Håhåjaja, ännu en valp som drabbats av HD. Så jättetråkigt. Samtidigt så är jag så glad att jag får mina valpar röntgade så att jag åtminstone får veta för hur ska jag annars kunna förbättra eller göra något åt det hela. Vet man inte så är man ju som en struts som stoppar huvudet i sanden och låtsas som att allt är frid och fröjd utan att egentligen ha en aning. Fast det är ju bekvämt förstås, då kan man ju alltid låtsas att ens avel är toppen utan att något som på pappret säger emot en. Skitbra, eller???
Nu är det väl kanske inte så katastrofalt som det låter men för tillfället så känns det så. Är ju så ledsamt för den lilla individens skull och det är inte ett skit man kan göra åt saken. Förargligt, önskar man kunde trolla så att det inte behövde vara så. Men det är ju så här det är om man vill hålla på med det här och DET VILL JAG. Då måste man kunna ta att det blir så här och det kan jag men visst är det ledsamt för den lillas skull.
Såklart har jag diskuterat det här med så många jag bara kan och det verkar vara så att samtliga uppfödare har varit med om det här att man trots att man parar friska djur får en sk katastrofkull. Någon okänt bakifrån som slår igenom. Låter rimligt med tanke på att det är en polygen nedärvning. Alltså den sitter på flera gener. För er som inte klurat på genetiken så är det ju så att ett anlag inte bestäms bara av en gen utan flera som dessutom innehåller mångtusentals nukleidsyrekombinationer så det hela är enormt komplext. Tänk om det vore så enkelt som att två blåögda får blåögda barn men det är ju inte ett anlag som bestämmer ögonfärgen utan tusentals varav kanske en tredjedel hos de båda blåögda är brunögda och råkar para ihop sig så att barnet blir brunögd. Ja jösses man kan bli snurrig av bara tanken.
Nästa tanke blir förstås om man ska para hunden igen. Ja jag tror nog det. Efter att ha resonerat igenom det hela med återigen många så var kontentan att man inte kan slå ut en bra och frisk hund efter en kombination. Man måste ha minst två för att kunna utvärdera och bedöma. Blir det som i mitt fall en kull med mycket HD så beror det nästan alltid på kombinationen av hundar och inte vart djur för sig. D v s något man inte kan förutse som slår igenom. Många av de jag pratar med berättar till och med att de gjort om samma kombination och fått helt olika resultat båda gångerna d v s en frisk kull och en med HD belastning så så olika kan det alltså slå, just den gången så råkade fel gener para ihop sig.
Så alltså tog jag ytterligare en kull på hunden. Det var nog tur det. För hade jag haft facit i hand så vet jag inte om jag hade förmått mig trots att jag logiskt kan förstå att det är det riktiga att göra. Så nu har jag två kullar att utvärdera innan jag ska fatta beslut om hundens framtid. Det blir nog bra det. Resonerar då generellt så här. Är andra kullen också HD belastad så ska hunden självfallet tas ur avel. Är andra kullen HD fri så kan man para hunden igen men får då vara ytterst noga med den hane man väljer. Katastrofen kan nog hända ändå men genom att välja en hane med helt andra och så HD fria gener som det går så minimerar man risken.
I mitt eget fall så vet jag inte. Vi får se. Är andra kullen HD fri och bra på övriga sätt så kanske att jag parar henne igen. Men det tål verkligen att tänka på. Det är ju så här i livet att det är en sak att logiskt och kunskapsmässigt resonera men sen ska man ju känslomässigt kunna hantera konsekvenserna. Att hundarna kanske blir sjuka och inte mår bra gör så ont i hjärtat. Samtidigt är det ju något som kan hända när som helst hur man ansträngt sig så i viss mån måste man ju "räkna" med det. Kanske är just det logiska och kunskapsmässiga det enda sättet att resonera. Som sagt mycket att tänka på och lite hamnar man i cirklar.
Men hur jag än resonerar så är en sak i alla fall säker. Ett HÄLSOPROGRAM TACK. Central registrering, utvärdering och avelsstrategier. Bort med "uppfödardiktaturen" där kunskapen om hundarna och linjerna är personlig, subjektiv och finns i den lilla stugan och fram för vetenskapligt grundad, objektiv och allmän kunskap som kan vara alla till godo. Det är något att kämpa för.
Nu är det väl kanske inte så katastrofalt som det låter men för tillfället så känns det så. Är ju så ledsamt för den lilla individens skull och det är inte ett skit man kan göra åt saken. Förargligt, önskar man kunde trolla så att det inte behövde vara så. Men det är ju så här det är om man vill hålla på med det här och DET VILL JAG. Då måste man kunna ta att det blir så här och det kan jag men visst är det ledsamt för den lillas skull.
Såklart har jag diskuterat det här med så många jag bara kan och det verkar vara så att samtliga uppfödare har varit med om det här att man trots att man parar friska djur får en sk katastrofkull. Någon okänt bakifrån som slår igenom. Låter rimligt med tanke på att det är en polygen nedärvning. Alltså den sitter på flera gener. För er som inte klurat på genetiken så är det ju så att ett anlag inte bestäms bara av en gen utan flera som dessutom innehåller mångtusentals nukleidsyrekombinationer så det hela är enormt komplext. Tänk om det vore så enkelt som att två blåögda får blåögda barn men det är ju inte ett anlag som bestämmer ögonfärgen utan tusentals varav kanske en tredjedel hos de båda blåögda är brunögda och råkar para ihop sig så att barnet blir brunögd. Ja jösses man kan bli snurrig av bara tanken.
Nästa tanke blir förstås om man ska para hunden igen. Ja jag tror nog det. Efter att ha resonerat igenom det hela med återigen många så var kontentan att man inte kan slå ut en bra och frisk hund efter en kombination. Man måste ha minst två för att kunna utvärdera och bedöma. Blir det som i mitt fall en kull med mycket HD så beror det nästan alltid på kombinationen av hundar och inte vart djur för sig. D v s något man inte kan förutse som slår igenom. Många av de jag pratar med berättar till och med att de gjort om samma kombination och fått helt olika resultat båda gångerna d v s en frisk kull och en med HD belastning så så olika kan det alltså slå, just den gången så råkade fel gener para ihop sig.
Så alltså tog jag ytterligare en kull på hunden. Det var nog tur det. För hade jag haft facit i hand så vet jag inte om jag hade förmått mig trots att jag logiskt kan förstå att det är det riktiga att göra. Så nu har jag två kullar att utvärdera innan jag ska fatta beslut om hundens framtid. Det blir nog bra det. Resonerar då generellt så här. Är andra kullen också HD belastad så ska hunden självfallet tas ur avel. Är andra kullen HD fri så kan man para hunden igen men får då vara ytterst noga med den hane man väljer. Katastrofen kan nog hända ändå men genom att välja en hane med helt andra och så HD fria gener som det går så minimerar man risken.
I mitt eget fall så vet jag inte. Vi får se. Är andra kullen HD fri och bra på övriga sätt så kanske att jag parar henne igen. Men det tål verkligen att tänka på. Det är ju så här i livet att det är en sak att logiskt och kunskapsmässigt resonera men sen ska man ju känslomässigt kunna hantera konsekvenserna. Att hundarna kanske blir sjuka och inte mår bra gör så ont i hjärtat. Samtidigt är det ju något som kan hända när som helst hur man ansträngt sig så i viss mån måste man ju "räkna" med det. Kanske är just det logiska och kunskapsmässiga det enda sättet att resonera. Som sagt mycket att tänka på och lite hamnar man i cirklar.
Men hur jag än resonerar så är en sak i alla fall säker. Ett HÄLSOPROGRAM TACK. Central registrering, utvärdering och avelsstrategier. Bort med "uppfödardiktaturen" där kunskapen om hundarna och linjerna är personlig, subjektiv och finns i den lilla stugan och fram för vetenskapligt grundad, objektiv och allmän kunskap som kan vara alla till godo. Det är något att kämpa för.
Halloween mys
Mera Halloween mys
2 kommentarer:
Hej Lena!
Kan bara beklaga ytterligare ett oönskat HD-resultat, verkligen jättetråkigt att höra!
Det som är så skönt med dig är att du är öppen med det, och inte försöker smussla undan eller komma med bortförklaringar! Du berättar rakt, tydligt och förståeligt hur du resonerar både om det som hänt, men oxå om hur du tänker dig framtiden. All heder åt dig för det! :-)
Utveckling och förändring i alla dess olika former är kanske inte alltid enbart av godo, men när det gäller (som i det här fallet våra hundars) hälsa anser även jag att man är tvungen att lyssna på, och ta till sig av, de kunskaper och den forskning som ändå finns. De hälsoprogram som många raser idag ingår i, har otvetydigt lett till att dysplasi gått ner markant. Att den positiva utvecklingen sedan stannat av för vissa raser har säkert olika förklaringar. Det är ju där en vidareutveckling av hälsoprogrammen till ett index kommer in.
Jag tycker som du att ett hälsoprogram (med enbart krav på känd höftledsstatus) för vår ras är en nödvändighet! Framför allt för att senare få tillgång till indexet som jag hoppas och tror kommer att bli ett viktigt hjälpmedel för oss uppfödare i framtiden.
För ett tag sedan roade jag mig med att kolla upp alla parade kombinationer som fått valpar registrerade hittills under 2008. Det visar sig att hos 35 % av parningarna har den ena eller båda föräldrarna ingen känd höftledsstatus - alltså drygt en tredjedel. Tänk om dessa hundar röntgades och visade sig ha fria höfter – vilken utvidgad genbank vi då alla skulle få tillgång till.
Lev väl i höstmörkret hälsar Ewa!
Ursäkta en novis (håller själv på med betydligt större hundar)men hur stora problem är egentligen HD för en sådan liten hund. Den har ju varesig särskilt mkt vikt och inga extrema rörelser eller vinklar som frestar på höfterna.
Om det verkligen är så att genbanken är så liten som det verkar på ert resonemang.. Är det då inte dumt att sålla bort hundar ur aveln som har en defekt som de med största sannorlikhet aldrig kommer få några som helst problem med.
Vilket är bäst för rasen som helhet? Satsa på att bredda avelsbasen eller sålla bort hundar pga defekter som den aldrig kommer ha ont av. När man har jobbat upp en ordentlig avelsbas så är det ju lättare att ta itu med andra "problem" om nu höftledsdysplasi kan anses vara ett problem för en liten lätt hund som er ras är.
Skicka en kommentar