tisdag 22 december 2009

Sorg

Det har varit en helvetes höst. Minst sagt. Har hänt ett flertal väldigt jobbiga och destruktiva personliga saker. Inget jag tänkte gå in på nämare. Och det är klart att man fixar dom, vad har man för val? Lägga sig ned och bryta ihop, skulle inte tro det, det är för mig en omöjlighet. Man biter ihop och går framåt, steg för steg, bearbetar under tiden och såsmåningom så ramlar smärtan av en och man lämnar skalen bakom sig. Så är det ju att leva och så är det ju mer eller mindre i alla våras liv. Mitt varande är självfallet inte unikt på något sätt. Sen har vi ju såklart olika sätt att hantera livets svårigheter. Då det gäller mig så är självklart barnen helt avgörande. Min kärlek till dem är starkare än allt annat och oavsett hur jag själv känner det eller hur jävligt det än kan vara ibland så går dom före mina egna personliga känslor, så är det bara. Dom är så mycket viktigare, jag är centrum i deras vuxenvärld, dom är mitt ansvar och för deras skull så måste jag fungera, punkt.

Och så imorse fick jag ett riktigt sorgebesked. En vän till mig som hastigt gått bort. Ett avslut som aldrig kan göras ogjort. En fantastisk och såklart helt unik person som aldrig kommer att finnas igen. Blev så ledsen över detta. Och då inte för min egen skull. Jag kommer självfallet att sakna honom men min förlust är ju en petitess jämfört med hans närmaste. Ja vad ska man säga, finns inte något recept på det. Men jag känner verkligen med dig, tänker på dig och önskar att du kan finna någon liten tröst och lindring i smärtan. Och även om vi alla vet att det blir bättre med tiden så förstår jag så väl att det inte hjälper för det är outhärdligt just nu och jag hoppas att du vet att jag finns här för dig om det är det minsta lilla jag kan göra för dig.

Det kommer ju alltid bättre tider, ett av mina absoluta favoritcitat: It can´t rain all the time. Och visst är det så. För mig personligen så kommer ju valparna snart och julen är en sådan fantastisk tid, all barnens glädje. Men just nu är det dax för mig att stanna upp och ta till mig sorgen. Att sluta bara gå framåt ett tag och låta den ramla över mig i all sin kraft och att stå ansikte mot ansikte med smärtan och ångesten. För den kan ju i realiteten faktiskt inte skada mig och definitivt inte döda mig även om man tror det ibland. Och låter jag den inte skrämma mig utan säger välkommen din jävel jag tar emot dig och är redo så blir det faktist bättre bara av det. Då förlorar den sin makt över mig och jag vet att jag kan gå vidare även efter denna fight med sorgen. För min sanning är den att det är just i rädslan för smärta, ångest, kris som mycket av det hemska ligger. Det är skräcken för den själsliga smärtan som jagar oss och skrämmer oss mer än vad den i sig själv innebär.

Så kom igen bara alla mina demoner, gör ert värsta, för det ska ni ha jävligt klart för er att så snart världen slutat skaka och jag når med näsan över vattenytan så kan jag andas igen. Och då tar jag ett djupt andetag och kliver hel in i nästa fantastiska äventyr som livet för med sig. Så det så.

Sist i denna lätt förvirrande blogg min stora tacksamhet till min kusin/vän/allra närmaste Annika. Du som alltid finns där, den enda som vet allt och därigenom förstår allt och kan reda ut allt. I alla livets stormar vad skulle jag göra utan dig.

3 kommentarer:

Norra Vildans sa...

"När de förskräckligaste saker inträffar ska jag minnas att jag kan och ska klara av dem.
Jag har blivit förbluffad över den inneboende styrkan hos mig själv och hos de lidande människor jag har känt.
Jag inser nu att bottenlös styrka och framtida glädje väntar mig, oavsett vilka hemskheter som drabbar mig. Och, ja, att samma styrka finns hos dig med"
Citat av Helen Exley

Sköt om dig och de dina!

//Susanna

Ewa sa...

Sorg och motgångar går inte att springa ifrån utan får ta den tid de behöver för att läka ut - dag för dag, timma för timma. Det gör ont, men med din positiva inställning till livet och kärleken till dina barn kommer du att ta dig igenom allt.
Kram från ett vitt och vintrigt västkusten./Ewa

Anonym sa...

Vet vad du "pratar" om. Men jag har också lärt mig att ont ska med ont förgås, inget att spara på. Allt måste ut annars blir det att den som spar han har och detta är inte något som man vill ha.

Hoppas att ni fått en jätte bra jul i alla fall//A-K