Tidiga julklappar

Sådana där man får när en sömnig unge kommer uppknatande när man är på väg till jobbet. Rufsig, nyvaken, med ögonen på trekvart och vill ha en kram innan man far. "Ha det bra på jobbet mamma, jag älskar dig", ja vad kan man mer begära av livet. Små guldkorn som man så lätt glömmer bort i vardagens jäkt.

Läste hundsport igår. Jättefin annons rasklubben hade. Sen såg jag en till julannons för gårdshundar på sidan brevid. Dansk/svensk Gårdshundsuppfödarna. Men det är ju helt enkelt strålande. Så fantastiskt bra. En, för mig, tydlig markering av de uppfödare som var med, att de inte längre är del av rasklubben utan bildat en egen förening. Helt rätt. Även om man är en minoritet så har man rätt till sina åsikter och vad är då klokare än att bilda en egen förening där man får gehör för sina åsikter om avel tillsammans med likasinnade. Då de inte kan vara med på rasklubbens uppfödarlista (följer inte rasklubbens rekomendationer) så får de ju också på så sätt en möjlighet att nå ut framtida valpköpare. Förhoppningsvis kommer vi andra också att kunna ta del av deras tankar, åsikter och avelsstrategier på deras nya hemsida: http://www.123minsida.se/dsgkontakt/20938304 Det är ju toppenbra, öppenhet och kunskap som kan komma alla till godo.

Jag tror också att det kommer att gynna oss andra uppfödare och hundägare, inte bara genom att vi har möjlighet att ta del av deras erfarenhet utan också för att rasklubben slipper den turbulens det måste bli när starka viljor från flera håll till varje pris vill genomdriva sina ideér. Var och en ide är säkert bra och väl grundad i sig men jag är övertygad om att det för att åstadkomma något som helst resultat så krävs det långsiktiga strategier som måste få genomföras och utvärderas i någonsånär lugn och ro innan man kan dra några som helst slutsatser. Nu har ju de uppfödare som, så vitt jag förstår är emot HD röntgen, en egen förening, har tydligt markerat att de inte tillhör rasklubben, och kan driva sina frågor, åsikter och avel genom denna. Hurra, det är vad jag kallar en tidig julklapp men det slår inte Hannas morgonkram.

Ipsi och Loke busar

Loke fem månader, sötnos!

Decembergöra

Det blir lite glest mellan bloggarna. Är otroligt mycket att göra här hemma. Massor på jobbet och så julen som närmar sig med stormsteg. Förtsta advent i helgen, tända ljus och glögg med barnen, myyyyysigt.

Vintern har anlänt på fullaste allvar. Jodå det är så vackert så ögonen tåras men lite vemodigt ändå att det dröjer ända till april innan man ser marken igen, saknar den redan. Har kommit ett par dm med snö, tjejerna tycker det är helkul som vanligt. Inte matte, åtminstone inte klockan kvart i sju när man får vada fram i drivorna och skotta ut bilen för att ta sig till jobbet, blääääää. Men visst njuter man av ljuset som anlänt i decembermörkret.

Jobbar på med min kartläggning av gårdshundskullarna. Tar med inavelsgraden förstås, det är ju det som är mitt uppdrag. När jag lika går igenom dom så plottar jag HD, tot antal valpar, valpar med HD och så antal kullar med HD. Patella och LP åker också med samt om det finns några andra dokumenterade hälsoproblem och lite annat smått och gott. Det är just antal kullar med HD som jag tycker är som mest intressant. Att försöka fånga upp de hundar som fått flera kullar med grövre HD med olika partners från olika linjer. Så att man kan titta på stamtavlor och identifiera dem för att minska risken att man kokar ihop för många sådana i samma kombination.

För er som inte är ena snokare som jag så är det en av skk:s grundregel att inavelgraden inte får överstiga 6,25%. Vad det gäller inavelsgraden på de kullar jag hunnit studera hittills så är jag mycket positivt överraskad. Visst finns det undantag men den totala trenden går klart nedåt d v s genomsnittliga inaveln minskar år för år. Toppen! Den svaga avelsbasen har ju varit ett av de största hoten mot rasen så det här är så spännade och roligt. Har också fått information från SKK att regelverket runt avel kommer att skärpas. Dom nämner inte något om inavelsgraden så jag förmodar att den kvarstår men det var flera behjärtansvärda saker som påpekades och där texten i grundreglerna ändrats för att förbättra hundarnas villkor. Så glad man blir.

Är det nu någon där ute som har någon bra ide om saker som finns att ta rätt på i SKK:s avelsdata och som jag inte tänkt på men som jag borde ta med så vore det toppen om ni ville höra av er. Förhoppningsvis så ska min nyfiken- och vetgirighet kunna leda fram till något bra för våra fantastiska vovvar och alla förslag mottages tacksamt.

Diktator????

Fick ett mail ifrån en uppfödare som var våldsamt upprörd och kände sig kränkt för att jag i min blogg kallat henne diktator. Skrattade så jag tjöt (jag får många tokroliga mail, tro mig) men insåg sedan att den stackars uppfödaren faktiskt på fullaste allvar kände sig personligen kränkt. Så då tänkte jag att jag skulle försöka klargöra begreppet uppfödardiktatur som hon syftade på.

Jag är så otroligt tacksam för den kunskap och erfarenhet som jag fått ta del av från de fantastiska uppfödare som jag känner. Samtliga är så duktiga, erfarna och kunniga och delar så generöst med sig av sin kunskap. Helt otroliga. Men det exkluderar ju inte att man söker mer kunskap för hur fina, vänliga och kunniga dom än är så är deras kunskap personlig och kommer en begränsad sfär till godo. Jag är så glad för att jag är en del av den men tycker inte att det på något sätt förhindrar att man söker mer kunskap. Varför kan man inte komplettera denna fantastiska kunskapsbank?

För att förtydliga så tar jag ett exempel från mitt arbete, jag jobbar med kirurgi. För inte allt för många år sedan var det kirurgen som beslutade om, hur och varför patienten skulle opereras beroende på hans eller hennes personliga kunskap och erfarenhet. Så är det inte längre. Nu har vi nationella och regionala vårdprogram som är framtagna med vetenskapligt godkända metoder och baseras på stora underlag och objektiva fakta. Massiv forskning och starka belägg krävs för att man ska utforma behandlingsprinciper som sedan alla är skyldiga att följa. Jag kan inte tejpa ett sår längs efter istället för på tvären utan att kunna belägga att det är det bästa sättet att få en optimal sårläkning. Självfallet räcker det inte med att jag läser en vetenskaplig rapport för att sedan operera en patient, det krävs också en kirurgisk kunskap och erfarenhet men det är objektiv vetenskap som avgör om, hur och varför det är det bästa för just den här patienten att genomgå en operation. Personlig och vetenskaplig kunskap kompletterar varandra för patientens bästa. Visst, människor är människor och hundar är hundar men dom är också levande varelser som ska behandlas med omtanke, omsorg och respekt.

Ett utmärkt exempel på den kunskap jag eftersöker är SKK:s avelsdata där man kan få fram massor av fakta om hundar man tar fram. Jag har hittills inte hört talas om en enda uppfödare oavsett om man röntgar eller ej som tycker att det ska tas bort för att det är offentligt och kommer alla till godo. Det som nu är på gång är ett avelsindex för de raser som ingår i hälsoprogram och HD röntgar sina avelsdjur. Ett sådant innebär att man kommer att kunna räkna ut ett riskindex för HD för den kombination man planerar. Jag tycker att det låter som ett helt fantastiskt framtida verktyg. Men för att det ska vara genomförbart så krävs naturligtvis ett underlag och det får vi inte om vi inte röntgar våra avelshundar. Man kan inte ta fram säkerlagd statistik utan att ha ett ordentligt underlag att beräkna ifrån.

Jag har så svårt att förstå varför några få (närmare 80% av alla registrerade uppfödare röntgar sina avelsdjur) är så emot ett hälsoprogram med central registrering. Det innebär ju inte någon begränsning, man får fortfarande avla på hunden oavsett resultat av HD röntgen men det ger enorma möjligheter till forskning och kartläggning. Jag har hittills inte hört ett enda välbelagt argument till varför man inte ska ha ett hälsoprogram med central registrering.

Visst, jag kanske är hårdhudad som inte bryr mig om den de få uppfödare som kanske blir upprörda eller känner sig hotade av att jag framför mina åsikter i en blogg (inte för att jag förstår varför man blir upprörd, är man trygg i det man gör så borde det ju inte vara upprörande att någon tycker annorlunda). Men jag väljer att bortse från det. Det är min grundfilosofi att alla har rätt att framföra sina åsikter. Det är mig främmande att låtsas för att samla poäng eller att lisma och sedan snacka skit. Jag fortsätter därför arbeta för och att stå för det jag är så övertygad om. Att allmän, objektiv, välgrundad och vetenskapligt framtagen kunskap som kan komplettera den enorma kunskapsbank som finns hos erfarna uppfödare kommer att gynna inte bara uppfödare och hundägare utan framför allt dom det faktiskt handlar om, våra vovvar.

Tokerier

Tänk att man blir överraskad varje dag. Särskilt på hur folk agerar och varför. Min fodervärld Susanne som är världens gulligaste var ute och surfade på internet i veckan. Hon är så förtjust i sin Pepis och därför självklart intresserad av flera valpar. Hon hittade kenneln via vovve.net. Hon tyckte att valparna verkligen såg toppenfina ut och var inte sålda så hon mailade uppfödaren och frågade efter föräldradjurens patella och HD status. En helt adekvat frågeställning kan man tycka. Så här skrev Susanne:

Hej Sitter och kollar på er hemsida och era hundar men hittar inte någon HD och patella på era hundar. Vad fina hundar ni har gårdis är en härlig ras. Har själv en tik på 7 mån. Mvh Susanne

Till svar fick hon världens harang om att hon skulle sluta skicka anonyma mail (självfallet fanns adressuppgifterna i mailet) och att det hela var en smutskastningskampanj mot uppfödaren.

Gissa om hon blev förvånad. Svarsmailet hade dessutom skickats ut till en massa uppfödare som ställde sig lika frågande som Susanne då hennes mail som var orsaken till det hela inte var med i massutskicket. Susanne mailade en ursäkt till uppfödaren:

Hej
Hoppsan här hamnade jag visst i något som jag tyvärr inte vet något om. Jag var inne på vovve.net och hittade er hemsida där. Eftersom jag själv har en gårdis så var det därför jag var in och tittade på era fina hundar. Inte för något annat.Alla kennlar brukar vara så noga med att skriva vad hunden har för hd status. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt menade inte att förarga er.
Mvh Susanne

Hon ringde därefter självfallet upp uppfödaren i fråga, är ju en sån snäll och genomärlig person. Uppfödaren kunde inte riktigt förklara sig. Hon undrade om Susanne inte visste att rasen inte har något hälsoprogram men godtog Susannes ursäkt. Så storsint då men då är ju skadan redan skedd för Susannes del, hennes namn har blivit utskickat till massor av uppfödare där det står att hon bedriver smutskastningskampanjer m m. Även om de flesta naturligtvis förstår vad det handlar om så kanske det här sår ett frö hos dom som Susanne får leva med hela sitt gårdisliv. Det stod dessutom längst ned i massutskicket att det inte fick vidarebefodras, snacka om manipulation och smutskastningskampanj. Det lär ju dröja innan Susanne kontaktar en uppfödare igen.

För mig är dylika mail ingen överraskning. Den här uppfödaren har inte röntgat alla sina hundar i parningarna, Susanne är min fodervärld, i massutskicket insunieras att det egentligen är någon annan och inte Susanne som bedriver den så kallade smutskastningskampanjen. Jag kan därför inte göra annat än att dra slutsatsen att det är min blogg med mina tydligt uttryckta åsikter om HD röntgen som är "bakgrunden" till det inadekvata mail som massor av uppfödare fick motta som svar på Susannes förfrågan. Med det inte sagt att det är mitt fel för samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag faktiskt får uttrycka mina åsikter i en blogg, är det inte det dom är till för? På så sätt så blir ju disskussionen verkligen öppen och jag står för mina åsikter, tankar och funderingar. Så långt ifrån skitsnack bakom ryggen som man kan komma tycker jag.

Är så ledsen för Susannes skull. Hon rår ju inte för att hon är min fodervärd men får ta skit som sannolikt egentligen är adresserat till mig. Fegt och oförklarligt att man då inte riktar sig till mig personligen istället väljer att ge sig på henne. Intressant är också att jag inte överhuvudtaget fick massutskicket. Avancerad manipulation, så trist. Så därför vill jag återigen uppmana samtliga som har åsikter om det jag skriver att ta kontakt med mig om det är något man undrar över. Det tycker jag är "fair deal" istället för att ge sig på min fodervärd som inte alls har med saken att göra.

Ipsi 7 månader

Härliga hundar

Så har vi varit på utställning. En inoffare i Boden. Så kuuuul. Jag har ju gått på kurs med Ipsi, unghundskurs och den hade verkligen gett resultat. Hon var helt enkelt skitduktig. Gick bra, fokuserad, ställde upp sig fint och stod som en keramikvovva. Var så stolt över henne så. Mamma Zelda var också med. Hon är en pålitlig tjej. Går alltid som tåget och visar sig väl, min lilla ringrantare.

Roligast var förstås att träffa alla och se alla fantastiska hundar av alla de sorter. Zeldas killar från B-kullen Råbärt och Elliot ställdes ut. Jäklar vad snygga dom är och så duktiga dom blivit. Märktes tydligt att dom blivit lite äldre. Elliot och jag vi träffas ju rätt ofta. Matte Siw bor ju inte långt bort och är så duktig på att hälsa på så vi är tjenis han och jag. Det som är så intressant är att Råbärt blir helt vild när vi träffas. Dom bor ju lite längre bort och av naturliga skäl så blir det ju inte lika ofta. Men maken till gammelmattekär vovve får man leta efter. Han kastar sig över mig och jag vet inte om det är jag eller han som är gladast. Härligt är det i alla fall. Brorsan Balder kom förbi med kompisen Lukas och Henna och Danne. Så fiiiin han med. Jag vet att jag tjatar men dom är helt otroliga mina valpköpare. Så duktiga på att höra av sig på alla de sätt. Känner mig så priviligerad, jag får fantastiska möjligheter att följa mina valpar, är så glad för det.

Och så blev jag påmind om någon som jag nästan glömt bort i mitt "HD-uppfödarfocus". Dom är helt fantastiska hundar. Så glada, trevliga, snälla, godhjärtade och fina. Är så otroligt stolt över dom trots att det nu blev tokigt med höfterna så är dom fyra fantastiska och fina individer som ger sina mattar och hussar glädje varje dag. Tack snälla killar för att ni påminde mig, puss till er.

Ipsis syrra Pepsi var också där, hon är så söt att man kan äta upp henne och glad som en lärka. Susanne min fodervärd är verkligen en suverän tjej och mycket engagerad i sin tårtsmula. Kunde inte fått det bättre där heller.

Har börjat jobba lite med inavelsgraderna. Börjat med att plocka fram alla tikar som valpat 1990-2008 och deras olika kullar. Ska sedan gå igenom samliga kullar och plocka fram inavelsgraden för dessa. Utgår från SKK:s avelsdata såklart. Kommer att plotta inavelsgraden och lite annat smått och gott i ett statistikprogram. Å så roligt det är. Förutom inavelsgraden som ska användas till RAS så får jag ju på köpet fram massor av data som jag kommer att kunna ha användning av framledes i min avel. Tanken är att plotta data så att jag lättillgängligt kan plocka fram den och följa led/hundar/kullar/valpar/år m m ur de perspektiv jag önskar. Vilket tillfälle va?

Nedärvning

Håhåjaja, ännu en valp som drabbats av HD. Så jättetråkigt. Samtidigt så är jag så glad att jag får mina valpar röntgade så att jag åtminstone får veta för hur ska jag annars kunna förbättra eller göra något åt det hela. Vet man inte så är man ju som en struts som stoppar huvudet i sanden och låtsas som att allt är frid och fröjd utan att egentligen ha en aning. Fast det är ju bekvämt förstås, då kan man ju alltid låtsas att ens avel är toppen utan att något som på pappret säger emot en. Skitbra, eller???

Nu är det väl kanske inte så katastrofalt som det låter men för tillfället så känns det så. Är ju så ledsamt för den lilla individens skull och det är inte ett skit man kan göra åt saken. Förargligt, önskar man kunde trolla så att det inte behövde vara så. Men det är ju så här det är om man vill hålla på med det här och DET VILL JAG. Då måste man kunna ta att det blir så här och det kan jag men visst är det ledsamt för den lillas skull.

Såklart har jag diskuterat det här med så många jag bara kan och det verkar vara så att samtliga uppfödare har varit med om det här att man trots att man parar friska djur får en sk katastrofkull. Någon okänt bakifrån som slår igenom. Låter rimligt med tanke på att det är en polygen nedärvning. Alltså den sitter på flera gener. För er som inte klurat på genetiken så är det ju så att ett anlag inte bestäms bara av en gen utan flera som dessutom innehåller mångtusentals nukleidsyrekombinationer så det hela är enormt komplext. Tänk om det vore så enkelt som att två blåögda får blåögda barn men det är ju inte ett anlag som bestämmer ögonfärgen utan tusentals varav kanske en tredjedel hos de båda blåögda är brunögda och råkar para ihop sig så att barnet blir brunögd. Ja jösses man kan bli snurrig av bara tanken.

Nästa tanke blir förstås om man ska para hunden igen. Ja jag tror nog det. Efter att ha resonerat igenom det hela med återigen många så var kontentan att man inte kan slå ut en bra och frisk hund efter en kombination. Man måste ha minst två för att kunna utvärdera och bedöma. Blir det som i mitt fall en kull med mycket HD så beror det nästan alltid på kombinationen av hundar och inte vart djur för sig. D v s något man inte kan förutse som slår igenom. Många av de jag pratar med berättar till och med att de gjort om samma kombination och fått helt olika resultat båda gångerna d v s en frisk kull och en med HD belastning så så olika kan det alltså slå, just den gången så råkade fel gener para ihop sig.

Så alltså tog jag ytterligare en kull på hunden. Det var nog tur det. För hade jag haft facit i hand så vet jag inte om jag hade förmått mig trots att jag logiskt kan förstå att det är det riktiga att göra. Så nu har jag två kullar att utvärdera innan jag ska fatta beslut om hundens framtid. Det blir nog bra det. Resonerar då generellt så här. Är andra kullen också HD belastad så ska hunden självfallet tas ur avel. Är andra kullen HD fri så kan man para hunden igen men får då vara ytterst noga med den hane man väljer. Katastrofen kan nog hända ändå men genom att välja en hane med helt andra och så HD fria gener som det går så minimerar man risken.

I mitt eget fall så vet jag inte. Vi får se. Är andra kullen HD fri och bra på övriga sätt så kanske att jag parar henne igen. Men det tål verkligen att tänka på. Det är ju så här i livet att det är en sak att logiskt och kunskapsmässigt resonera men sen ska man ju känslomässigt kunna hantera konsekvenserna. Att hundarna kanske blir sjuka och inte mår bra gör så ont i hjärtat. Samtidigt är det ju något som kan hända när som helst hur man ansträngt sig så i viss mån måste man ju "räkna" med det. Kanske är just det logiska och kunskapsmässiga det enda sättet att resonera. Som sagt mycket att tänka på och lite hamnar man i cirklar.

Men hur jag än resonerar så är en sak i alla fall säker. Ett HÄLSOPROGRAM TACK. Central registrering, utvärdering och avelsstrategier. Bort med "uppfödardiktaturen" där kunskapen om hundarna och linjerna är personlig, subjektiv och finns i den lilla stugan och fram för vetenskapligt grundad, objektiv och allmän kunskap som kan vara alla till godo. Det är något att kämpa för.

Halloween mys

Mera Halloween mys

Hälsoenkät

Å vad stolt jag är. Jag har fått det stora privilegiet att ingå i den arbetsgrupp som ska utvärdera RAS det vill säga vår rasspecifika avelsstrategi. En sådan går ut på att rasklubben i samråd med sakkunniga sätter upp en strategi för de närmaste fem årens rekomendationer för avel som sedan lämnas in och godkänns av SKK. Efter fem år ska den utvärderas och omrevideras och det är alltså det jag nu ska få ta del i. Nu måste jag genast skynda mig och göra färdigt jobb jobbet som jag håller på med så att jag får sätta tänderna i detta. Min vana trogen har jag naturligtvis tjuvgluttat lite och jag tycker att det ser bra ut så länge. Naturligtvis finns det undantag men trots vår svaga genbas tycker jag ändå att det inte ser tokigt ut alls. Nu har jag lärt mig att man i praktiken får lägga på ett par procent på den inavelsgrad man får fram på avelsdata eftersom vi har så mycket okänt bakåt och att många av de hundar som mönstrades in som obesläktade i realiteten sannolikt var släkt. Men ju "äldre" rasen blir och ju längre från dessa vi kommer desto säkrare blir inavelsgraden. För er som tycker att det här är spännande så kan jag återigen rekomendera Linda Laikres arbete.

Det är så intressant det här så jag blir alldeles till mig. Tänk så mycket spännande fakta som kommer att klargöras när det här är utvärderat ur alla dess perspektiv, vilken toppenkunskapsbank för oss alla som är intresserade av avel. Det bästa av allt tycker jag är att den kommer alla till godo. Tidigare och i många fall fortfarande så var det så att det endast var uppfödaren själv som hade koll på sina hundar, dess linjer och vad som låg bakom dessa, sjukdomar som dök upp, konstiga beteenden mm. Men i och med faktasamlande och utvärderande som alla kan ta del av och avelsdata så är sådan diktatur snart ett minne blott.

Så därför vill jag såklart även slå ett slag för att man lämnar in en hälsoenkät på sina hundar. Den finns att tillgå på rasklubben. Både om man har friska eller sjuka hundar, det är ju till en enorm hjälp för att försöka få grepp om vad som egentligen utgör problem i våran ras. För att vi alla tillsammans ska försöka hjälpa till och kartlägga, så att alla har möjlighet att göra sitt bästa i sin avel. Så alla ni som ännu inte lämnat in en sådan, gör det, för våra fina vovvars skull.

Filosofisk

Jobbar som en tok och håller på med ett jobb-arbete vid sidan av. Ååååå jag har inte tid att arbeta, det finns ju små mycket kul att göra istället. Morrar och förbannar min inbyggda diciplin som gör att jag trots härligt väder och efter nattjour tillbringat fem timmar vid datorn med jobb, jobb och mera jobb. Tur att man har vovvarna så att man i alla fall ibland måste ta paus och njuta av den otroligt vackra hösten. Just nu invaderade av sidensvansar som lätt berusade sitter och käkar alla rönnbär dom bara kan. Ipsi har faktiskt börjat ta sig lite i storlek och ser inte fullt lika räkig ut även om hon inte är någon Swartzernegger än. Men hon har ju tid på sig. Vi har debuterat på unghundskursen och det gick faktiskt över förväntan. En gammal sliten sanning men lika fullt gångbar: Hundens förmåga beror på matte, för när jag/hon får riktiga instruktioner så fattar hon direkt. Mattes lilla gorm. Fortfarande lite sisådär filosofisk mellan varven så här kommer några favvoritcitat.

"Grodan nöjer sig med kärret medan ålen simmar tiotusentals mil för att leka och dö i Sargassohavet"
Björn Ranelid

"It can´t rain all the time"
The Crow, Brandon Lee

"Den som spar, han har, till slut bara pengar kvar"
Min Joel, 17 år

"Idrott måste vara nutidens gladiatorspel, får man nu inte slå ihjäl folk så kan man åtminstone få slå dom i hockey".
Min Jonathan, 16 år

"När livslögnen inte längre går att upprätthålla, när något händer som tvingar mig att erkänna att jag inte är den jag försöker vara och den alla andra ser i mig, ansätts jag både av min skräck för att tappa ansiktet och av min längtan efter ett mer sanningsenligt liv. Jag ställs inför ett val. Antingen fortsätter jag ljuga och slipper det pinsamma besväret det innebär att erkänna att jag lurat mig själv och andra eller också tvingas jag ut på den besvärliga resan mot sanningen, utan några garantier om att sanningen är möjlig att finna men fast förvissad om att lögnen begränsar mina livsmöjligheter avsevärt."
Okänd författare

"There´s a time to live, but isn´t it strange. As soon as you´re born you´re dying."
Iron Maiden

Å så lite bilder på "racerräkan" (tack Jessica för namnet, det passar henne precis) som just idag råkar ha båda öronen i ordning.

Härliga höst

Kom hem från jobbet imorse och hösten visade sig från sin allra bästa sida. Solen sken, luften var glasklar och färgerna sprakande. Tog med mig vovvarna ut i stugan. Ligger på en halvö och är en gammal fiskestuga. På bryggan i stugan brevid var löjskaket i full gång. För er som inte fiskat löja så står man på bryggan och skakar av fiskarna från löjsköten. Fisken flög åt alla håll. Rena paradiset för vovvarna. Det dom uppskattade allra mest var tidigare flygfisk d v s dom som legat och ruttnat ett tag. Ååååå, hääääärligt, rulla hit och rulla dit å så var dom små doftkarameller. Men vad gör väl det, det finns ju shampo, dom är så fantastiska när dom springer runt som vildar och kastar sig över alla härligheter som en kall höstdag kan erbjuda. Dom är verkligen gårdshundar. Spanar in reviret men har samtidigt stenkoll på flocken. Så snart man rör sig en bit så är dom där och kollar att man inte går för långt bort. Vilka vovvar dom är.

Det är en ständig ström av respons på mina små kluringar om avel med mera. Även om nittionio komma nio är positiva så vill jag poängtera att jag är lika glad för de kommentarer eller åsikter som inte går i linje med mina funderingar. Det är ju precis det som åsikter är till för. Att diskutera omkring och skapa debatt runt. Stort tack alltså även till er som kommer med kloka och eftertänkta inlägg som går stick i stäv med mina. Vi behövs alla för att driva saker framåt och söka kunskap. Och får man inte något "mothugg" blir man lätt självgod och inskränkt och kass i sina reflektioner. Så än en gång stort tack till er alla.

Det jag också vill poängtera är att för mig är sak/sakfrågor och person två helt skilda saker. Sakfrågor är åsikter m m som man kan diskutera och vara ense eller oense om. Person är en människa med egenskaper. I individualisttänket så ingår att alla är bra för att dom är dom. Man respekterar människor med alla förtjänster, fel och brister. Att man sen inte går ihop med alla är förvisso sant men det är ingens fel utan bara en konsekvens av att man är för olika, varken den ena eller den andra är bättre eller sämre. För att tydliggöra. Många av mina allra bästa vänner har åsikter som jag inte alls håller med om. Jag uppskattar dom som personer och dom har självklart rätt att tycka som dom vill för det vill minsann jag göra. Tycker vi lika så är det bra, roligt att man är överens, tycker vi olika är det bra, vi är ju inte får som alla bräker samtidigt. Å så kan man få bli skitförbannad på sin bästa vän. Att visa ilska är för mig ett av det största av förtroenden. Det är så fult för oss svenskar att vara arga så törs man visa sin allra fulaste egenskap för någon så måste man känna sig otroligt trygg med och ha ett stort förtroende för den personen, att dom tycker om en ändå. Det är väl vänskap om något.

Oj då, blev visst lite filosofiskt idag. Men vad ..., var dag har sin tid och sitt humör. Kanske var den otroligt vackra hösten som flödade. Nu till vardagen och tvättmaskinen.

Små vänner! Min dotter Hanna, 12år, kör runt med min väns dotter Jill, snart 2år, som får en puss av Ipsi 6månader och fyrbent.

Antal valpar

Läste i senaste styrelsemötesprotokollet. Det har framförts önskemål om att rasklubbens ska ändra sina rekomendationer om att hanhundar ska få ha flera avkommor än i nuläget 20-25. Hmmmm. Det tål att tänka på. Om jag förstått saken rätt så är siffran 20-25 inte tagen ur tomma luften. Läste på Linda Laikres arbete om den genetiska driften som finns i rasen. Av våra inmönstrade hundar så var det ett fåtal som gick till avel och dessa har i sin tur fått väldigt många avkommor. Vi har alltså tappat en hel massa gener. Så illa att faktiskt gårdshundens katastrofala gensituation används som exempel då man föreläser om ämnet.

För att försöka få ordning på ett problem som rent av hotade vår ras överlevnad så satte man sig ned lade upp en strategi. Som jag tolkade det så har man för att försöka bredda genbasen begränsat antalet avkommor per hanhund. Det man då skulle åstadkomma var att flera hundar användes i avel så att mer gener togs till vara. Man efterlyste också äldre oparade hanar för att försöka ta vara på dess gener, Mic och Mac var två hanar som man sökte aktivt. Anledningen till det var att de var ensamma kvar efter en founder och om de inte användes så skulle hela det "genpaketet" försvinna ur rasen. En annan sak man tänkte på var generationsintervallet d v s att man skulle använda hanarna med försiktighet och spara på dom så att generationerna skulle följas åt.

Människor med stor kunskap och erfarenhet har med bra underlag tagit fram en rasspecifik avelsstrategi för att förbättra rasens situation. Strategier ska naturligtvis utvärderas och det är på gång i denna stund. Jag tror verkligen på det här d v s att för att man ska kunna förbättra saker så måste man ha en central styrning, strategi och utvärdering. Det låter säkert storebrorsaktigt men det är inte det som är poängen. För att kunna driva saker framåt så är det i mina ögon så det måste gå till. En samordning helt enkelt. Har man en situation där folk med egenintressen beslutar hit och dit så kommer man inte någon stans. Det sker ingen utvärdering annat än i stugorna och kunskapen blir personlig och inte vetenskaplig på något sätt. Gynnar enskilda istället för rasen som helhet.

Alltså börjar man med att lägga upp en strategi helt enkelt och sedan utvärdera den, utifrån resultatet korrigera och förbättra. Strategin i sig får grunda sig på tidigare kunskap. Rasen är ung och när man ska börja arbeta med dess framtid får man till att börja med luta sig mot andra rasers erfareneheter och utifrån det titta på vår ras problematik. Självfallet har vi inte sanningen i och med att vi börjar med något. Vi kommer säkerligen att få ändra inriktning och spår ett flertal gånger innan vi hittar rätt. Men återigen man måste börja någonstans, utvärdera och förbättra. Det är för mig enda sättet att kunna gynna rasen i sin helhet, det kommer att ta tid såklart men någon klok person sa en gång att livet inte är ett mål utan en vandring

Ibland blir man trött och måste vila en stund

Tack snälla alla

Jag har fått en helt enorm och positiv respons på mina små funderingar runt HD, grupperingar inom gårdisvärlden, ansvar för framtidens vovvar, avel mm. Sedan första blogginlägget har det ramlat in mänger av mail, SMS och många fantastiska telefonsamtal från engagerade hundägare och uppfödare, och inte bara nästgårds utan från runt om i Sverige. Det är ju helt otroligt. Man blir både tårögd och samtidigt glad i hela kroppen av ett sådant engagemang för våra fina vovvar. Är vi så här många som är så engagerade och måna om vår fantastiska ras framtid då har vi den verkligen för oss. Tack än en gång till er alla, ni är fantastiska.

Åskmoln

Jobbat en 72-timmars vecka. Men jag ska inte klaga, det innebär ju att man kan ta jourkomp och t e x vara ledig på barnens lov eller då jag ska ha valpkullar. Lönehelg och med det minst sagt lurvigt på stan. Vet inte om det har med åldern att göra men jag tycker att våldet bara blir värre. Jag kan i viss mån förstå att hormonstinna och berusade tonåringar blir arga och ger varandra en smäll. Så har det nog varit i alla tider. Men inte hur man efter att motståndaren ramlat i backen fortsätter och sparkar dom i huvudet tills det det är svårt att se vad som är fram eller bak för allt blod, sticker kniven i någon, inte bara en utan ett flertal gånger, slår någon med basebollträ i ansiktet eller kör in en glasflaska i ögat på någon. Det, ta mig f-n, övergår mitt förstånd. Efter en sådan natt är det rätt skönt när man kommer hem och hittar tio ungdomar i köket. Joel och Jonathan med kompisar som huserat i ungdomsrummet i källaren, haft filmkväll och sitter och äter frukost. Tänka sig att man blir inte ens irriterad för att dom nallat ett par läsk eller för att det är smuligt i hela köket.

Ipsi är en sådan fantastisk valp. Så glad, så tillgänglig, så snabb och så ooootroligt kvicktänkt och smart. Hon är ju lite liten så jag har köpt kosttillskott, det tyckte hon var smaskens. Efter två dagar ställde hon sig vid diskbänken, kollade att tuben låg där den skulle och satte sig sedan lugnt och väntade på att matte skulle plocka bort den äckliga maten så hon fick det hon ville ha. Phu, ny strategi.

Vi har anmält oss till unghundskurs. Ska bli så jätteroligt. För att kolla in stället lite så åkte vi dit på socialträff. YES, åh, åh, åh, kompisar sa Ipsi sen tog ca två minuter så hade hon backat ur kopplet och for runt som en virvelvind. Upptäckte att hon sannolikt är född både döv och dement för någon matte kom hon inte ihåg att hon hade och hörde henne gjorde hon inte heller. Aldrig i livet tänkte jag, det är jag som är chef här. Nytt koppel och så dit igen. Den lilla vilda och vackra fick sitta två timmar vid mina fötter och göra ingenting, passivitetsträning kallas det visst eller "även om du inte vet det så är jag starkare än dig". Ungefär en gång var annan sekund for hon upp den första timmen. Men sen lugnade hon sig faktiskt och slappnade av. Fantastiskt.

Det drar ihop sig till oväder på gårdshundshimlen. Det mullrar både här och där och rätt vad det är så slår blixten ned. Verkar vara så att det finns några lite olika grupperingar bland gårdshundsuppfödarna. Några aktivitetsombud säger ifrån sig sina uppdrag och bildar egna föreningar och det må väl vara hänt, man ska alltid göra det man anser rätt och riktigt. Men sedan så tar dom helt sonika med sig sina medlemmar från aktivitetsgrupperna till den nya föreningen utan att informera dem att den förening dom nu är med i inte längre drivs i rasklubbens regi. Aktivitetsgruppen Skaraborg är ett exempel, DSG-mitt ett annat.

Några uppfödare arbetar aktivt för att vi ska använda oröntgade hundar i aveln. Motivationen till det är att vi ska bredda genbasen. Det resonemanget förstår jag inte alls. Vad ska vi med nya gener till om vi inte vet att dom är friska? Då är ju riskerna betydligt större än vinsten. Särskilt om man låter matadoravla på inköpta oröntgade och icke hälsoundersökta hundar. Ett exempel: en hanhund som fått sexton valpar här i Sverige 2008, har tidigare kullar i Danmark, är parad med ytterligare en tik. Han är oröntgad och har en HD belastad syster som också har en ryggsjukdom. Den hundens gener sprids nu alltså till en massa avkommor som sedan sprider dessa vidare. Om man fortsätter man avla på honom i samma takt så kommer han att finnas överallt i framtidens stamtavlor. Vi vet att det är matadoraveln som är det största hotet mot genbasen, inte att vi har för lite hundar, vi registrera i nuläget över 600 valpar per år . Det är min åskikt att det är tidigare matadoravel på oröntgade hundar som är orsakt till att vi idag har en accellerande HD och en svag genbas men dåtidens uppfödare visste inte det vi vet idag, vad finns det för ursäkter för dagens agerande?

Eska och Ipsi myser på soffkanten

Klartext

Alltså, läste mitt inlägg från igår och insåg att det, för att uttrycka det milt, var tämligen otydlig. Sannolikt på grund av fåfänga. Man försöker vara underhållande och blir då förvirrande, inte bra men kanske mänskligt. Nåja lite klartext då.

Det jag i min "iställetförattvaraledsenilska" ondgör mig över är alltså inte att man tidigare avlat på oröntgade hundar. Så var det då och då gjorde man så, och säkerligen utan baktankar utan bara på grund av att man trodde att det var så det skulle vara. Att det slår igenom idag är det ingen människa som kan belastas för. Det jag är förbannad över är dagens resonemang.

Vi vet alltså att HD är polygent nedärvt vilket då innebär att man kan vara bärare och vara helt frisk och att dom hundar som är HD belastade har genen, oavsett om dom har C, D eller E höfter. Vi har en urkass kartläggning på grund av att röntgen är ett så nytt fenomen inom rasen. Ett mardrömsscenario för en uppfödare. Vi vet också att rasen är hårt drabbad, de senaste siffrorna visar på ungefär 25% HD belastade hundar. Vi har legat ordentligt risigt till vad det gäller avelsbasen då vi har en fruktansvärt stor genetisk drift, av de hundar som mönstrades in användes ett fåtal i avel och fick massor av avkommor. Mer om det kan man läsa om i Linda Laikres arbete om gårdshunden. På de senaste åren har det dock börjat ljusna på den punkten och vi registrerar idag mer än 600 valpar per år och att de allra flesta uppfödare arbetar aktivt för att försöka bredda genbasen genom att använda sina hundar sparsamt enl rasklubbens rekomendationer. Det största hotet mot den genetiska mångfalden idag är inte att vi har för lite hundar att avla på utan att man använder sig av matadoravel d v s enstaka hundar som får massor av avkommor. Än allvarligare blir det såklart om dessa hundar dessutom är oröntgade då de kan vara HD belastade.

Det jag är så ledsen/arg över är då att man trots dessa fakta fortsätter att tala för att vi inte ska röntga våra hundar. Man motiverar det med att små hundar inte lidera av HD och med småskaliga undersökningar på andra raser där funnit att det inte enbart är genetik som ligger bakom HD utan även andra faktorer som kost, motion, hundhållning mm. För att detta ska räknas som ett faktum behöver vi väl underbyggd vetenskap och naturligvis fler än enstaka undersökningar. Och blir det så småningom ett faktum så utesluter det fortfarande inte den genetiska faktorn utan är i sådana fall ett komplement till denna och utesluter därför självfallet inte röntgen. Eftersom vi inte har möjlighet till molekylärbiologisk forskning på våra hundar får vi nöja oss med retroperspektiv sådan och för att detta i sin tur ska vara möjligt så krävs det underlag d v s röntgade hundar.

Det jag hoppas på är alltså ett hälsoprogram där man måste ha ett känt HD status på föräldradjuren för att få registrera sina valpar samt en central registrering av Leg Perthes och Patellarlux. Därigenom så behåller vi vår avelsfrihet. De som hävdar att små hundar inte lider av HD eller att HD inte är genetiskt kan alltså fortsätta att avla på sina hundar även om de är HD belastade. Vi som vill ha bort HD och tror på att det är genetiskt får då möjlighet att kartlägga HD på ett adekvat sätt och att i framtiden kunna få bort det ur vår avel. Inte ens de allra största motståndarna till röntgen kan väl möjligtvis vara emot en sådan kompromiss?

Zelda i kvällssolen

Utvärdering

Jo nästa år ska jag inte ha några valpar för då ska jag UTVÄRDERA de kullar jag fått, stoltserar jag, för det har jag lärt mig att så ska man göra, då är man en seriös uppfödare. Och seriös vill man ju vara för det är viktigt det. Och det är det ju, självklart ska man utvärdera och avla med försiktighet, tänka sig för och hålla sig till av rasklubben givna regler. Men inte för att det ska vara så och inte för att någon talat om för en att det är så man ska göra och inte heller för att man är mån om att vara till lags, ha ett gott rykte eller gå medvinds utan för att man verkligen tycker att det är viktigt. Men av vilket skäl det är viktigt kan alltså variera.

För mig handlar ändå utvärderingen om individen det vill säga hunden och i och med det så blir det smärtsamt och är ett så tveeggat svärd. Varje liten valp är ju en "person" och det är ju för framtida små "personers" skull jag vill utvärdera, ingenting annat. För att jag ska kunna få fram friska, trevliga små individer som får ett härligt liv och sprider glädje omkring sig. Jag är en total känslomänniska och då blir det så på gott och på ont. Jag skiter alltså i, min vana trogen, vad folk runt omkring tycker. Herregud har man levt sitt liv stående på barrikaderna och vrålat för att man får vara den man är för att man är bra som man är för det är alla så har man liksom vant sig vid att omgivningen tycker man är galen. En individualists grundfilosofi självgodhet och frihet alltså.

Vadan denna svada nu då. Jo en av mina valpar är HD belastad. Är så otroligt tacksam för att valparna blir röntgade, hur ska jag annars kunna göra saker bättre. Men när man får beskedet så är det ändå det lilla pyre det gäller som hamnar i centrum. Man blir så ledsen i hjärtat och tänker på att vovven kanske kommer att ha ont, kanske inte kommer att må bra, kanske inte kan leva sitt liv som den förtjänar. Då spelar det åtminstone för stunden mycket liten roll att man gjort exakt som man ska för att resultatet ska bli så bra som möjligt, att man omöjligt kunde veta att just denna kombination av föräldrar skulle få ett HD genomslag. Man ömmar ändå för den lilla vännen, å så gråter man såklart.

Men sen, och tack och lov för det, så träder försvarsmekanismerna i kraft, HÄRLIGT, man blir skitförbannad. Arg så in i h-vete på resonemanget: "det är dumt att röntga små hundar, det är att leta fel för dom lider inte av HD". Jasså inte, och det vet man, så bra då, då kan jag skita i den lilla älskade hund som nu har fel på sina höfter. Om den får ont så kan jag säga till den att det har den inte för det vet man. Och blir det grövre missbildningar, vilket det självfallet kommer att bli om man låter HD få fritt spelrum, så kan man ju alltid avliva. Sisådärja då var man av med det problemet.

"Jamen du har ju avlat på HD fria hundar och får ändå HD fel så därför är det ju inte någon ide. Vi har inte råd att slå ut C-hundarna." Å vad f-n har vi för nytta av en massa gener om dom är sjuka, och vad har vi för nytta av "det nya blodet" om det leder till att det tar ännu längre tid innan vi är av med HD som ju faktiskt accellererar i rasen? Även om mina vovvar är HD-fria och alla röntade vovvar bakom dom och dom killar jag valt är HD-fria så finns det, då röntgen är ett relativt nytt påfund i vår ras, massor av oröntgade hundar i alla stamtavlor. Därifrån kommer HD:n som denna lilla vän drabbats av.

HD är ju en polygen nedärvning som blir i stort sett omöjlig att kartlägga om man inte har ett relativt heltäckande material. Tänk om vi skulle få ett hälsoprogram som gör att vi kan kartlägga HD:n i rasen och på så sätt förhindra att vi kan fortsätta sprida HD gener. Att hälsan hos våra vovvar fick gå före vad det nu kan vara för skäl som gör att man är motståndare (läs vinstintressen). Ingen har hittills presenterat något vetenskapligt och väl underbyggt skäl för att inte röntga för mig. Att det finns en massa småpåvar som flummar fram åsikter från högst disskutabla undersökningar är föga imponerande. Och hur motiverar man det för sin valpköpare som är mån om att veta om deras älskling är HD belastad så att de om det är så illa kan göra sitt allra bästa för att hunden trots det ska få ha det så bra som möjligt, speciell träning, undvika vissa saker, ev medicinering. Om vi får ett hälsoprogram så kanske vi i framtiden har åtminstone en chans att få bort HD så att våra älskade vovvar slipper lida. Åh, vad jag hoppas det.

Ipsi snart sex månader

Liten kille

Åter från resan söderut, närmare bestämt till västkusten. Anne hämtade mig på flyget och vi åkte för att hälsa på Eva Godwin på sökarens kennel. Eva är en himla trevlig tjej. Vi pratade hundar så käkarna gick nästan ur led. Intressant fenomen detta, att man kan bli så i gasen när man får prata om något som man tycker är så spännande. Eva har två jättefina tjejer, Humla och Hallon. Så trevliga och härliga hundar. Humla är parad med en snygg kille för dryga tre veckor sedan så vi ägnade en god stund åt att dissikera alla dräktighetstecken som bara kan tänkas för att försöka besluta om hon det skulle komma några söta bäbisar eller ej. Själv är jag övertygad om att så är fallet. Frisk tjej parad med frisk kille enligt konstens alla regler, klart det måste bli bäbisar. Men då är det ju å andra sidan inte jag som sitter och längtar. När mina tikar skulle ha valpar första gången så ändrade jag mig avseende resultatet av parningen minst ett par tusen gånger om dagen, det är lätt att vara kaxig när man står utanför och tittar på.

Sen åkte vi till Anne, bjöd på suverän middag och trevligt sällskap samt sängplats. Tänk ändå vilka fantastiska människor det finns. Inte nog med att hon hjälpt mig med i stort sett allt vad det gäller min kennel och hunduppfödning för att inte tala om den tilltänkta valpen, sen får jag bo på lyxhotell också. Jag måste ha gjort något bra i ett tidigare liv som jag inte har den minsta aning om.

Nästa morgon äntligen till Martina. Hon har en kennel, Rippåsens, och om jag nu greppat det hela så registrerade hon sin första kull för mer än sjutton år sedan. Hon är alltså den som hållit på längst med gårdshundar som fortfarande är aktiva med undantag för oråsgården. Och det märks. Nya kvastar sopar alltid bäst..... pyttsan. Jag var alldeles stum av beundran.... näääääää skojade bara, dom som känner mig vet att stum inte är riktigt kompatibelt med min person, munnen går som vingarna på en kollibri. Euforiskt pladdrande är nog närmare sanningen men åååå vilka fantastiska hundar. Samtliga motsvarade precis min bild om hur en gårdshund ska se ut och bete sig. Otroligt rastypiska och trevliga hundar. Men så avlar hon också på ett mycket speciellt sätt. Med hundens och rasens bästa i fokus hela tiden. Aveln sker med försiktighet och sparsamhet, matadoravel finns nog inte i hennes vokabulär ens. Varje kombination hon gör sker med stor eftertanke och med väldigt långsiktig planering bakomliggande. Hennes linjer är välbevarade och oförstörda. Den genetiska grundplåten enorm för att vara våran ras. Somliga linjer är helsvenska i inte mindre än sex led. Ja vad ska man säga. Jag bugar mig till pannan slår i backen för en sådan kunskap och eftertänksamhet. En enorm eloge till henne för hennes långvariga och oförtrutna arbete för vår fantastiska ras.

Så fick jag då äntligen träffa Loke. Han motsvarade precis det jag ville ha. Jag sökte ju efter en trefärgad kille med ljus teckning för att kunna använda honom till båda mina linjer. Zelda är ju vit/röd och ska därför paras med trefägat och Eska har ju mycket pigment och måste ha en ljus kille. Han måste ha bra bett och inte tros bli allt för stor och ha en stamtavla som skulle ge ett tillskott till vår avel i norr. Och ta mig .... där var han. Han är perfekt.

Det var så trevligt där och tiden gick så fort så helt plötsligt så var jag nästan försen till flyget. Iväg i all hast, och åter i Norrbotten på mindre än två timmar. Loke gillade mina tjejer Eska och Zelda, särskilt Eska såklart, så förvånad jag blir, medan Ipsi var lite läskig. Hon försökte ju använda honom som boll så hon fick göra annat medan vi väntade på fodervärden. Carola kom och hämtade honom efter några timmar. Åååååå det var inte lätt, hon är en toppentjej men jag var ju såklart redan kär. Fast man kan ju inte ha mer än man klarar av och jag har ju redan en liten hemma. Tur att det finns bra och engagerade fodervärdar, det som är svårt blir ju i alla fall lite lättare då man vet att dom får det som allra bäst. Och vecka 44 ska jag få rå om honom för då ska hon resa bort. Tur för mig det.

Helt lyrisk, djupt imponerad och enormt tacksam både för Anne som är hjälpsam så man tror inte det är sant och för Martina som gav mig förtroendet att förvalta denna fina kille. Bilder på underverket finns på hemsidan. Nu håller jag alla tummar jag har att han i framtiden ska bli avelsgodkänd enligt rasklubbens kriterier så att han får bli pappa till söta små bäbisar hemma hos mig. Ser redan fram emot det.

Söta Loke 8v

Liten resa

I eftermiddag så åker jag söderöver för att hämta hem en liten kille. En på fyra ben alltså. Gårdshunden är fortfarande inte så vanlig här uppe i norr och det innebär att vi har en mikromal avelsbas när vi försöker hitta grabbar till våra tjejer. Självfallet så kan man åka söderut men det är inte helt enkelt alla gånger och dessutom så har jag ju en liten flock numera som löper samtidigt och ska man då para flera av dem så kan det köra ihop sig. Som förra gången......

Pedanttant som jag är så hade jag planerat allt minutiöst. Har ju dessutom ett sådant jobb där man måste lägga in om ledigt i mycket god tid. Mottagningar och operationer bokas månader i förväg, bemanningen är minimal, det finns liksom ingen extradoktor som går och skräpar och som kan rycka in om det behövs. Som tur är så brukar mina tikar vara som klockor och löpa med en veckas mellanrum exakt. Så allt var klappat och klart.

Å hej och hå, Eska börjar löpa fredag, två veckor för tidigt. Oj, det här var inte bra, jaja det går väl vägen, då börjar Zelda nästa vecka och så får jag bara skjuta på allt en vecka bakåt. Dagen efter börjar även Zelda droppa på golvet. Hjäääääälp, Eska ska paras i Umeå och Zelda i Sundsvall, hur i hela värden ska jag kunna vara på flera ställen samtidigt. Upp till chefen, hallå jag måste vara ledig ett par dagar extra. Tur att man har kollegor och ungar. Efter pysslande och fixande så fick jag ledigt torsdag/fredag.

Såååå, iväg till Umeå först, Eska paras torsdag och fredag, phu, "one down and one to go". Joel kommer med Zelda på bussen ned till Umeå, står där med min nyparade tik och inväntar nästa höglöpare för att skifta hundar. Hurraaaaa, bussen är försenad, och bussen tillbaka ska starta. Men hallå där snälla busschauffören, jag väntar på min son med min hund, ja, ja, jag har en hund här men det är en annan hund och han måste åka med er tillbaka, snäääääälla söta, kan du vänta lite, blinkar med ögonfransarna febrilt och ser så söt ut jag bara kan (å det där med söt har aldrig varit min starka sida). Men han förbarmar sig över en uppenbart inte helt redig och mycket desperat tant som dessutom verkar ha ögoninfektion av något slag. En kvart senare dyker Joel upp, jag anfaller, byter hund och knuffar in honom på bussen tillbaka till Luleå. Slutet gott och allting gott, åker vidare till Sundsvall och para Zelda fredagkväll och lördag.

Dom alldeles förtjusande resultaten av denna desperata utryckning kan ni se på vår hemsida. Men nu till flyget och framtiden.

Jahaja, då var man bloggare också

Har noterat att några av mina "hunduppfödarkollegor" har skaffat sig såna där "hippa" bloggar. Eftersom eftertanke är en dygd men inte min utan att jag drivs av nyfikenhet så blev jag genast tvungen att prova. Tjolahopp så hade jag helt plötsligt en blogg. Ojdå, jamen då är det väl bäst att jag skriver något då.

Förkyld som en galning. Det är inte dödligt, det har jag lärt mig på doktorsskolan och även om flera av mina ex försökt övertyga mig om motsatsen så tror jag på vetenskapen, jag kommer att överleva. Härliga höstdagar med glasklar luft, solsken och vackra färger. I veckan har jag stekt kantareller, förvällt murklor och tagit rätt på skånkar, ben och slaktavfall så vinterns goda såser och älg-gnag är räddade. Jamen då så, då tar jag väl och roar mig lite. Så idag provade jag lägga ett blodspår och gå med Eska. Zelda har ju gått på kurs men Eska som är våran jägare har inte ens fått prova. Trög start, hon är ju en så tillmötesgående hund, ska jag gå här matte, gör jag rätt nu matte, är du glad nu matte, och det är klart ska hon bolla med mig var tredje sekund så är det ju inte lätt att hålla spåret. Men när hon konstaterat att jag verkade glad och nöjd så fick hon fart och hittade sin klöv. Duuuuuktig tjej, hon är fantastisk den vovvan.

Har ju inhandlat en kamera också, vilka motiv det finns så här på höstkanten. Här kommer några bilder.