Människors svaghet och styrka

Alla har vi våra svagheter..... Vi är lite si och så och avgörande för vad som är våra mindre tilltalande sidor är vilken människa vi möter och i vilken situation. Mänsklig oförmåga är för mig ett samspel, det som någon tycker är styrka är för en annan svaghet beroende på vilka man möter och vem man är. I en situation har man nytta av den egenskap som i vanliga fall stör en så man blir galen. Frapperande är att människor oftast projicerar det man själv anser är ens egna mindre tilltalande egenskaper på andra och irriterar oss på dom istället, så skönt. De allra flesta håller sig inom sk normala gränser, vi snackar skit om andra, ljuger vid behov, skor oss lite lagom på andras bekostnad och så vidare. Somliga går lite längre, manipulerar, använder andra människor till sitt eget skitgöra, nyttjar allt man kan för egen vinning, roar sig med elakhet och andra trevligheter som dom gemene man anser vara förkastligt, referenserna sätter man själv såklart och man är väsentligen vid sina sinnens fulla bruk.

Var jour på akuten i midsommar, ett ställe där man alltför ofta konfronteras med människor som går steget längre, där man snabbt får lära sig att andas långsamt och focusera när våldet gör entré. Det aldrig någonsin kommer att förstå är vad som driver dom. Vad är det som gör att maken som mosat ansiktet på sin hustru avslutar det hela med ett knivstick i ryggen så att hon anländer till akuten med halva bröstkorgen full av blod? Varför slår en så kallat fullt normal pappa sin tvååring med en hammare i huvudet? Vad triggade grabbarna som sparkade sönder ansikte, hjärna, mjälte och bröstkorg på den alkoholiserad mannen som hade mage att be om en tjuga? Hur förmår man sig att massakera ett ansikte med glasflaska så att jag får sy i dryga tre timmar för att få ihop bitarna som för en stund sedan men aldrig mer, var en vacker ung flicka? Det kanske är så enkelt att jag helt enkelt inte vill förstå varför mänsklig svaghet förvandlas till ondska. Men jag är ändå priviligerad som inte måste ta hand om den, för mig ultimata så kallade svagheten, då barn och unga blivit söndertrasade till kropp och skäl oftast av dem står dem nära. Som kommer in med ärriga och blödande underliv och själar, dom tar gyn och barnjouren hand om, tack och lov för det.

På samma sätt som jag är förtvivlat oförstående inför våldet är jag andlöst förundrad över styrkan hos människor. Människor med svåra kroniska sjukdomar som trots ett dagligt helvete av smärta och lidande strålar mot världen och generöst delar med sig av sin obegripliga livsglädje. Människor döende i cancer som i en absolut outhärdlig situation förmår att möta dagen och njuta av vad den har att ge tillsammans med sina kära. Och det för mig kanske mest otänkbart "överlevnadsmöjliga", föräldrar som förlorar sina barn i olyckor. Det känns som om dom borde explodera, förgås eller förintas av smärta men dom står faktiskt upp och finns. Och så Monika......

Träffade henne i mitten på åttiotalet och hon var då med sina 36 år den äldsta levande personen med sjukdomen epidermolysis bulosa. En medfödd sjukdom där man har defekt överhud. I den värsta formen saknar man helt överhud och dör i fosterlivet eller vid förlossningen. Monica hade överlevt så länge då hon hade den lindrigaste typen. Hon hade sår och ärrbildningar över hela kroppen med undantag av en bit på överarmarna och över bålen i höjd med brösten. Inget hår, en ärrig liten näsrest, munnen var ett sårigt hål, inga fingrar fanns kvar förutom tummen på vänstra handen resten var ärrvävnad. Det tog över två timmar att lägga om alla sår och infektioner. Det enda som egentligen såg normalt ut var brösten och hon var då inlagd för att operera bort det ena pga bröstcancer. Det gjordes i lokalbedövning, det gick inte att söva henne för då skulle halsen svullna igen då man drog ut tuben. Jag fick linda fast droppnålen på överarmen, tejpade man så följde den lilla hud hon hade kvar där med när man tog loss tejpen.

Hon fullkomligt sprudlade av livsglädje. Med sin knallröda peruk på snedden kom hon tassande på sina små fotrester bärande ett glas saft mellan handlovarna som hon fixat i personalköket. Strålande glad bejakade hon livet till fullo och delade med sig av sin glädje med massor av prat och skratt. Det fanns inte ett moln på hennes himmel och hon njöt av varje dag till hundratio procent.

Hon dog två år senare. Inte av sin hudsjukdom utan av bröstcancern som spritt sig till skelett lever och lungor och som till slut kvävde henne. Att fått lära känna henne var en ynnest, hon lärde mig mer om livet och dess värden och gav mig fler referensramar än någon skolbok någonsin gjort. Hon var, med sin ärrade trasiga kropp, utan tvivel den mest fullkomliga och vackraste person jag någonsin träffat.

Livs glädje