Människors svaghet och styrka

Alla har vi våra svagheter..... Vi är lite si och så och avgörande för vad som är våra mindre tilltalande sidor är vilken människa vi möter och i vilken situation. Mänsklig oförmåga är för mig ett samspel, det som någon tycker är styrka är för en annan svaghet beroende på vilka man möter och vem man är. I en situation har man nytta av den egenskap som i vanliga fall stör en så man blir galen. Frapperande är att människor oftast projicerar det man själv anser är ens egna mindre tilltalande egenskaper på andra och irriterar oss på dom istället, så skönt. De allra flesta håller sig inom sk normala gränser, vi snackar skit om andra, ljuger vid behov, skor oss lite lagom på andras bekostnad och så vidare. Somliga går lite längre, manipulerar, använder andra människor till sitt eget skitgöra, nyttjar allt man kan för egen vinning, roar sig med elakhet och andra trevligheter som dom gemene man anser vara förkastligt, referenserna sätter man själv såklart och man är väsentligen vid sina sinnens fulla bruk.

Var jour på akuten i midsommar, ett ställe där man alltför ofta konfronteras med människor som går steget längre, där man snabbt får lära sig att andas långsamt och focusera när våldet gör entré. Det aldrig någonsin kommer att förstå är vad som driver dom. Vad är det som gör att maken som mosat ansiktet på sin hustru avslutar det hela med ett knivstick i ryggen så att hon anländer till akuten med halva bröstkorgen full av blod? Varför slår en så kallat fullt normal pappa sin tvååring med en hammare i huvudet? Vad triggade grabbarna som sparkade sönder ansikte, hjärna, mjälte och bröstkorg på den alkoholiserad mannen som hade mage att be om en tjuga? Hur förmår man sig att massakera ett ansikte med glasflaska så att jag får sy i dryga tre timmar för att få ihop bitarna som för en stund sedan men aldrig mer, var en vacker ung flicka? Det kanske är så enkelt att jag helt enkelt inte vill förstå varför mänsklig svaghet förvandlas till ondska. Men jag är ändå priviligerad som inte måste ta hand om den, för mig ultimata så kallade svagheten, då barn och unga blivit söndertrasade till kropp och skäl oftast av dem står dem nära. Som kommer in med ärriga och blödande underliv och själar, dom tar gyn och barnjouren hand om, tack och lov för det.

På samma sätt som jag är förtvivlat oförstående inför våldet är jag andlöst förundrad över styrkan hos människor. Människor med svåra kroniska sjukdomar som trots ett dagligt helvete av smärta och lidande strålar mot världen och generöst delar med sig av sin obegripliga livsglädje. Människor döende i cancer som i en absolut outhärdlig situation förmår att möta dagen och njuta av vad den har att ge tillsammans med sina kära. Och det för mig kanske mest otänkbart "överlevnadsmöjliga", föräldrar som förlorar sina barn i olyckor. Det känns som om dom borde explodera, förgås eller förintas av smärta men dom står faktiskt upp och finns. Och så Monika......

Träffade henne i mitten på åttiotalet och hon var då med sina 36 år den äldsta levande personen med sjukdomen epidermolysis bulosa. En medfödd sjukdom där man har defekt överhud. I den värsta formen saknar man helt överhud och dör i fosterlivet eller vid förlossningen. Monica hade överlevt så länge då hon hade den lindrigaste typen. Hon hade sår och ärrbildningar över hela kroppen med undantag av en bit på överarmarna och över bålen i höjd med brösten. Inget hår, en ärrig liten näsrest, munnen var ett sårigt hål, inga fingrar fanns kvar förutom tummen på vänstra handen resten var ärrvävnad. Det tog över två timmar att lägga om alla sår och infektioner. Det enda som egentligen såg normalt ut var brösten och hon var då inlagd för att operera bort det ena pga bröstcancer. Det gjordes i lokalbedövning, det gick inte att söva henne för då skulle halsen svullna igen då man drog ut tuben. Jag fick linda fast droppnålen på överarmen, tejpade man så följde den lilla hud hon hade kvar där med när man tog loss tejpen.

Hon fullkomligt sprudlade av livsglädje. Med sin knallröda peruk på snedden kom hon tassande på sina små fotrester bärande ett glas saft mellan handlovarna som hon fixat i personalköket. Strålande glad bejakade hon livet till fullo och delade med sig av sin glädje med massor av prat och skratt. Det fanns inte ett moln på hennes himmel och hon njöt av varje dag till hundratio procent.

Hon dog två år senare. Inte av sin hudsjukdom utan av bröstcancern som spritt sig till skelett lever och lungor och som till slut kvävde henne. Att fått lära känna henne var en ynnest, hon lärde mig mer om livet och dess värden och gav mig fler referensramar än någon skolbok någonsin gjort. Hon var, med sin ärrade trasiga kropp, utan tvivel den mest fullkomliga och vackraste person jag någonsin träffat.

Livs glädje

2010-01-01

Kommer hälsoprogrammet att träda i kraft. Igår kom avelskommiténs senaste protokoll ut:

"Förelåg ansökan från special-/rasklubb med underlag. Förelåg även skrivelse från en grupp uppfödare som ifrågasätter beslutet att ansöka om hälsoprogram. Beslöt AK efter diskussion att bifalla ansökan med anmodan till klubben att se över sina avelsrekommendationer och krav för valphänvisning så att dessa inte inverkar menligt på möjligheten till en bred avelsbas. AK betonar att hälsoprogrammets krav även omfattar utländska djur. Hälsoprogrammet träder ikraft 2010-01-01. I samband med beslutet framhöll AK vikten av att rasklubben gör en kraftig informationsinsats. "

Det här innebär ju inte några restriktioner via SKK utan endast att hundarna måste vara röntgade innan parning med registrerat resultat för att man ska få registrera valpkullen. I praktiken kan man alltså avla på precis samma hundar som tidigare men man kommer att veta vilket HD status som hundarna har. För mig är det obegripligt varför det skulle vara en nackdel. Har man en hund som man avlar på och sedan röntgar den så är det ju ändå samma hund. Tyckte man innan att den var en värdefull avelshund som oröntgad så borde den ju ha det även som röntgad. Skillnaden ligger ju bara i att man vet och kunskap kan man inte få för mycket av. Sen vad man väljer att göra med den är ju upp till var och en. Tror att dom som tidigare följt RAS och rasklubbens rekomendationer fortsätter med det och dom som inte gjort det kör sitt race. Är man övertygad om att hunden inte lider av HD så kan det rimligtvis inte spela någon roll att man istället för att låta bli att röntga kommer att veta att det är det man avlar på.

Det jag tror att motståndarna till hälsoprogram inte inser är att det kommer att gynna oss alla. Man kommer att ha betydligt förbättrade möjligheter till utvärdering och därmed också få fram relevanta data. En evidensbaserad grund för oss alla att luta oss mot. Jag tror mycket av rädslan ligger i att man kommer att man personligen kommer att få så många djur utslagna ur aveln men enligt ovanstående resonemang så stämmer det ju inte. Valmöjligheten kvarstår ju. Det vi däremot får är möjlighet att välja istället för att famla i blindo och det gäller ju oss alla, både uppfödare och valpköpare.

"Förelåg även skrivelse från en grupp uppfödare som ifrågasätter beslutet att ansöka om hälsoprogram." En av personerna som skrev under den skrivelsen har skickat mig en kopia, förstår inte riktigt varför men dom kanske tyckte att jag behövde en. Intressant med den skrivelsen för min del var egentligen bara det att över hälften av de som skrivit under inte finns på rasklubbens uppfödarlista d v s dom följer inte rasklubbens rekomendationer, flera är dessutom inte ens medlemmar i rasklubben. Förstår inte riktigt varför man skriver på en skrivelse till en rasklubb man inte är medlem i.

Avelskommitén biföll ansökan. För mig innebär det att de skäl till protesten som angavs i skrivelsen bedömdes som inte tillräckligt relevanta eller som redan besvarade i rasklubbens ansökan.

Ytterligare fyra ansökningar om hälsoprogram fanns på dagordningen men det var endast denna som bifölls. Så otroligt stolt över att tillhöra en rasklubb som lyckades åstadkom bifall i något så viktigt. Jag är också övertygad om att rasklubben för dansk/svensk gårdshund i framtiden kommer att räknas till pionjärerna då det gäller att driva kunskapen om genetiska sjukdomar inom den egna rasen framåt. Självfallet gäller det inte bara HD.

Syrenbersån i full blom

Blogg om blogg

Läste en jätteintressant artikel idag i senaste hundsport. Handlade om demodex. Om jag förstod saken rätt så menade författaren att demodikos inte är ärftligt och att den forskning som finns som evidens för det är dåligt underbyggd. Det framkom också att allt fler avelskunniga ifrågasätter ärfligheten. Det vore ju underbart fantastiskt om det vore så, tänk så många djur som tas ur avel på basen av ärflig generell demodex och som i sådana fall kommer att kunna komma raserna till godo. Väntar med spänning på den fortsatta debatten i ämnet. Förändringar tar tid och det kommer säkert att dröja men tänk ändå.......

Ipsis syster Pepsi är höftledsröntgad. Fantastiska fodervärlden Susanne kom åkande med en bild så jag skulle få studera fallet, hon är helt otrolig den tjejen. Blev minst sagt fundersam. Gluttar ju på så många bilder jag bara kan för att försöka bilda mig en uppfattning om vad det är man bedömer och kanske kunna gissa lite på egen hand, är så himla intressant tycker jag. Så vitt jag kunde se var högra höften bra, A eller mycket bra B höft. Men vad hade hänt med den vänstra? Kulan var perfekt som på andra sidan, skålen såg bra ut med bra djup och fina och skarpa kanter men något var knas. Knäskålen var lateralförskjuten om man jfm höger och lårbenet pekade utåt. Såg ut som om man inte höll benet rakt utan snett och utåtroterat, hmm..... Susanne berättade att de bilder som skickades in var bättre men att hon tyckte att även på dessa var vänstra benet snett. Så vi får se, är det knas så får vi väl sannolikt tillbaka bilderna och göra om det hela. Roligt i alla fall att båda höfterna såg bra ut i övrigt.

Ansökan om hälsoprogram är ju inskickat av rasklubben enligt styrelseprotokoll nr 2. Håller därför också extra koll på SKK:s hemsida och spanar efter protokoll från AK:s möten, det är ju där ansökan kommer att behandlas. Iiiiiii, så spännande att få se om dom godkänt den eller ej.

Blogg är ju som fenomen relativt nytt men har expanderat otroligt. Tillåter mig att reflektera lite över hur olika bloggar kan vara och som alltid så är det här endast mina åsikter och mina funderingar. Språket varierar något otroligt, somliga stavar lite hit och dit men är glada ändå, andra skriver helt underbara textflöden med njutbar melodi. Vissa använder mängder av "ordbajseri", sannolikt med syftet att vara underhållande och syftningsfinurliga men det blir mest bara rörigt och obegripligt. Har sett ett par bloggar där man använder dialektalt talspråk, helt underbart, man riktigt hör personen prata. Ibland lånar man ord, såg t e x ordet signifikant som lånats och sedan användes i helt fel kontext, det blev liksom gulligt. Ämnesvalen är också så olika, många skriver om händelser i vardagen, egna funderingar och reflektioner. Vissa föredrar mer kontroversiella ämnen och när man får slut på uppslag beger man sig på jakt i andras bloggar för att i bästa fall reflektera och fundera runt dessa ämnen men förvånansvärt ofta bara för att skrodera över sin egen storhet kontra andras okunnande och dumhet.

Och så kommentarerna. Ett utmärkt sätt att delge sin åsikt över det skrivna, att ge skribenten respons på det man funderar över eller har upplevt. Generöst delar man med sig, håller med eller protesterar. Här finns ett litet särskilt fenomen, dom som gärna kommenterar det andra skriver men inte har någon egen blogg eller ens en gästbok för bloggaren att respondera i. Andra "bloggkommenterare" kan liknas vid en hejarklack som ivrigt manar på, smickrar och sporrar skribenten till nya vokabulära äventyr. Ibland ter det sig nästan som ett måste för skribenten att få dessa kommentarer, annars påtalas besvikelser över utebliven påhejning. Men majoriteten är helt fantastiska i sina strukurerade, informativa och givande kommentarer till ämnet så att det faktiskt blir en konstruktiv och givande debatt runt ett ämne i sak.

Frapperande för mig är att man i mängder av bloggar delger sina åsikter som fakta. Man lägger fram sanning efter sanning utan ett enda veriferbart dokument eller någon forskning till stöd. Och ännu mer påtagligt är att många tycks glömma bort att internet faktiskt är ett klotterplank, vem som helst kan skriva vad som helst om vad som passar. Man köper oavkortat det som skrivs och vidarebefodrar det sedan som om att för att det står på internet skulle det utgöra någon typ av evidens. Känner till och med en händelse där en person namngivits, felaktigt kritiserats och anklagats, vilket sedan ansetts belagt, vidarebefodrats och lett till vidriga konsekvenser för den utsatte, ruskigt. En blogg är en persons åsikter och ska i mitt tycke inte tillåtas vara något annat.

Sannolikt kommer snart bloggfenomenet att börja kategoriseras. Vi är ju svenskar så hur skulle vi kunna låta bli. Kanske det poppar upp t e x "faktabloggar", "nyhetsbloggar", "modebloggar", "stjärnbloggar" osv. Ska bli kul att se var det tar vägen någonstans och hur framtidens bloggande ser ut, möjligheterna tycks oändliga. Det är ju också variationerna på bloggarna som gör dom så bra. Oavsett vem man är, vilket syfte man har och vilken form som passar en kan man alltid skapa eller hitta en blogg som ger precis det man är ute efter. Visst är det fantastiskt.

Hanna i hoppartagen