En stor olycka inträffde. Döda och svårt skadade barn och vuxna. Kirurgen är traumaansvarig och som kirurgjour ingår man som en central del av räddningsorganisationen. Man kämpar som en tok med att försöka rädda de skadade med adrenaliet piskande i hela kroppen och när det är över tar man hand om följdverkningarna och de anhöriga.
Det är ett privilegium. Och då syftar jag inte bara på det "heroiska", att man aktivt arbetar med patienterna och räddar liv. Det är också en stor gåva att få vara del av den ofattbara katastrof som drabbar de inblandade. Det låter helt befängt, jag förstår det. Men när man har till sin arbetsuppgift att hjälpa människor som upplever det mest otänkbara, fruktansvärda så kan man inte undgå att erfarenheten ger en ordentlig portion referenser. Referenser och värderingar som gör att man ser på livet annorlunda och att det blir så otroligt mycket rikare. Varje dag, varje stund varje glädjeämne är en ynnest som man på intet sätt ska ta för given. Vad som är värdefullt i tillvaron.
Sjukvårdsjobbet innebär ju även till vardags mycket som påverkar ens sätt att se på livet. Människor mitt i livet, döende i cancer, lämnar sina närmaste bakom sig och liknande mer "långsamma" traumatisk livshändelser. Men när det blir en sådan här stor och plötslig katastrof så påminns man på ett annat sätt, det slår en väldigt påtagligt, mitt i ansiktet och mitt i magen. Hur otroligt skört livet är och hur snabbt det kan förändras så fullständigt och oåterkalleligt.
Jag kan inte låta bli att ägna en tanke åt dom som lever i det motsatta. Som mår så dåligt i sitt eget liv och inte förmår uppskatta det överhuvudtaget så att dom tvingas ägna stor del av sin tid till att försöka ställa till det och vara elak med andra bara för att må lite mindre dåligt själva. Det är så fruktansvärt synd om dem och sådana här gånger blir det så otroligt påtagligt.
Till mina barn. Jag älskar er, ni är det största, vackraste, det bästa och det underbaraste. Jag är så innerligt glad och tacksam för att ni är hemma och hela. För varje sekund vi får vara tillsammans och för att vi har varandra. Det enda som egentligen betyder något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag är så tacksam för att det finns dom, som du, som jobbar nära liv & död, som finns där och jobbar när det otänkbara inträffar. Som kan och vill.
Med tvillingar födda m akutsnitt i vecka 31 + och 3 veckor på neonatalen så finns tacksamheten där.
Alla dessa människor som jobbar bla inom vården och kan hjälpa och göra skillnad. Som sen går hem till sitt trötta och slitna och som jag upplever det så rädda om vardagen och sina nära och kära.
HA' DET BÄST!
Ja referenser till livet måste man ha. Livet är ingen dans på rosor. Meningen med livet är just livet. Uppgång och nedgång. Så viktigt att inse det. Att acceptera motgången men också att ha vett på att uppskatta det man har.
Som du säger så otroligt tragiskt med människor som mår så dåligt att de måste vara elaka mot andra för att minska sin egen ångest. Vad tragiskt att leva innestängd i sin egen bubla. Usch vad ensamt!!!!!
Livet är en gåva i sin helhet. Konsten är att lära av sina misstag och minnas det goda från igår, leva fullt ut idag och våga gå vidare - redo för en morgondag som jag inte vet något om... Tror att det ÄR att leva / kram Inger
Känns skönt att bo i ett land där det finns resurser att tillgå när olyckan är framme! Och där det dessutom finns duktig sjukvårdspersonal (som du) som lägger ner hela sin själ i att försöka hjälpa sina patienter.
Sen finns det ju olika sätt att förhålla sig till svårigheter man råkar ut för i livet. Vissa blir bittra och tar, i stort som i smått, ut sin ångest på allt och alla. Men de flesta gör nog precis tvärtom - är lyckliga över allt de har, och ser glädjen i det lilla.
Avslutningsvis - härliga bilder på alla dina fina hundar! :-)
Kram från ett somrigt västkusten :-)
Hej Lena. Känner mycket för dina ord, jag jobbar ioför sig inte med döden nära mig men jobbar med ungdommar med grava problem där död o elände ofta står nära dessa ungdommar, men det känns så underbart att kunna hjälpa kanske inte alla men många av dessa ungdommar lever effter behandling ett bra liv. Och som du skriver man får en helt annan syn på livet man tar det inte direkt förgivet längre. ha de bäst o vi alla tillsammans gör ett underbart jobb//Vicke
Tyvärr är de kke så att de flesta tänker först då ngt händer hur skört livet är.Så tragiskt för dessa familjer de värsta som kan hända är nog att mista sitt barn.Nä att sura o var elak me andra de e de som mår sämst livet är för kort för att hålla på med sånt.Lev för dagen o njut jag brukar försvara mig själv att tänka de vet inte bättre de som e dumma.Tur att de finns såna som du som kämpar för livet.Kram kram ha det gött Annika
Precis så är det.
Skicka en kommentar