lördag 11 april 2009

PRA

PRA eller progressiv retinal atrofi, som förkortningen står för, är en ärflig sjukdom. Retina är näthinnan, atrofi betyder förtvining och progressiv betyder fortskridande. Sammantaget blir det alltså fortskridande förtvining av näthinnan, en sjukdom som leder till blindhet hos hundarna. Ju tidigare man får diagnosen desto fortare tidigare blir hunden blind. Det finns även andra former av retinopati som inte är äftliga men då får inte hunden diagnosen PRA. Det här kan som alla andra ärfliga sjukdomar också uppkomma genom en nymutation d v s att hunden som får sjukdomen inte ärft den utan att den uppkommit genom mutering av dess egna gener.

Följande är hämtat ur SKK:s avelsdata: Den 7:de juni 2006 fick en gårdshund för första gången diagnosen PRA, Frida heter hon. Hennes föräldrar heter Kilhult´s Nippertippa och Agerhönen´s Kobberorm Hov se Halen. Nippertippa och Kobberorm fick totalt tolv valpar tillsammans i två kullar. Av dessa tolv gick fyra stycken till avel. Frida själv hann få en kull innan det här upptäcktes varav två valpar gått till avel. Så har det rullat på och idag finns 281 avkommor i direkt nedstigande led efter Kobberormen och Nippertippa. Fridas helsyster har fått två kullar med Fridas son varav två avkommor används i avel och Fridas barnbarn har fått en kull med hennes helbror varav tre avkommor används i avel. Ja jag vet, jag är förfärligt vetgirig men det är ju av vikt att vi även håller koll på andra sjukdomar än HD.

Vad har nu det här för betydelse. Inte den blekaste aning. Agerhönen´s Kobberom Hov se Halen, Kilhult´s Nippertippa, Frida och hennes avkommor har varningstrianglar på SKK:s avelsdata. Kobberormen finns i min Zeldas stamtavla i fjärde led, dock inte i kombination med Kilhult´s Nippertippa, och jag har fått rådet att inte använda hanar som har honom i stamtavlan, åtminstone inte så närliggande för att minimera risken att detta får fäste i rasen.

Ännu har vi bara en hund med diagnosen, hur ser framtiden ut? Det jag naturligtvis funderar över är om man riskerar att det här blir ett framtida problem. Och är det så, hur och när ska man dra i handbromsen? Vår ras är ju än så länge frisk och sund, självfallet är jag glad att många nu upptäcker vilka fantastiska hundar gårdshundarna är men med ökande popularitet och efterfrågan så ökar samtidigt risken för avel som inte alltid kanske gynnar våra hundar.

Eftersom jag ännu inte haft möjlighet att värdera detta med sakkunnig så får den här bloggen bli en efterlysning. Finns det någon kunnig där ute som kan värdera vad det här har för betydelse? De här 281 avkommorna, ska dom användas i avel? Om inte var ska man dra gränsen? Vad har det för effekter att man korsparar och anrikar anlag enligt ovan, ökar det risken för att det får genomslag i rasen? Hur är den genetiska penetransen? Som jag ser det är det en katastrof för rasen om vi får ytterligare sjukdomsfall. Agerhönen´s Kobberorm Hov se Halen är en av våra matadoravlade hanar som har 89 avkommor registrerade på SKK. Får det här genomslag så innebär det en enorm förlust av genetiskt materal, Kobberormen finns i mängder av stamtavlor, och restriktioner får sannolikt fatala följder för rasens framtid. Och för mig är det viktigt att det finns en sådan.

Ipsi får en puss av Hanna

2 kommentarer:

Carola sa...

89 avkommor! Hmmm, hur många kullar kan det röra sig om månne? 15 st? Man kan ju för f-n inte vara riktigt frisk i huvudet om man låter sin hanhund få så många kullar!

Anonym sa...

Hej. Att skicka in ett blodprov av den sjuka hunden Frida för analys i USA för att kanske finna markören så att vi i framtiden kan testa våra avelsdjur om de är anlagsbärare eller inte är det mest ultimata och som jag hoppas innerligt på ska hända innan Frida går bort och då är det försent. Mvh Marika Lindelöf