Åskmoln

Jobbat en 72-timmars vecka. Men jag ska inte klaga, det innebär ju att man kan ta jourkomp och t e x vara ledig på barnens lov eller då jag ska ha valpkullar. Lönehelg och med det minst sagt lurvigt på stan. Vet inte om det har med åldern att göra men jag tycker att våldet bara blir värre. Jag kan i viss mån förstå att hormonstinna och berusade tonåringar blir arga och ger varandra en smäll. Så har det nog varit i alla tider. Men inte hur man efter att motståndaren ramlat i backen fortsätter och sparkar dom i huvudet tills det det är svårt att se vad som är fram eller bak för allt blod, sticker kniven i någon, inte bara en utan ett flertal gånger, slår någon med basebollträ i ansiktet eller kör in en glasflaska i ögat på någon. Det, ta mig f-n, övergår mitt förstånd. Efter en sådan natt är det rätt skönt när man kommer hem och hittar tio ungdomar i köket. Joel och Jonathan med kompisar som huserat i ungdomsrummet i källaren, haft filmkväll och sitter och äter frukost. Tänka sig att man blir inte ens irriterad för att dom nallat ett par läsk eller för att det är smuligt i hela köket.

Ipsi är en sådan fantastisk valp. Så glad, så tillgänglig, så snabb och så ooootroligt kvicktänkt och smart. Hon är ju lite liten så jag har köpt kosttillskott, det tyckte hon var smaskens. Efter två dagar ställde hon sig vid diskbänken, kollade att tuben låg där den skulle och satte sig sedan lugnt och väntade på att matte skulle plocka bort den äckliga maten så hon fick det hon ville ha. Phu, ny strategi.

Vi har anmält oss till unghundskurs. Ska bli så jätteroligt. För att kolla in stället lite så åkte vi dit på socialträff. YES, åh, åh, åh, kompisar sa Ipsi sen tog ca två minuter så hade hon backat ur kopplet och for runt som en virvelvind. Upptäckte att hon sannolikt är född både döv och dement för någon matte kom hon inte ihåg att hon hade och hörde henne gjorde hon inte heller. Aldrig i livet tänkte jag, det är jag som är chef här. Nytt koppel och så dit igen. Den lilla vilda och vackra fick sitta två timmar vid mina fötter och göra ingenting, passivitetsträning kallas det visst eller "även om du inte vet det så är jag starkare än dig". Ungefär en gång var annan sekund for hon upp den första timmen. Men sen lugnade hon sig faktiskt och slappnade av. Fantastiskt.

Det drar ihop sig till oväder på gårdshundshimlen. Det mullrar både här och där och rätt vad det är så slår blixten ned. Verkar vara så att det finns några lite olika grupperingar bland gårdshundsuppfödarna. Några aktivitetsombud säger ifrån sig sina uppdrag och bildar egna föreningar och det må väl vara hänt, man ska alltid göra det man anser rätt och riktigt. Men sedan så tar dom helt sonika med sig sina medlemmar från aktivitetsgrupperna till den nya föreningen utan att informera dem att den förening dom nu är med i inte längre drivs i rasklubbens regi. Aktivitetsgruppen Skaraborg är ett exempel, DSG-mitt ett annat.

Några uppfödare arbetar aktivt för att vi ska använda oröntgade hundar i aveln. Motivationen till det är att vi ska bredda genbasen. Det resonemanget förstår jag inte alls. Vad ska vi med nya gener till om vi inte vet att dom är friska? Då är ju riskerna betydligt större än vinsten. Särskilt om man låter matadoravla på inköpta oröntgade och icke hälsoundersökta hundar. Ett exempel: en hanhund som fått sexton valpar här i Sverige 2008, har tidigare kullar i Danmark, är parad med ytterligare en tik. Han är oröntgad och har en HD belastad syster som också har en ryggsjukdom. Den hundens gener sprids nu alltså till en massa avkommor som sedan sprider dessa vidare. Om man fortsätter man avla på honom i samma takt så kommer han att finnas överallt i framtidens stamtavlor. Vi vet att det är matadoraveln som är det största hotet mot genbasen, inte att vi har för lite hundar, vi registrera i nuläget över 600 valpar per år . Det är min åskikt att det är tidigare matadoravel på oröntgade hundar som är orsakt till att vi idag har en accellerande HD och en svag genbas men dåtidens uppfödare visste inte det vi vet idag, vad finns det för ursäkter för dagens agerande?

Eska och Ipsi myser på soffkanten

Klartext

Alltså, läste mitt inlägg från igår och insåg att det, för att uttrycka det milt, var tämligen otydlig. Sannolikt på grund av fåfänga. Man försöker vara underhållande och blir då förvirrande, inte bra men kanske mänskligt. Nåja lite klartext då.

Det jag i min "iställetförattvaraledsenilska" ondgör mig över är alltså inte att man tidigare avlat på oröntgade hundar. Så var det då och då gjorde man så, och säkerligen utan baktankar utan bara på grund av att man trodde att det var så det skulle vara. Att det slår igenom idag är det ingen människa som kan belastas för. Det jag är förbannad över är dagens resonemang.

Vi vet alltså att HD är polygent nedärvt vilket då innebär att man kan vara bärare och vara helt frisk och att dom hundar som är HD belastade har genen, oavsett om dom har C, D eller E höfter. Vi har en urkass kartläggning på grund av att röntgen är ett så nytt fenomen inom rasen. Ett mardrömsscenario för en uppfödare. Vi vet också att rasen är hårt drabbad, de senaste siffrorna visar på ungefär 25% HD belastade hundar. Vi har legat ordentligt risigt till vad det gäller avelsbasen då vi har en fruktansvärt stor genetisk drift, av de hundar som mönstrades in användes ett fåtal i avel och fick massor av avkommor. Mer om det kan man läsa om i Linda Laikres arbete om gårdshunden. På de senaste åren har det dock börjat ljusna på den punkten och vi registrerar idag mer än 600 valpar per år och att de allra flesta uppfödare arbetar aktivt för att försöka bredda genbasen genom att använda sina hundar sparsamt enl rasklubbens rekomendationer. Det största hotet mot den genetiska mångfalden idag är inte att vi har för lite hundar att avla på utan att man använder sig av matadoravel d v s enstaka hundar som får massor av avkommor. Än allvarligare blir det såklart om dessa hundar dessutom är oröntgade då de kan vara HD belastade.

Det jag är så ledsen/arg över är då att man trots dessa fakta fortsätter att tala för att vi inte ska röntga våra hundar. Man motiverar det med att små hundar inte lidera av HD och med småskaliga undersökningar på andra raser där funnit att det inte enbart är genetik som ligger bakom HD utan även andra faktorer som kost, motion, hundhållning mm. För att detta ska räknas som ett faktum behöver vi väl underbyggd vetenskap och naturligvis fler än enstaka undersökningar. Och blir det så småningom ett faktum så utesluter det fortfarande inte den genetiska faktorn utan är i sådana fall ett komplement till denna och utesluter därför självfallet inte röntgen. Eftersom vi inte har möjlighet till molekylärbiologisk forskning på våra hundar får vi nöja oss med retroperspektiv sådan och för att detta i sin tur ska vara möjligt så krävs det underlag d v s röntgade hundar.

Det jag hoppas på är alltså ett hälsoprogram där man måste ha ett känt HD status på föräldradjuren för att få registrera sina valpar samt en central registrering av Leg Perthes och Patellarlux. Därigenom så behåller vi vår avelsfrihet. De som hävdar att små hundar inte lider av HD eller att HD inte är genetiskt kan alltså fortsätta att avla på sina hundar även om de är HD belastade. Vi som vill ha bort HD och tror på att det är genetiskt får då möjlighet att kartlägga HD på ett adekvat sätt och att i framtiden kunna få bort det ur vår avel. Inte ens de allra största motståndarna till röntgen kan väl möjligtvis vara emot en sådan kompromiss?

Zelda i kvällssolen

Utvärdering

Jo nästa år ska jag inte ha några valpar för då ska jag UTVÄRDERA de kullar jag fått, stoltserar jag, för det har jag lärt mig att så ska man göra, då är man en seriös uppfödare. Och seriös vill man ju vara för det är viktigt det. Och det är det ju, självklart ska man utvärdera och avla med försiktighet, tänka sig för och hålla sig till av rasklubben givna regler. Men inte för att det ska vara så och inte för att någon talat om för en att det är så man ska göra och inte heller för att man är mån om att vara till lags, ha ett gott rykte eller gå medvinds utan för att man verkligen tycker att det är viktigt. Men av vilket skäl det är viktigt kan alltså variera.

För mig handlar ändå utvärderingen om individen det vill säga hunden och i och med det så blir det smärtsamt och är ett så tveeggat svärd. Varje liten valp är ju en "person" och det är ju för framtida små "personers" skull jag vill utvärdera, ingenting annat. För att jag ska kunna få fram friska, trevliga små individer som får ett härligt liv och sprider glädje omkring sig. Jag är en total känslomänniska och då blir det så på gott och på ont. Jag skiter alltså i, min vana trogen, vad folk runt omkring tycker. Herregud har man levt sitt liv stående på barrikaderna och vrålat för att man får vara den man är för att man är bra som man är för det är alla så har man liksom vant sig vid att omgivningen tycker man är galen. En individualists grundfilosofi självgodhet och frihet alltså.

Vadan denna svada nu då. Jo en av mina valpar är HD belastad. Är så otroligt tacksam för att valparna blir röntgade, hur ska jag annars kunna göra saker bättre. Men när man får beskedet så är det ändå det lilla pyre det gäller som hamnar i centrum. Man blir så ledsen i hjärtat och tänker på att vovven kanske kommer att ha ont, kanske inte kommer att må bra, kanske inte kan leva sitt liv som den förtjänar. Då spelar det åtminstone för stunden mycket liten roll att man gjort exakt som man ska för att resultatet ska bli så bra som möjligt, att man omöjligt kunde veta att just denna kombination av föräldrar skulle få ett HD genomslag. Man ömmar ändå för den lilla vännen, å så gråter man såklart.

Men sen, och tack och lov för det, så träder försvarsmekanismerna i kraft, HÄRLIGT, man blir skitförbannad. Arg så in i h-vete på resonemanget: "det är dumt att röntga små hundar, det är att leta fel för dom lider inte av HD". Jasså inte, och det vet man, så bra då, då kan jag skita i den lilla älskade hund som nu har fel på sina höfter. Om den får ont så kan jag säga till den att det har den inte för det vet man. Och blir det grövre missbildningar, vilket det självfallet kommer att bli om man låter HD få fritt spelrum, så kan man ju alltid avliva. Sisådärja då var man av med det problemet.

"Jamen du har ju avlat på HD fria hundar och får ändå HD fel så därför är det ju inte någon ide. Vi har inte råd att slå ut C-hundarna." Å vad f-n har vi för nytta av en massa gener om dom är sjuka, och vad har vi för nytta av "det nya blodet" om det leder till att det tar ännu längre tid innan vi är av med HD som ju faktiskt accellererar i rasen? Även om mina vovvar är HD-fria och alla röntade vovvar bakom dom och dom killar jag valt är HD-fria så finns det, då röntgen är ett relativt nytt påfund i vår ras, massor av oröntgade hundar i alla stamtavlor. Därifrån kommer HD:n som denna lilla vän drabbats av.

HD är ju en polygen nedärvning som blir i stort sett omöjlig att kartlägga om man inte har ett relativt heltäckande material. Tänk om vi skulle få ett hälsoprogram som gör att vi kan kartlägga HD:n i rasen och på så sätt förhindra att vi kan fortsätta sprida HD gener. Att hälsan hos våra vovvar fick gå före vad det nu kan vara för skäl som gör att man är motståndare (läs vinstintressen). Ingen har hittills presenterat något vetenskapligt och väl underbyggt skäl för att inte röntga för mig. Att det finns en massa småpåvar som flummar fram åsikter från högst disskutabla undersökningar är föga imponerande. Och hur motiverar man det för sin valpköpare som är mån om att veta om deras älskling är HD belastad så att de om det är så illa kan göra sitt allra bästa för att hunden trots det ska få ha det så bra som möjligt, speciell träning, undvika vissa saker, ev medicinering. Om vi får ett hälsoprogram så kanske vi i framtiden har åtminstone en chans att få bort HD så att våra älskade vovvar slipper lida. Åh, vad jag hoppas det.

Ipsi snart sex månader

Liten kille

Åter från resan söderut, närmare bestämt till västkusten. Anne hämtade mig på flyget och vi åkte för att hälsa på Eva Godwin på sökarens kennel. Eva är en himla trevlig tjej. Vi pratade hundar så käkarna gick nästan ur led. Intressant fenomen detta, att man kan bli så i gasen när man får prata om något som man tycker är så spännande. Eva har två jättefina tjejer, Humla och Hallon. Så trevliga och härliga hundar. Humla är parad med en snygg kille för dryga tre veckor sedan så vi ägnade en god stund åt att dissikera alla dräktighetstecken som bara kan tänkas för att försöka besluta om hon det skulle komma några söta bäbisar eller ej. Själv är jag övertygad om att så är fallet. Frisk tjej parad med frisk kille enligt konstens alla regler, klart det måste bli bäbisar. Men då är det ju å andra sidan inte jag som sitter och längtar. När mina tikar skulle ha valpar första gången så ändrade jag mig avseende resultatet av parningen minst ett par tusen gånger om dagen, det är lätt att vara kaxig när man står utanför och tittar på.

Sen åkte vi till Anne, bjöd på suverän middag och trevligt sällskap samt sängplats. Tänk ändå vilka fantastiska människor det finns. Inte nog med att hon hjälpt mig med i stort sett allt vad det gäller min kennel och hunduppfödning för att inte tala om den tilltänkta valpen, sen får jag bo på lyxhotell också. Jag måste ha gjort något bra i ett tidigare liv som jag inte har den minsta aning om.

Nästa morgon äntligen till Martina. Hon har en kennel, Rippåsens, och om jag nu greppat det hela så registrerade hon sin första kull för mer än sjutton år sedan. Hon är alltså den som hållit på längst med gårdshundar som fortfarande är aktiva med undantag för oråsgården. Och det märks. Nya kvastar sopar alltid bäst..... pyttsan. Jag var alldeles stum av beundran.... näääääää skojade bara, dom som känner mig vet att stum inte är riktigt kompatibelt med min person, munnen går som vingarna på en kollibri. Euforiskt pladdrande är nog närmare sanningen men åååå vilka fantastiska hundar. Samtliga motsvarade precis min bild om hur en gårdshund ska se ut och bete sig. Otroligt rastypiska och trevliga hundar. Men så avlar hon också på ett mycket speciellt sätt. Med hundens och rasens bästa i fokus hela tiden. Aveln sker med försiktighet och sparsamhet, matadoravel finns nog inte i hennes vokabulär ens. Varje kombination hon gör sker med stor eftertanke och med väldigt långsiktig planering bakomliggande. Hennes linjer är välbevarade och oförstörda. Den genetiska grundplåten enorm för att vara våran ras. Somliga linjer är helsvenska i inte mindre än sex led. Ja vad ska man säga. Jag bugar mig till pannan slår i backen för en sådan kunskap och eftertänksamhet. En enorm eloge till henne för hennes långvariga och oförtrutna arbete för vår fantastiska ras.

Så fick jag då äntligen träffa Loke. Han motsvarade precis det jag ville ha. Jag sökte ju efter en trefärgad kille med ljus teckning för att kunna använda honom till båda mina linjer. Zelda är ju vit/röd och ska därför paras med trefägat och Eska har ju mycket pigment och måste ha en ljus kille. Han måste ha bra bett och inte tros bli allt för stor och ha en stamtavla som skulle ge ett tillskott till vår avel i norr. Och ta mig .... där var han. Han är perfekt.

Det var så trevligt där och tiden gick så fort så helt plötsligt så var jag nästan försen till flyget. Iväg i all hast, och åter i Norrbotten på mindre än två timmar. Loke gillade mina tjejer Eska och Zelda, särskilt Eska såklart, så förvånad jag blir, medan Ipsi var lite läskig. Hon försökte ju använda honom som boll så hon fick göra annat medan vi väntade på fodervärden. Carola kom och hämtade honom efter några timmar. Åååååå det var inte lätt, hon är en toppentjej men jag var ju såklart redan kär. Fast man kan ju inte ha mer än man klarar av och jag har ju redan en liten hemma. Tur att det finns bra och engagerade fodervärdar, det som är svårt blir ju i alla fall lite lättare då man vet att dom får det som allra bäst. Och vecka 44 ska jag få rå om honom för då ska hon resa bort. Tur för mig det.

Helt lyrisk, djupt imponerad och enormt tacksam både för Anne som är hjälpsam så man tror inte det är sant och för Martina som gav mig förtroendet att förvalta denna fina kille. Bilder på underverket finns på hemsidan. Nu håller jag alla tummar jag har att han i framtiden ska bli avelsgodkänd enligt rasklubbens kriterier så att han får bli pappa till söta små bäbisar hemma hos mig. Ser redan fram emot det.

Söta Loke 8v

Liten resa

I eftermiddag så åker jag söderöver för att hämta hem en liten kille. En på fyra ben alltså. Gårdshunden är fortfarande inte så vanlig här uppe i norr och det innebär att vi har en mikromal avelsbas när vi försöker hitta grabbar till våra tjejer. Självfallet så kan man åka söderut men det är inte helt enkelt alla gånger och dessutom så har jag ju en liten flock numera som löper samtidigt och ska man då para flera av dem så kan det köra ihop sig. Som förra gången......

Pedanttant som jag är så hade jag planerat allt minutiöst. Har ju dessutom ett sådant jobb där man måste lägga in om ledigt i mycket god tid. Mottagningar och operationer bokas månader i förväg, bemanningen är minimal, det finns liksom ingen extradoktor som går och skräpar och som kan rycka in om det behövs. Som tur är så brukar mina tikar vara som klockor och löpa med en veckas mellanrum exakt. Så allt var klappat och klart.

Å hej och hå, Eska börjar löpa fredag, två veckor för tidigt. Oj, det här var inte bra, jaja det går väl vägen, då börjar Zelda nästa vecka och så får jag bara skjuta på allt en vecka bakåt. Dagen efter börjar även Zelda droppa på golvet. Hjäääääälp, Eska ska paras i Umeå och Zelda i Sundsvall, hur i hela värden ska jag kunna vara på flera ställen samtidigt. Upp till chefen, hallå jag måste vara ledig ett par dagar extra. Tur att man har kollegor och ungar. Efter pysslande och fixande så fick jag ledigt torsdag/fredag.

Såååå, iväg till Umeå först, Eska paras torsdag och fredag, phu, "one down and one to go". Joel kommer med Zelda på bussen ned till Umeå, står där med min nyparade tik och inväntar nästa höglöpare för att skifta hundar. Hurraaaaa, bussen är försenad, och bussen tillbaka ska starta. Men hallå där snälla busschauffören, jag väntar på min son med min hund, ja, ja, jag har en hund här men det är en annan hund och han måste åka med er tillbaka, snäääääälla söta, kan du vänta lite, blinkar med ögonfransarna febrilt och ser så söt ut jag bara kan (å det där med söt har aldrig varit min starka sida). Men han förbarmar sig över en uppenbart inte helt redig och mycket desperat tant som dessutom verkar ha ögoninfektion av något slag. En kvart senare dyker Joel upp, jag anfaller, byter hund och knuffar in honom på bussen tillbaka till Luleå. Slutet gott och allting gott, åker vidare till Sundsvall och para Zelda fredagkväll och lördag.

Dom alldeles förtjusande resultaten av denna desperata utryckning kan ni se på vår hemsida. Men nu till flyget och framtiden.

Jahaja, då var man bloggare också

Har noterat att några av mina "hunduppfödarkollegor" har skaffat sig såna där "hippa" bloggar. Eftersom eftertanke är en dygd men inte min utan att jag drivs av nyfikenhet så blev jag genast tvungen att prova. Tjolahopp så hade jag helt plötsligt en blogg. Ojdå, jamen då är det väl bäst att jag skriver något då.

Förkyld som en galning. Det är inte dödligt, det har jag lärt mig på doktorsskolan och även om flera av mina ex försökt övertyga mig om motsatsen så tror jag på vetenskapen, jag kommer att överleva. Härliga höstdagar med glasklar luft, solsken och vackra färger. I veckan har jag stekt kantareller, förvällt murklor och tagit rätt på skånkar, ben och slaktavfall så vinterns goda såser och älg-gnag är räddade. Jamen då så, då tar jag väl och roar mig lite. Så idag provade jag lägga ett blodspår och gå med Eska. Zelda har ju gått på kurs men Eska som är våran jägare har inte ens fått prova. Trög start, hon är ju en så tillmötesgående hund, ska jag gå här matte, gör jag rätt nu matte, är du glad nu matte, och det är klart ska hon bolla med mig var tredje sekund så är det ju inte lätt att hålla spåret. Men när hon konstaterat att jag verkade glad och nöjd så fick hon fart och hittade sin klöv. Duuuuuktig tjej, hon är fantastisk den vovvan.

Har ju inhandlat en kamera också, vilka motiv det finns så här på höstkanten. Här kommer några bilder.