Utvärdering

Jo nästa år ska jag inte ha några valpar för då ska jag UTVÄRDERA de kullar jag fått, stoltserar jag, för det har jag lärt mig att så ska man göra, då är man en seriös uppfödare. Och seriös vill man ju vara för det är viktigt det. Och det är det ju, självklart ska man utvärdera och avla med försiktighet, tänka sig för och hålla sig till av rasklubben givna regler. Men inte för att det ska vara så och inte för att någon talat om för en att det är så man ska göra och inte heller för att man är mån om att vara till lags, ha ett gott rykte eller gå medvinds utan för att man verkligen tycker att det är viktigt. Men av vilket skäl det är viktigt kan alltså variera.

För mig handlar ändå utvärderingen om individen det vill säga hunden och i och med det så blir det smärtsamt och är ett så tveeggat svärd. Varje liten valp är ju en "person" och det är ju för framtida små "personers" skull jag vill utvärdera, ingenting annat. För att jag ska kunna få fram friska, trevliga små individer som får ett härligt liv och sprider glädje omkring sig. Jag är en total känslomänniska och då blir det så på gott och på ont. Jag skiter alltså i, min vana trogen, vad folk runt omkring tycker. Herregud har man levt sitt liv stående på barrikaderna och vrålat för att man får vara den man är för att man är bra som man är för det är alla så har man liksom vant sig vid att omgivningen tycker man är galen. En individualists grundfilosofi självgodhet och frihet alltså.

Vadan denna svada nu då. Jo en av mina valpar är HD belastad. Är så otroligt tacksam för att valparna blir röntgade, hur ska jag annars kunna göra saker bättre. Men när man får beskedet så är det ändå det lilla pyre det gäller som hamnar i centrum. Man blir så ledsen i hjärtat och tänker på att vovven kanske kommer att ha ont, kanske inte kommer att må bra, kanske inte kan leva sitt liv som den förtjänar. Då spelar det åtminstone för stunden mycket liten roll att man gjort exakt som man ska för att resultatet ska bli så bra som möjligt, att man omöjligt kunde veta att just denna kombination av föräldrar skulle få ett HD genomslag. Man ömmar ändå för den lilla vännen, å så gråter man såklart.

Men sen, och tack och lov för det, så träder försvarsmekanismerna i kraft, HÄRLIGT, man blir skitförbannad. Arg så in i h-vete på resonemanget: "det är dumt att röntga små hundar, det är att leta fel för dom lider inte av HD". Jasså inte, och det vet man, så bra då, då kan jag skita i den lilla älskade hund som nu har fel på sina höfter. Om den får ont så kan jag säga till den att det har den inte för det vet man. Och blir det grövre missbildningar, vilket det självfallet kommer att bli om man låter HD få fritt spelrum, så kan man ju alltid avliva. Sisådärja då var man av med det problemet.

"Jamen du har ju avlat på HD fria hundar och får ändå HD fel så därför är det ju inte någon ide. Vi har inte råd att slå ut C-hundarna." Å vad f-n har vi för nytta av en massa gener om dom är sjuka, och vad har vi för nytta av "det nya blodet" om det leder till att det tar ännu längre tid innan vi är av med HD som ju faktiskt accellererar i rasen? Även om mina vovvar är HD-fria och alla röntade vovvar bakom dom och dom killar jag valt är HD-fria så finns det, då röntgen är ett relativt nytt påfund i vår ras, massor av oröntgade hundar i alla stamtavlor. Därifrån kommer HD:n som denna lilla vän drabbats av.

HD är ju en polygen nedärvning som blir i stort sett omöjlig att kartlägga om man inte har ett relativt heltäckande material. Tänk om vi skulle få ett hälsoprogram som gör att vi kan kartlägga HD:n i rasen och på så sätt förhindra att vi kan fortsätta sprida HD gener. Att hälsan hos våra vovvar fick gå före vad det nu kan vara för skäl som gör att man är motståndare (läs vinstintressen). Ingen har hittills presenterat något vetenskapligt och väl underbyggt skäl för att inte röntga för mig. Att det finns en massa småpåvar som flummar fram åsikter från högst disskutabla undersökningar är föga imponerande. Och hur motiverar man det för sin valpköpare som är mån om att veta om deras älskling är HD belastad så att de om det är så illa kan göra sitt allra bästa för att hunden trots det ska få ha det så bra som möjligt, speciell träning, undvika vissa saker, ev medicinering. Om vi får ett hälsoprogram så kanske vi i framtiden har åtminstone en chans att få bort HD så att våra älskade vovvar slipper lida. Åh, vad jag hoppas det.

Ipsi snart sex månader