Åter från resan söderut, närmare bestämt till västkusten. Anne hämtade mig på flyget och vi åkte för att hälsa på Eva Godwin på sökarens kennel. Eva är en himla trevlig tjej. Vi pratade hundar så käkarna gick nästan ur led. Intressant fenomen detta, att man kan bli så i gasen när man får prata om något som man tycker är så spännande. Eva har två jättefina tjejer, Humla och Hallon. Så trevliga och härliga hundar. Humla är parad med en snygg kille för dryga tre veckor sedan så vi ägnade en god stund åt att dissikera alla dräktighetstecken som bara kan tänkas för att försöka besluta om hon det skulle komma några söta bäbisar eller ej. Själv är jag övertygad om att så är fallet. Frisk tjej parad med frisk kille enligt konstens alla regler, klart det måste bli bäbisar. Men då är det ju å andra sidan inte jag som sitter och längtar. När mina tikar skulle ha valpar första gången så ändrade jag mig avseende resultatet av parningen minst ett par tusen gånger om dagen, det är lätt att vara kaxig när man står utanför och tittar på.
Sen åkte vi till Anne, bjöd på suverän middag och trevligt sällskap samt sängplats. Tänk ändå vilka fantastiska människor det finns. Inte nog med att hon hjälpt mig med i stort sett allt vad det gäller min kennel och hunduppfödning för att inte tala om den tilltänkta valpen, sen får jag bo på lyxhotell också. Jag måste ha gjort något bra i ett tidigare liv som jag inte har den minsta aning om.
Nästa morgon äntligen till Martina. Hon har en kennel, Rippåsens, och om jag nu greppat det hela så registrerade hon sin första kull för mer än sjutton år sedan. Hon är alltså den som hållit på längst med gårdshundar som fortfarande är aktiva med undantag för oråsgården. Och det märks. Nya kvastar sopar alltid bäst..... pyttsan. Jag var alldeles stum av beundran.... näääääää skojade bara, dom som känner mig vet att stum inte är riktigt kompatibelt med min person, munnen går som vingarna på en kollibri. Euforiskt pladdrande är nog närmare sanningen men åååå vilka fantastiska hundar. Samtliga motsvarade precis min bild om hur en gårdshund ska se ut och bete sig. Otroligt rastypiska och trevliga hundar. Men så avlar hon också på ett mycket speciellt sätt. Med hundens och rasens bästa i fokus hela tiden. Aveln sker med försiktighet och sparsamhet, matadoravel finns nog inte i hennes vokabulär ens. Varje kombination hon gör sker med stor eftertanke och med väldigt långsiktig planering bakomliggande. Hennes linjer är välbevarade och oförstörda. Den genetiska grundplåten enorm för att vara våran ras. Somliga linjer är helsvenska i inte mindre än sex led. Ja vad ska man säga. Jag bugar mig till pannan slår i backen för en sådan kunskap och eftertänksamhet. En enorm eloge till henne för hennes långvariga och oförtrutna arbete för vår fantastiska ras.
Så fick jag då äntligen träffa Loke. Han motsvarade precis det jag ville ha. Jag sökte ju efter en trefärgad kille med ljus teckning för att kunna använda honom till båda mina linjer. Zelda är ju vit/röd och ska därför paras med trefägat och Eska har ju mycket pigment och måste ha en ljus kille. Han måste ha bra bett och inte tros bli allt för stor och ha en stamtavla som skulle ge ett tillskott till vår avel i norr. Och ta mig .... där var han. Han är perfekt.
Det var så trevligt där och tiden gick så fort så helt plötsligt så var jag nästan försen till flyget. Iväg i all hast, och åter i Norrbotten på mindre än två timmar. Loke gillade mina tjejer Eska och Zelda, särskilt Eska såklart, så förvånad jag blir, medan Ipsi var lite läskig. Hon försökte ju använda honom som boll så hon fick göra annat medan vi väntade på fodervärden. Carola kom och hämtade honom efter några timmar. Åååååå det var inte lätt, hon är en toppentjej men jag var ju såklart redan kär. Fast man kan ju inte ha mer än man klarar av och jag har ju redan en liten hemma. Tur att det finns bra och engagerade fodervärdar, det som är svårt blir ju i alla fall lite lättare då man vet att dom får det som allra bäst. Och vecka 44 ska jag få rå om honom för då ska hon resa bort. Tur för mig det.
Helt lyrisk, djupt imponerad och enormt tacksam både för Anne som är hjälpsam så man tror inte det är sant och för Martina som gav mig förtroendet att förvalta denna fina kille. Bilder på underverket finns på hemsidan. Nu håller jag alla tummar jag har att han i framtiden ska bli avelsgodkänd enligt rasklubbens kriterier så att han får bli pappa till söta små bäbisar hemma hos mig. Ser redan fram emot det.
Sen åkte vi till Anne, bjöd på suverän middag och trevligt sällskap samt sängplats. Tänk ändå vilka fantastiska människor det finns. Inte nog med att hon hjälpt mig med i stort sett allt vad det gäller min kennel och hunduppfödning för att inte tala om den tilltänkta valpen, sen får jag bo på lyxhotell också. Jag måste ha gjort något bra i ett tidigare liv som jag inte har den minsta aning om.
Nästa morgon äntligen till Martina. Hon har en kennel, Rippåsens, och om jag nu greppat det hela så registrerade hon sin första kull för mer än sjutton år sedan. Hon är alltså den som hållit på längst med gårdshundar som fortfarande är aktiva med undantag för oråsgården. Och det märks. Nya kvastar sopar alltid bäst..... pyttsan. Jag var alldeles stum av beundran.... näääääää skojade bara, dom som känner mig vet att stum inte är riktigt kompatibelt med min person, munnen går som vingarna på en kollibri. Euforiskt pladdrande är nog närmare sanningen men åååå vilka fantastiska hundar. Samtliga motsvarade precis min bild om hur en gårdshund ska se ut och bete sig. Otroligt rastypiska och trevliga hundar. Men så avlar hon också på ett mycket speciellt sätt. Med hundens och rasens bästa i fokus hela tiden. Aveln sker med försiktighet och sparsamhet, matadoravel finns nog inte i hennes vokabulär ens. Varje kombination hon gör sker med stor eftertanke och med väldigt långsiktig planering bakomliggande. Hennes linjer är välbevarade och oförstörda. Den genetiska grundplåten enorm för att vara våran ras. Somliga linjer är helsvenska i inte mindre än sex led. Ja vad ska man säga. Jag bugar mig till pannan slår i backen för en sådan kunskap och eftertänksamhet. En enorm eloge till henne för hennes långvariga och oförtrutna arbete för vår fantastiska ras.
Så fick jag då äntligen träffa Loke. Han motsvarade precis det jag ville ha. Jag sökte ju efter en trefärgad kille med ljus teckning för att kunna använda honom till båda mina linjer. Zelda är ju vit/röd och ska därför paras med trefägat och Eska har ju mycket pigment och måste ha en ljus kille. Han måste ha bra bett och inte tros bli allt för stor och ha en stamtavla som skulle ge ett tillskott till vår avel i norr. Och ta mig .... där var han. Han är perfekt.
Det var så trevligt där och tiden gick så fort så helt plötsligt så var jag nästan försen till flyget. Iväg i all hast, och åter i Norrbotten på mindre än två timmar. Loke gillade mina tjejer Eska och Zelda, särskilt Eska såklart, så förvånad jag blir, medan Ipsi var lite läskig. Hon försökte ju använda honom som boll så hon fick göra annat medan vi väntade på fodervärden. Carola kom och hämtade honom efter några timmar. Åååååå det var inte lätt, hon är en toppentjej men jag var ju såklart redan kär. Fast man kan ju inte ha mer än man klarar av och jag har ju redan en liten hemma. Tur att det finns bra och engagerade fodervärdar, det som är svårt blir ju i alla fall lite lättare då man vet att dom får det som allra bäst. Och vecka 44 ska jag få rå om honom för då ska hon resa bort. Tur för mig det.
Helt lyrisk, djupt imponerad och enormt tacksam både för Anne som är hjälpsam så man tror inte det är sant och för Martina som gav mig förtroendet att förvalta denna fina kille. Bilder på underverket finns på hemsidan. Nu håller jag alla tummar jag har att han i framtiden ska bli avelsgodkänd enligt rasklubbens kriterier så att han får bli pappa till söta små bäbisar hemma hos mig. Ser redan fram emot det.
Söta Loke 8v
2 kommentarer:
Hej du!
Tjöta (som vi säger här i väst) hund tröttnar man aldrig på, och tur är det väl att man träffar så trevliga likasinnade då & då för att avlasta den omgivning man har runt omkring sig och som inte är lika frälst.
Det är verkligen imponerande att det finns så många hjälpsamma, fantastiska människor som på olika sätt hängivet ägnar dag och natt åt vår ras - vad skulle vi göra utan dem!? Som ny uppfödare har man massor att lära och suger åt sig allt!
Lycka till med alla dina fina, mysiga hundar, din avel och ha en skön höst!
Västkustkramar fr Ewa, en dräktig (?) Humla och lilla Hallon som faktiskt hade träningsvärk - därav hennes något vissna uppträdande när du hälsade på :-)
Vi tycker att brorsan ser ut att arta sig bra! Hoppas att vi får se lite mer av honom här i bloggen trots att han bor hos fodervärd...
Hälsningar från Rippåsens Luma af Trolle och Jenny
Skicka en kommentar