alla tycker och agerar lika det kan åtminstone jag leva med och det är för mig en av förutsättningarna för progress.
fredag 28 augusti 2009
Körkort och lärdom
Min äldsta son Joel fick sitt körkort idag, åååååå så glad jag är, känns som högsta vinsten. Jippie, YES, hurraaaaaaa. Har övningskört med honom och nu börjat med nästa på tur, Jonathan, är ju bara ett år mellan dom. Har nog muttrat en del under tiden. Tålamod är en dygd men inte min, lite stressad ibland som man som 140% arbetande, hemmansägande, hunduppfödande, ensamstående fyrbarnsmamma kan bli emellanåt.
Å så tänker man, jaja det här är då det sista jag måste lära dom. Först lär man dom äta, sedan att gå, och så ska man tjata om var är lampan tills man får ett litet pa till svar. Sen ska blöjorna bort den fördömdade pott-träningen med halva huset nedpissat. Motion kommer härnäst när man springer som en galning för att lära dom cykla. Så kommer vintern ja då ska man lära dom att åka skidor och skridskor. Å så räkna läsa skriva och pust och stön och stånk... Tänk att man måste lära dom ALLT!!!!!!
Sen plötsligt slår det mig, så otroligt fel jag har. Jag behövde inte lära dom att älska. Lika lite som att sörja, bli arg, skratta, längta, vilja, hoppas ....... Det lilla barnen födds komplett med alla sina känslor och sinnen. Det allra viktigaste och kanske det enda som vi egentligen har här i livet, allt annat är ju förgängligt. Sen ägnar vi mycket tid och energi åt att hämma dom, modulera deras känsloliv för att anpassas till det sociala samhälle vi lever i. Och detta trots att det är just deras fantastiska, genuina och totalt oförstörda förmåga till känslor som gör att vi tycker att dom är så underbara.
Ja jag vet, självklart måste vi för att dom ska fungera men ibland kan jag fundera på om det verkligen är en tjänst vi gör dom. När vi naggar deras enorma emotionella kapacitet, förmågor och spontanitet för att dom ska slinka in i den sk sociala gemenskapen. Är det då inte vi som skapar osäkerhet, räddsla för att inte passa in, inte duga, inte vara nog bra. För till syvene och sist så är det för mig egentligen bara en sak som jag kan ge mina barn och det är en god självkänsla. Har jag lyckats med det så tror jag att dom klarar allt. Kanske till och med att ta körkort.
Å så tänker man, jaja det här är då det sista jag måste lära dom. Först lär man dom äta, sedan att gå, och så ska man tjata om var är lampan tills man får ett litet pa till svar. Sen ska blöjorna bort den fördömdade pott-träningen med halva huset nedpissat. Motion kommer härnäst när man springer som en galning för att lära dom cykla. Så kommer vintern ja då ska man lära dom att åka skidor och skridskor. Å så räkna läsa skriva och pust och stön och stånk... Tänk att man måste lära dom ALLT!!!!!!
Sen plötsligt slår det mig, så otroligt fel jag har. Jag behövde inte lära dom att älska. Lika lite som att sörja, bli arg, skratta, längta, vilja, hoppas ....... Det lilla barnen födds komplett med alla sina känslor och sinnen. Det allra viktigaste och kanske det enda som vi egentligen har här i livet, allt annat är ju förgängligt. Sen ägnar vi mycket tid och energi åt att hämma dom, modulera deras känsloliv för att anpassas till det sociala samhälle vi lever i. Och detta trots att det är just deras fantastiska, genuina och totalt oförstörda förmåga till känslor som gör att vi tycker att dom är så underbara.
Ja jag vet, självklart måste vi för att dom ska fungera men ibland kan jag fundera på om det verkligen är en tjänst vi gör dom. När vi naggar deras enorma emotionella kapacitet, förmågor och spontanitet för att dom ska slinka in i den sk sociala gemenskapen. Är det då inte vi som skapar osäkerhet, räddsla för att inte passa in, inte duga, inte vara nog bra. För till syvene och sist så är det för mig egentligen bara en sak som jag kan ge mina barn och det är en god självkänsla. Har jag lyckats med det så tror jag att dom klarar allt. Kanske till och med att ta körkort.
måndag 17 augusti 2009
Utställningsyra
Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den här resan. Det var en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Intressant avelsforum, roliga tävlingar, trevlig grillfest, bra utställning med engagerad och intresserad domare som gav öppen kritik. Otrolig många vackra, fina, roliga, frimodiga, duktiga och härliga hundar, mängder av trevliga människor, suverän stämning hela helgen igenom.
Är ju egentligen inte någon utställningsmänniska. Inga tävlingsgener säger dom som känner mig, helt enkelt en urkass tävlingsmänniska. När jag skulle skaffa min första hund så ville jag bara ha en brun och vit tik och så fick jag Zelda. Första gången jag skulle ställa ut henne så var det för att få henne avelsgodkänd. Ville så gärna ha en tvåa på henne men tyckte att hon var rätt söt så kanske att hon skulle få en etta. För att vara säker på att få den där tvåan anmälde jag henne till två utställningar dagarna efter varandra. När söndagen kom hade vi fått två cert, ett bir och ett bim. Jag var så otroligt förvånad. Tänkte att dom kanske tyckte att vi verkade trevliga eller att dom tyckte lite synd om mig som var så uppenbart förvirrad och inte överhuvudtaget visste vad jag höll på med.
När hon sedan på fem raka utställningar blev nordisk utställningschampion var till och med jag tvungen att erkänna att det kanske inte var slumpen utan hon kanske var rastypisk då. Sen tycker jag att ungdomarna ska få visa framfötterna så jag har inte ställt ut henne något i år men när det nu var dax för vår första rasspecial så tänkte jag att det skulle vara kul att visa henne och se hur det går. Är ju så jättenöjd om hon placerar och att vi gör bra ifrån oss.
Men så plötsligt så drabbades jag av total utställningsyra och för första gången fattade jag liksom själva grejen, bättre sent än aldrig heter det ju. Det blev det så spännande att jag fick nästan en hjärtinfarkt. En mycket intressant upplevelse minsann för en som knappt höjer blicken från deckaren hon läser i TV soffan när sverige vinner VM i ishockey.
När Zelda sedan blev bir så blev jag liksom så rörd i hela mig av att av alla dessa fantastiskt vackra så sågs min tjej som vackrast. Det är nog så att man är så vansinnigt kär i sina vovvar så när någon annan talar om för en att dom tycker att dom är speciella så blir man så otroligt glad i hjärtat för det. Men roligast av allt var alla som gladdes med oss. Det skrattades, gräts, kramades, grattades så det var helt sanslöst. Vilka helt otroliga människor dom är gårdismänniskorna. Här kommer vi neddruttande från Luuuuule (= ingenstans eller långt upp åt h-vete) och möts av sådan generositet, tack snälla alla, ni är fantastiska. Också domaren påtalade vilken bra stämning det var runt ringen. Har ju inte någon erfarenhet av andra raser eller av rasspecialer heller för den delen men det var det bästa av beröm tyckte jag.
Är ju egentligen inte någon utställningsmänniska. Inga tävlingsgener säger dom som känner mig, helt enkelt en urkass tävlingsmänniska. När jag skulle skaffa min första hund så ville jag bara ha en brun och vit tik och så fick jag Zelda. Första gången jag skulle ställa ut henne så var det för att få henne avelsgodkänd. Ville så gärna ha en tvåa på henne men tyckte att hon var rätt söt så kanske att hon skulle få en etta. För att vara säker på att få den där tvåan anmälde jag henne till två utställningar dagarna efter varandra. När söndagen kom hade vi fått två cert, ett bir och ett bim. Jag var så otroligt förvånad. Tänkte att dom kanske tyckte att vi verkade trevliga eller att dom tyckte lite synd om mig som var så uppenbart förvirrad och inte överhuvudtaget visste vad jag höll på med.
När hon sedan på fem raka utställningar blev nordisk utställningschampion var till och med jag tvungen att erkänna att det kanske inte var slumpen utan hon kanske var rastypisk då. Sen tycker jag att ungdomarna ska få visa framfötterna så jag har inte ställt ut henne något i år men när det nu var dax för vår första rasspecial så tänkte jag att det skulle vara kul att visa henne och se hur det går. Är ju så jättenöjd om hon placerar och att vi gör bra ifrån oss.
Men så plötsligt så drabbades jag av total utställningsyra och för första gången fattade jag liksom själva grejen, bättre sent än aldrig heter det ju. Det blev det så spännande att jag fick nästan en hjärtinfarkt. En mycket intressant upplevelse minsann för en som knappt höjer blicken från deckaren hon läser i TV soffan när sverige vinner VM i ishockey.
När Zelda sedan blev bir så blev jag liksom så rörd i hela mig av att av alla dessa fantastiskt vackra så sågs min tjej som vackrast. Det är nog så att man är så vansinnigt kär i sina vovvar så när någon annan talar om för en att dom tycker att dom är speciella så blir man så otroligt glad i hjärtat för det. Men roligast av allt var alla som gladdes med oss. Det skrattades, gräts, kramades, grattades så det var helt sanslöst. Vilka helt otroliga människor dom är gårdismänniskorna. Här kommer vi neddruttande från Luuuuule (= ingenstans eller långt upp åt h-vete) och möts av sådan generositet, tack snälla alla, ni är fantastiska. Också domaren påtalade vilken bra stämning det var runt ringen. Har ju inte någon erfarenhet av andra raser eller av rasspecialer heller för den delen men det var det bästa av beröm tyckte jag.
Ni ska gå fram och tillbaka
Jahaja då gör jag väl det då
Står i spänning och väntar
Men vad sa han för något?
Tjohooo tjejen, han tyckte du var vackrast
Hopp upp
Lilla tokiga råtta, vad var det som hände
Kram kram snälla domaren som tyckte om min tjej
Kram kram Marika och grattis till din snygga, snygga kille
Titta tjejen vad vi fick, så duktig du var
Tjaaa, ärligt talat, det var ju inte ens en korv
måndag 27 juli 2009
Uppdaterad och biten
Djurlivet är verkligen härligt särskilt här på landet. Men ibland är naturen framme och visar sina vassa tänder. I torsdags i form av en gigantisk igelkott. Är begåvad med ett helt gäng sådana, har både vuxna och ungar som intagit gården som sitt revir. För det mesta håller dom sig utanför stängslet men nu var det en av den större modellen som krånglat sig in under nätet. Mina gårdshundar ska städa gården också från Igelkottar. Dom jobbar tillsammans när det gäller dem och det ser ut som motorsågsmassakern när dom är klara, huvaligen. Denna gången var det dock Igelkotten som avgick med segern. Hörde hur dom lät och sprang ut. Räddade kotten och började inspektera vovvarna, både Ipsi och Zelda var blodiga på ryggen. Kom ifrån Eska som fått sig ett bett rakt över frambenet strax nedanför armbågen. Visste inte ens att dom hade så stora munnar men det var ju å andra sidan en stor kotte. Efter två timmar så var benet dubbelt så tjockt som det andra och orentligt rodnat och värmeökat. Eftersom det kom så snabbt så blev min gissning att det kotten haft någon riktigt elak bakterie i munnen typ Pasteurella multocida eller någon sådan. Tordes inte chansa utan satt in antibiotika. Blev betydligt bättre efter ett par dagar, skönt. Det avgör dock saken, hon får vara hemma när vi åker till Tollarp i veckan.
Har suttit på SKK:s avelsdata och uppdaterat mitt gårdshundsdokument. Sammantaget ser det faktiskt mycket bra ut, inavelsgraderna i år är generellt låga och inga större förändringar när det gäller HD resultatet jfm sista december 2008. Vet att det finns dom som funderar angående användandet av hundar med C på höfterna. Stora internationella studier visar att avelsdjur med C ger fler avkommor med HD än hundar med A och B. Tycker dock att det är en intressant diskussion. Det kan ju skilja från ras till ras och vår ras är ju en liten lätt och välmusklad hund. Har hört ett par veterinärer som menar på att C hos en gårdshund inte är ett C i realiteten eftersom dom är byggda som dom är. Tyvärr så är det mycket lite röntgat efter dessa hundar men jag tog ut statistik på det som finns från 1990 fram till nu. Totalt finns det 81 kullar med en eller båda aveldjuren som är röntgade C på höfterna. Av dessa kullar finns det röntgade avkommor i 41 av kullarna. Av de 41 kullarna finns det en eller flera valpar med HD i 20 kullar det vill säga 49% och i 7 av dessa 41 kullar finns det HD grad D eller E d v s 17%.
Den lilla statistik som finns talar alltså inte för att vi ska använda hundar med C på höfterna i avel. Personligen tycker jag dock att siffrorna är för små för att man ska kunna dra några reella slutsatser av dessa. Men framtiden ligger för oss. I och med att vi nu får ett hälsoprogram som innebär att alla avelsdjur kommer att vara röntgade så kommer vi ju också att kunna få fram mycket mer täckande och relevanta data som ger en tydligare indikation på hur det förhåller sig just i våran ras.
Ett fantastiskt komplement vore en hälsoenkät med kliniska data på dels hur mycket problem gårdshunden har av HD men också för att kartlägga hälsan i övrigt. Om hunden har besvär eller ej är en aspekt som självfallet också måste beaktas i avelsarbetet och avvägas tillsammans med alla övriga aspekter. Hundens mående är självfallet viktigt ur alla perspektiv. Men beaktar man vad HD faktiskt är d v s en genetisk skelettmissbildning med polygen nedärvning så är det inte vilka symtom hundarna har som ska avgöra hur man avlar. Det blir ännu mer viktigt då vi har små och lätta hundar där man kanske inte kan se på hunden om den har HD eller ej. Om man bara avlar på klinik d v s hur hundarna mår och inte kartlägger anlagen och spridningen i rasen finns det en stor risk att man anrikar anlagen genom bla linjeavel. I och med det ökar också risken för grövre missbildningar och svårt sjuka och lidande hundar. Har man väl hamnat i den situationen att hundarna börjar vara så svårt belastade att dom lider av sjukdomen då dom dessutom är små och lätta m m och börjar arbeta med det först då så kanske man inte har något kvar att arbeta med. Dessutom har hundar fått lida för vår skull kanske helt i onödan.
Så för mig är det självklart. Vi kommer aldrig att helt kunna få bort HD genom röntgen, det är en för grov diagnostik, för det krävs molekylärbiologisk genetisk diagnostik och den finns inte idag. Men vi kommer att kunna begränsa spridningen och i och med det minska risken för att vi i framtiden befinner oss i samma katastrofala situation som många andra raser hamnat i då man allt för sent insett vad som håller på att hända. Sen hur vi ska avla och vad som ger vad, det får framtiden utvisa.
Har suttit på SKK:s avelsdata och uppdaterat mitt gårdshundsdokument. Sammantaget ser det faktiskt mycket bra ut, inavelsgraderna i år är generellt låga och inga större förändringar när det gäller HD resultatet jfm sista december 2008. Vet att det finns dom som funderar angående användandet av hundar med C på höfterna. Stora internationella studier visar att avelsdjur med C ger fler avkommor med HD än hundar med A och B. Tycker dock att det är en intressant diskussion. Det kan ju skilja från ras till ras och vår ras är ju en liten lätt och välmusklad hund. Har hört ett par veterinärer som menar på att C hos en gårdshund inte är ett C i realiteten eftersom dom är byggda som dom är. Tyvärr så är det mycket lite röntgat efter dessa hundar men jag tog ut statistik på det som finns från 1990 fram till nu. Totalt finns det 81 kullar med en eller båda aveldjuren som är röntgade C på höfterna. Av dessa kullar finns det röntgade avkommor i 41 av kullarna. Av de 41 kullarna finns det en eller flera valpar med HD i 20 kullar det vill säga 49% och i 7 av dessa 41 kullar finns det HD grad D eller E d v s 17%.
Den lilla statistik som finns talar alltså inte för att vi ska använda hundar med C på höfterna i avel. Personligen tycker jag dock att siffrorna är för små för att man ska kunna dra några reella slutsatser av dessa. Men framtiden ligger för oss. I och med att vi nu får ett hälsoprogram som innebär att alla avelsdjur kommer att vara röntgade så kommer vi ju också att kunna få fram mycket mer täckande och relevanta data som ger en tydligare indikation på hur det förhåller sig just i våran ras.
Ett fantastiskt komplement vore en hälsoenkät med kliniska data på dels hur mycket problem gårdshunden har av HD men också för att kartlägga hälsan i övrigt. Om hunden har besvär eller ej är en aspekt som självfallet också måste beaktas i avelsarbetet och avvägas tillsammans med alla övriga aspekter. Hundens mående är självfallet viktigt ur alla perspektiv. Men beaktar man vad HD faktiskt är d v s en genetisk skelettmissbildning med polygen nedärvning så är det inte vilka symtom hundarna har som ska avgöra hur man avlar. Det blir ännu mer viktigt då vi har små och lätta hundar där man kanske inte kan se på hunden om den har HD eller ej. Om man bara avlar på klinik d v s hur hundarna mår och inte kartlägger anlagen och spridningen i rasen finns det en stor risk att man anrikar anlagen genom bla linjeavel. I och med det ökar också risken för grövre missbildningar och svårt sjuka och lidande hundar. Har man väl hamnat i den situationen att hundarna börjar vara så svårt belastade att dom lider av sjukdomen då dom dessutom är små och lätta m m och börjar arbeta med det först då så kanske man inte har något kvar att arbeta med. Dessutom har hundar fått lida för vår skull kanske helt i onödan.
Så för mig är det självklart. Vi kommer aldrig att helt kunna få bort HD genom röntgen, det är en för grov diagnostik, för det krävs molekylärbiologisk genetisk diagnostik och den finns inte idag. Men vi kommer att kunna begränsa spridningen och i och med det minska risken för att vi i framtiden befinner oss i samma katastrofala situation som många andra raser hamnat i då man allt för sent insett vad som håller på att hända. Sen hur vi ska avla och vad som ger vad, det får framtiden utvisa.
Badskutt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
