Och då är vi inne på temat "skitsnack" "prata bakom ryggen" "prata illa om" och så vidare. Tror detta är ett mänskligt fenomen som funnits i alla tider, skillnaden nu för tiden är att det är lättare att sprida och sprida lång väg samt extensivt.
Dom som oftast hamnar i blickpunkten är de som gör någonting annorlunda d v s något som sticker ut, gör eljest, tänker eljest ja ibland räcker det bara med att man uttrycker en åsikt som inte är helt okontroversiell eller man kanske bara har mage att säga vad man tycker. Pratas det om någon kan man enkelt konstatera att det sannolikt är en person med en gnutta styrka åtminstone tillräckligt för att våga skilja sig från mängden. Alternativt en sk "bulldozer" d v s en person som blivit lurad att utföra jobbet åt någon som inte vill sticka ut utan föredrar att någon gör det åt dem. Så orsaken till att det pratas om en person är egentligen helt ointressant.
Intressant däremot är den så kallade sanningssägaren. Det vill säga den person som lägger fram skitpratet till den det handlar om. Brukar alltid fråga mig vad de har för syfte. Vad är meningen med att tala om för den här människan att den och den säger si och så om dig? Att göra gott? Knappast och man kan krasst konstatera att sanningssägaren också per definition också är en skitpratare då dom för fram något dom hört om någon ja kanske till och med något som dom hör att någon kanske sagt. Och med största sannolikhet är denna "sanning" som nu läggs fram ordentligt kryddad för att passa sanningssägarens syfte med att lägga fram den(Vilket är?)
Även detta ligger nog i människans natur. Att försöka få vinning av andras elände, att skynda sig att uttnyttja det man vet för att själv vinna mark oavsett om man kanske sårar den som kommer i ens väg. Och återigen, vad är meningen med det? Tror man på fullaste allvar att den här människan mår bättre av att veta att folk snackar en massa goja? Oftast sker det med en oerhörd talang och skicklighet. Börjar oftast med en uppenbar lögn för att få folk att nappa och går sedan vidare till själva kärnpunkten. Och mänskliga som vi är hugger vi direkt och sprattlar sedan villigt på kroken.
Konsensus blir för mig att vare sig skitprat, skitpratare eller sanningssägare är värda att lägga någon som helst energi på. Att vara alla till viljes är en omöjlighet. Varje person som granskar dig gör det ju utifrån sina egna referenser och om den granskningen sedan slår väl ut beror inte på dig utan på den som granskar. Det som återstår är precis det man började med. Att vara sann mot sig själv och det man står för, att vara ärlig och rakryggad och tro på sig själv och sina egna val och att må bra i det liv man lever. Då har man kommit så långt man kan komma. "The truth is out there" tror jag faktiskt bara gäller för aliens. Vi människor får nog söka den på närmare håll typ hos oss själva.
måndag 6 juni 2011
måndag 18 april 2011
Valda delar
Bland uppfödare så pratas det ofta om vad man avlar på. Ordet "typ" är ofta förekommande och så vitt jag förstår så syftar det till exteriören hos hunden d v s hur en hund ska se ut för att vara riktigt rastypisk. Och vad vi prioriterar i vår avel varierar från uppfödare till uppfödare men svaret på vad vi avlar på måste väl ändå vara hundar. Och jag är rätt övertygad om att de flesta av oss ändå ser hundarna som en helhet. En hund är ju en individ, en personlighet och en kär vän. Om jag trots allt skulle försöka dela upp hundens egenskaper så skulle det bli i grovt sett fyra delar. Hälsa, temperament, funktion och exteriör.
Hälsa: Är min absolut högsta prioritet. Att få sjuka valpar är en mardröm och inte bara för mig utan framför allt för den valpköpare som ska ta hand om vovven. Som tur är så är gårdshunden en ovanligt frisk ras. Tack vare att den hittills i så ringa omfattning varit föremål för så kallad förädlingsavel. Den är fortfarande heterogen till de allra flesta av sina egenskaper. Det finns enstaka fall av sjukdomar som t e x PRA, tumörsjukdomar, epilepsi osv men inte någon incidens av någon större omfattning. Legg Perthes är en viktig aspekt att ta i beaktande i sitt avelsurval. Och inte på grund av en hög incidens av sjukdomen utan för att anlagen finns brett spridda i rasen på grund av matadoravel på hanar som bar på dessa anlag. Den enda sjukdom vi har mer omfattande är höftledsdysplasi, se föregående inlägg för siffror på det. För mig handlar inte om att slå ut hundar ur aveln utan att bevara det avelmaterial vi har friskt genom att hålla koll på vad vi avlar på och vad det ger för resultat.
Det diskuteras flitigt huruvida hundarna lider av HD eller ej då de är så små och lätta och det finns olika ståndpunkter på hur det förhåller sig utan något egentligt underlag så det återstår att ta rätt på. Av de fem valpar som jag har erfarenhet av med grav HD så har tre av dessa symtom som vuxna hundar. Men den absolut viktigaste aspekten är ändå att HD är en graderad sjukdom som inte slutar på grad E och att om vi inte håller koll på detta i slutändan riskerar att få en population med så hög genetisk belastning att det blir grövre missbildningar. Min förhoppning är att vi så småningom ska kunna vara med i ett sk avelsindex avseende HD som då kommer att ge en mer rättvisande bild av hundens förutsättningar då sjukdomen har en polygen nedärvning.
Mentalitet: Blir nummer två på priolistan. Hundarna ska i första hand vara kära vänner och familjemedlemmar och då är ett bra temperament a och o tillsammans med god hälsa. Gårdshundens temperament kan variera rätt mycket från individ till individ, dom är "mentalt heterogena" även om de som ras har vissa karaktäristiska gemensamt. Då det gäller mentaliteten så förs en både svårvärderad och svårbedömbar diskussion. Förutom att ta hand om sin flock och hålla tomten ren från skadedjur så var en av gårdshundens ursprungsuppgifter att hålla vakt mot inkräktare. Vilket medför att det i vissa linjer finns mer skärpa och mer vakt. Frågan är då om man ska försöka bevara detta ursprung, är det funktionellt som samhället ser ut idag där väldigt få gårdshundar faktiskt lever som sådana och ska ha en sådan uppgift? Eller är detta en egenskap som vi kanske ska välja att inte eftersträva trots att denna i viss mån hör till rasens ursprung då det kanske inte är så enkelt att hantera och inte heller optimalt för de allra flesta valpköpare? Klurig fråga tycker jag.
Men en fråga som jag haft turen att inte behöva ta ställning till än så länge. Mina hundar markerar d v s skäller då det kommer någon men är i övrigt väldigt milda till sin natur och har nedärvt sitt i mitt tycke fina temperament till sina avkommor. Samtliga fungerar väl som familjemedlemmar och goda vänner till sina hussar och mattar. Underbart roligt!
Funktion: Hänger ganska mycket ihop med temperament men här kan man finlira lite. Det vill säga beroende på den här hundens mer framträdande temperamentsmässiga egenskaper så passar den bra till just den här personen som har de här önskemålen och planerna för sitt hundägande. En valp med mycket motor och bra kontakt passar bra till någon som vill träna med sin hund ex lydnad medan den passar mindre bra hos en barnfamilj med aktiva barn som triggar den och som iställe ska ha en mindre vek hund med inte fullt så mycket motor. En ranglåg hund blir ett bra komplement till personen som redan har en hund som är mer dominant. Valpen efter tiken som är en riktigt bra avelshund, som parat, varit dräktig, valpat och skött sina små utmärkt och i övrigt är lämplig för avel är ett bra val till personen som gärna skulle vilja ha en valpkull och så vidare.
Exteriör: Är längst ned på listan. Självfallet vill jag få fram gårdshundar som ser ut som gårdshundar men jag är av den uppfattningen att dom även här är heterogena. Alltså att gårdshundarna kan variera en hel del i sitt utseende och fortfarande se ut som gårdshundar. I en normal population med bra genetisk bredd, oavsett vilken levande varelse vi tittar på, så är egenskaperna inklusive exteriören varierad. Några få är väldigt vackra, några få är "mindre vackra" och de allra flest är där mittemellan. För att få fram "kloner" d v s många väldigt lika hundar måste man inavla så att man får en nära genetisk släktskap analogt med enäggstvillingar. Det man då riskerar är förstås att också anrika recessiva sjukdomsanlag. Alltså vikande anlag som kräver flera upplagor för att få genomslag. Dessa kan sedan nedärvas som "paket" och det hjälper alltså föga att sedan utavla på inavlade hundar. Kromosomerna är sällan så vänliga att dom väljer att delas exakt på mitten utan delas slumpmässigt och komplext gjorde dom inte det skulle alla syskon vara helt identiska. För att förstå komplexiteten i det hela så kan det nämnas att vi människor har 98,5% av vårt genom gemensamt med chimpanserna. Kortfattat, i en inavlad population ökar risken dramatiskt för att genetiska sjukdomar får genomslag. Ett allt för högt pris för mig att betala för att få fram exteriört mer lika hundar. Jag väljer att utavla och slumpen får avgöra om det dyker upp någon vovve som faller uställningsdomarna i smaken. Mitt mål är att dom ska hålla sig inom den föreskrivna rasstandarden, då är jag jättenöjd. Varje hund har ju sin absolut speciella charm och skönheten ligger i betraktarens ögon så för valpköparen är ändå just deras hund den absolut vackraste i världen.
Vi uppfödare prioriterar olika och det har vi all rätt att göra. Vi måste få tycka olika och också avla olika utifrån det vi anser vara viktigt och respektera varandra för och trots det. Så länge vi är ärliga med våra intentioner. Och jag kan förstå att mina prioriteringar kan verka lite dubbelbottnade och knepiga för jag väljer ju trots allt att avla på en ras och grunden till alla rasers uppkomst är ju ändå någon form av förädlingsavel. Men för mig så är det stor skillnad att inavla och att avla inom en ras. Gårdshunden anses ju vara en lantras för att den inte utsatts för intensiv förädlingsavel, en gammal ras och därigenom en genresurs och det är för mig något att vara otroligt rädd om och verkligen något att försöka bevara.
Hälsa: Är min absolut högsta prioritet. Att få sjuka valpar är en mardröm och inte bara för mig utan framför allt för den valpköpare som ska ta hand om vovven. Som tur är så är gårdshunden en ovanligt frisk ras. Tack vare att den hittills i så ringa omfattning varit föremål för så kallad förädlingsavel. Den är fortfarande heterogen till de allra flesta av sina egenskaper. Det finns enstaka fall av sjukdomar som t e x PRA, tumörsjukdomar, epilepsi osv men inte någon incidens av någon större omfattning. Legg Perthes är en viktig aspekt att ta i beaktande i sitt avelsurval. Och inte på grund av en hög incidens av sjukdomen utan för att anlagen finns brett spridda i rasen på grund av matadoravel på hanar som bar på dessa anlag. Den enda sjukdom vi har mer omfattande är höftledsdysplasi, se föregående inlägg för siffror på det. För mig handlar inte om att slå ut hundar ur aveln utan att bevara det avelmaterial vi har friskt genom att hålla koll på vad vi avlar på och vad det ger för resultat.
Det diskuteras flitigt huruvida hundarna lider av HD eller ej då de är så små och lätta och det finns olika ståndpunkter på hur det förhåller sig utan något egentligt underlag så det återstår att ta rätt på. Av de fem valpar som jag har erfarenhet av med grav HD så har tre av dessa symtom som vuxna hundar. Men den absolut viktigaste aspekten är ändå att HD är en graderad sjukdom som inte slutar på grad E och att om vi inte håller koll på detta i slutändan riskerar att få en population med så hög genetisk belastning att det blir grövre missbildningar. Min förhoppning är att vi så småningom ska kunna vara med i ett sk avelsindex avseende HD som då kommer att ge en mer rättvisande bild av hundens förutsättningar då sjukdomen har en polygen nedärvning.
Mentalitet: Blir nummer två på priolistan. Hundarna ska i första hand vara kära vänner och familjemedlemmar och då är ett bra temperament a och o tillsammans med god hälsa. Gårdshundens temperament kan variera rätt mycket från individ till individ, dom är "mentalt heterogena" även om de som ras har vissa karaktäristiska gemensamt. Då det gäller mentaliteten så förs en både svårvärderad och svårbedömbar diskussion. Förutom att ta hand om sin flock och hålla tomten ren från skadedjur så var en av gårdshundens ursprungsuppgifter att hålla vakt mot inkräktare. Vilket medför att det i vissa linjer finns mer skärpa och mer vakt. Frågan är då om man ska försöka bevara detta ursprung, är det funktionellt som samhället ser ut idag där väldigt få gårdshundar faktiskt lever som sådana och ska ha en sådan uppgift? Eller är detta en egenskap som vi kanske ska välja att inte eftersträva trots att denna i viss mån hör till rasens ursprung då det kanske inte är så enkelt att hantera och inte heller optimalt för de allra flesta valpköpare? Klurig fråga tycker jag.
Men en fråga som jag haft turen att inte behöva ta ställning till än så länge. Mina hundar markerar d v s skäller då det kommer någon men är i övrigt väldigt milda till sin natur och har nedärvt sitt i mitt tycke fina temperament till sina avkommor. Samtliga fungerar väl som familjemedlemmar och goda vänner till sina hussar och mattar. Underbart roligt!
Funktion: Hänger ganska mycket ihop med temperament men här kan man finlira lite. Det vill säga beroende på den här hundens mer framträdande temperamentsmässiga egenskaper så passar den bra till just den här personen som har de här önskemålen och planerna för sitt hundägande. En valp med mycket motor och bra kontakt passar bra till någon som vill träna med sin hund ex lydnad medan den passar mindre bra hos en barnfamilj med aktiva barn som triggar den och som iställe ska ha en mindre vek hund med inte fullt så mycket motor. En ranglåg hund blir ett bra komplement till personen som redan har en hund som är mer dominant. Valpen efter tiken som är en riktigt bra avelshund, som parat, varit dräktig, valpat och skött sina små utmärkt och i övrigt är lämplig för avel är ett bra val till personen som gärna skulle vilja ha en valpkull och så vidare.
Exteriör: Är längst ned på listan. Självfallet vill jag få fram gårdshundar som ser ut som gårdshundar men jag är av den uppfattningen att dom även här är heterogena. Alltså att gårdshundarna kan variera en hel del i sitt utseende och fortfarande se ut som gårdshundar. I en normal population med bra genetisk bredd, oavsett vilken levande varelse vi tittar på, så är egenskaperna inklusive exteriören varierad. Några få är väldigt vackra, några få är "mindre vackra" och de allra flest är där mittemellan. För att få fram "kloner" d v s många väldigt lika hundar måste man inavla så att man får en nära genetisk släktskap analogt med enäggstvillingar. Det man då riskerar är förstås att också anrika recessiva sjukdomsanlag. Alltså vikande anlag som kräver flera upplagor för att få genomslag. Dessa kan sedan nedärvas som "paket" och det hjälper alltså föga att sedan utavla på inavlade hundar. Kromosomerna är sällan så vänliga att dom väljer att delas exakt på mitten utan delas slumpmässigt och komplext gjorde dom inte det skulle alla syskon vara helt identiska. För att förstå komplexiteten i det hela så kan det nämnas att vi människor har 98,5% av vårt genom gemensamt med chimpanserna. Kortfattat, i en inavlad population ökar risken dramatiskt för att genetiska sjukdomar får genomslag. Ett allt för högt pris för mig att betala för att få fram exteriört mer lika hundar. Jag väljer att utavla och slumpen får avgöra om det dyker upp någon vovve som faller uställningsdomarna i smaken. Mitt mål är att dom ska hålla sig inom den föreskrivna rasstandarden, då är jag jättenöjd. Varje hund har ju sin absolut speciella charm och skönheten ligger i betraktarens ögon så för valpköparen är ändå just deras hund den absolut vackraste i världen.
Vi uppfödare prioriterar olika och det har vi all rätt att göra. Vi måste få tycka olika och också avla olika utifrån det vi anser vara viktigt och respektera varandra för och trots det. Så länge vi är ärliga med våra intentioner. Och jag kan förstå att mina prioriteringar kan verka lite dubbelbottnade och knepiga för jag väljer ju trots allt att avla på en ras och grunden till alla rasers uppkomst är ju ändå någon form av förädlingsavel. Men för mig så är det stor skillnad att inavla och att avla inom en ras. Gårdshunden anses ju vara en lantras för att den inte utsatts för intensiv förädlingsavel, en gammal ras och därigenom en genresurs och det är för mig något att vara otroligt rädd om och verkligen något att försöka bevara.
tisdag 12 april 2011
HD resultat 1990-2010
Har uppdaterat mitt exceldokument med alla kullar födda 2010 samt HD resultat fram till 110325. Har inte skett några stora förändringar. Men denna gången har jag också roat mig med att ta ut lite statistik per individ d v s per hund som komplement till den tidigare kullstatistiken.
När det gäller inavelsgraderna så ser det fortsatt bra ut. Det var fyra kullar år 2010 som översteg SKK:s rekommenderade 6,25 % d v s 2,2% av alla kullar. Den genomsnittliga inavelsgraden var 1,6% och förhållandet tik/hane 1,48. Om det värdet är 1,0 har lika många hanar som tikar används alltså har varje hane parat en tik. I fjol var det en hane som fick sex kullar, en fem kullar, fyra hanar fick fyra kullar samt nio hanar tre kullar. Alla de övriga fick alltså en eller två kullar vardera. Ser man det som en helhet så är det ju ett mycket gott resultat som ger en bra genetisk spridning i populationen.
HD resultaten är ungefär lika som tidigare år. Tittar vi på alla kullarna så har det fötts totalt 1688 kullar 1990-2010. Av dessa fanns det en eller flera röntgade valpar i 978 kullar. Av dessa kullar så fanns det en eller flera valpar med HD i 311 kullar d v s 31,8% och i 103 kullar valpar med HD grad D eller E d v s 10,1%.
Tittar man på de kullar där det finns en eller flera röntgade valpar i kullen i de kullar där föräldradjuren är röntgade A, B eller ua och parade enligt rasklubbens rekommendationer så motsvarade 583 kullar de kriterierna. Vi kallar dem grupp 1. I dessa kullar fanns det en eller flera valpar med HD i 145 kullar d v s 24,9% varav 48kullar med valpar som fått HD grad D eller E d v s 8,2%. Tar man ytterfallet i denna grupp d v s där båda föräldrarna är röntgade med A höfter så är procentandelen kullar med en eller flera valpar med HD 15,8% varav grad D eller E 5,4%.
Hos resterande kullar d v s de kullar där det finns en eller flera röntgade valpar i kullen och där föräldradjuren är oröntgade, HD belastade eller på annat sätt inte parade enligt rasklubbens rekommendationer så fanns det då 395 sådana kullar. Den här gruppen kallar vi 2. I dessa kullar fanns det en eller flera valpar med HD i 166 kullar d v s 42,0% varav 55 kullar med valpar som fått HD grad D eller E alltså 13,9%. Tar man ytterfallet i denna grupp d v s där en eller båda föräldrarna är HD belastade så är procentandelen kullar med en eller flera valpar med HD 57,9% varav grad D eller E 24,2%.
Föräldradjur med HD grad C har diskuterats och tar man ut den gruppen ur grupp 2 d v s där en eller båda föräldrarna är röntgade med HD grad C och gör en enskild värdering av den subgruppen, grupp 3, så är procentandelen kullar där det finns röntgade valpar och där en eller flera valparna röntgats med HD 46,9% varav grad D eller E 15,6%.
Om vi då lämnar kullarna och istället tittar på individbasis eller andel röntgade hundar i populationen så har det år 1990-2010 fötts 6578 valpar. Av dessa har 1877 valpar röntgats (2011-03-25). Av dessa röntgade valpar så var 388 HD belastade d v s 20,7% varav 120 valpar med grad D eller E d v s 6,4%.
Siffrorna på ovanstående grupper om man räknar på antal valpar blir grupp 1: 175 valpar med HD av 1193 röntgade valpar d v s 14,7% varav 53 valpar med grad D eller E, 4,5%. Grupp 2: 213 valpar med HD av 684 röntgade valpar d v s 31,1% varav 66 grad med grad D eller E, 9,6% och så subgruppen 3 d v s en eller båda föräldrar med HD grad C: 43 valpar med HD av 119 röntgade valpar d v s 36,1% varav 12 med grad D eller E 10,1%.
Det är alltså inte någon större skillnad från tidigare statistik och andelen HD räknat på individ i populationen är fortfarande lägre än om man räknar på kullar där HD förekommer bland de röntgade valparna. Men skillnaden mellan grupperna är liknande oavsett om man jämför kullar eller antal valpar.
När det gäller inavelsgraderna så ser det fortsatt bra ut. Det var fyra kullar år 2010 som översteg SKK:s rekommenderade 6,25 % d v s 2,2% av alla kullar. Den genomsnittliga inavelsgraden var 1,6% och förhållandet tik/hane 1,48. Om det värdet är 1,0 har lika många hanar som tikar används alltså har varje hane parat en tik. I fjol var det en hane som fick sex kullar, en fem kullar, fyra hanar fick fyra kullar samt nio hanar tre kullar. Alla de övriga fick alltså en eller två kullar vardera. Ser man det som en helhet så är det ju ett mycket gott resultat som ger en bra genetisk spridning i populationen.
HD resultaten är ungefär lika som tidigare år. Tittar vi på alla kullarna så har det fötts totalt 1688 kullar 1990-2010. Av dessa fanns det en eller flera röntgade valpar i 978 kullar. Av dessa kullar så fanns det en eller flera valpar med HD i 311 kullar d v s 31,8% och i 103 kullar valpar med HD grad D eller E d v s 10,1%.
Tittar man på de kullar där det finns en eller flera röntgade valpar i kullen i de kullar där föräldradjuren är röntgade A, B eller ua och parade enligt rasklubbens rekommendationer så motsvarade 583 kullar de kriterierna. Vi kallar dem grupp 1. I dessa kullar fanns det en eller flera valpar med HD i 145 kullar d v s 24,9% varav 48kullar med valpar som fått HD grad D eller E d v s 8,2%. Tar man ytterfallet i denna grupp d v s där båda föräldrarna är röntgade med A höfter så är procentandelen kullar med en eller flera valpar med HD 15,8% varav grad D eller E 5,4%.
Hos resterande kullar d v s de kullar där det finns en eller flera röntgade valpar i kullen och där föräldradjuren är oröntgade, HD belastade eller på annat sätt inte parade enligt rasklubbens rekommendationer så fanns det då 395 sådana kullar. Den här gruppen kallar vi 2. I dessa kullar fanns det en eller flera valpar med HD i 166 kullar d v s 42,0% varav 55 kullar med valpar som fått HD grad D eller E alltså 13,9%. Tar man ytterfallet i denna grupp d v s där en eller båda föräldrarna är HD belastade så är procentandelen kullar med en eller flera valpar med HD 57,9% varav grad D eller E 24,2%.
Föräldradjur med HD grad C har diskuterats och tar man ut den gruppen ur grupp 2 d v s där en eller båda föräldrarna är röntgade med HD grad C och gör en enskild värdering av den subgruppen, grupp 3, så är procentandelen kullar där det finns röntgade valpar och där en eller flera valparna röntgats med HD 46,9% varav grad D eller E 15,6%.
Om vi då lämnar kullarna och istället tittar på individbasis eller andel röntgade hundar i populationen så har det år 1990-2010 fötts 6578 valpar. Av dessa har 1877 valpar röntgats (2011-03-25). Av dessa röntgade valpar så var 388 HD belastade d v s 20,7% varav 120 valpar med grad D eller E d v s 6,4%.
Siffrorna på ovanstående grupper om man räknar på antal valpar blir grupp 1: 175 valpar med HD av 1193 röntgade valpar d v s 14,7% varav 53 valpar med grad D eller E, 4,5%. Grupp 2: 213 valpar med HD av 684 röntgade valpar d v s 31,1% varav 66 grad med grad D eller E, 9,6% och så subgruppen 3 d v s en eller båda föräldrar med HD grad C: 43 valpar med HD av 119 röntgade valpar d v s 36,1% varav 12 med grad D eller E 10,1%.
Det är alltså inte någon större skillnad från tidigare statistik och andelen HD räknat på individ i populationen är fortfarande lägre än om man räknar på kullar där HD förekommer bland de röntgade valparna. Men skillnaden mellan grupperna är liknande oavsett om man jämför kullar eller antal valpar.
söndag 2 januari 2011
To be ore not to be...
Livet är som livet är och det genererar en del funderingar. Kring allt möjligt och omöjligt såklart men just nu så rör det sig mycket runt mitt framtida yrkesliv. Lite sent kan tyckas men jag har ju kringelkrokat mig fram lite grann sisådär. Utbildade mig till undersköterska och sedan sjuksköterska och tog examen då jag var 20 år. Jobbade sedan som det i 12 år. Under de åren så fick jag fyra barn på 5 år med 2 olika fäder och då jag var mammaledig passade samtidigt på att läsa in ett naturbetyg på komvux. När sen barnen var 2, 4, 6 och 7 år gammal så packade jag mig iväg till Umeå med mina ungar och läste läkarutbildningen, 5 och 1/2 år följt av 1 och 1/2 års allmäntjänstgöring och nu nämar jag mig slutet av min specialisttjänstgöring som är 5 år och är färdig kirurg i januari 2011.
Så då till dagens rubrik. Jag fungerar så att jag gör det jag bestämt mig för, alltså blev jag det jag tänkte. Men nu uppstår frågan om jag faktist vill jobba med detta. Det är en rätt speciell arbetsmiljö och inte alltid så där superenkelt att förhålla sig till. Missförstå mig rätt, mina kollegor är var och en fantastiska och suveräna personer, det är alltså inte dem utan själva miljön, klimatet och i viss mån tänket som är, ja inte helt korrellerat till hur jag är som person. Helt krasst så har jag tre kriterier för min yrkesframtid, jag ska jobba ytterligare tjugo år och de ska innehålla: bra lön, hyggliga arbetsförhållanden samt att jag känner att jag gör något vettigt av min tid. Sen vad jag exakt gör är faktiskt mindre viktigt för att inte säga oväsentligt så länge det är något som jag tycker är okay. Enkelt men ändå svårt.
Så då står jag här och stampar, hit och dit, och vill inte riktigt fatta beslut eftersom när jag väl bestämt mig så blir det så. Har klurat ett tag, alltså vad ska man jobba med om man är kirurg men inte tänker sig att jobba på en kirurgklinik. Och blir det valet jag gör så har jag faktiskt kommit på något riktigt bra som skulle uppfylla alla de tre kraven. Samtidigt så har klinikledningen lagt fram ett mycket bra erbjudande som skulle kunna ge mig de arbetsförhållanden som jag skulle vilja ha inom kirurgin och jag har kollegor som också är intresserade vilket skulle ge ett i mina ögon riktigt dreamteam. Så då gäller det bara att bestämma sig då, att vara eller inte vara...
Så då till dagens rubrik. Jag fungerar så att jag gör det jag bestämt mig för, alltså blev jag det jag tänkte. Men nu uppstår frågan om jag faktist vill jobba med detta. Det är en rätt speciell arbetsmiljö och inte alltid så där superenkelt att förhålla sig till. Missförstå mig rätt, mina kollegor är var och en fantastiska och suveräna personer, det är alltså inte dem utan själva miljön, klimatet och i viss mån tänket som är, ja inte helt korrellerat till hur jag är som person. Helt krasst så har jag tre kriterier för min yrkesframtid, jag ska jobba ytterligare tjugo år och de ska innehålla: bra lön, hyggliga arbetsförhållanden samt att jag känner att jag gör något vettigt av min tid. Sen vad jag exakt gör är faktiskt mindre viktigt för att inte säga oväsentligt så länge det är något som jag tycker är okay. Enkelt men ändå svårt.
Så då står jag här och stampar, hit och dit, och vill inte riktigt fatta beslut eftersom när jag väl bestämt mig så blir det så. Har klurat ett tag, alltså vad ska man jobba med om man är kirurg men inte tänker sig att jobba på en kirurgklinik. Och blir det valet jag gör så har jag faktiskt kommit på något riktigt bra som skulle uppfylla alla de tre kraven. Samtidigt så har klinikledningen lagt fram ett mycket bra erbjudande som skulle kunna ge mig de arbetsförhållanden som jag skulle vilja ha inom kirurgin och jag har kollegor som också är intresserade vilket skulle ge ett i mina ögon riktigt dreamteam. Så då gäller det bara att bestämma sig då, att vara eller inte vara...
torsdag 21 oktober 2010
Miss Informed
Våra små godingar har som ras stigit enormt i popularitet och avlen och uppfödarna går går i en exponentiell kurva uppåt. Är det här bra och hur är gårdshunden om femtio år? Finns ju otroligt mycket att klura på och många olika aspekter av varje del av avelsarbetet. Otroligt roligt är det och precis lika svårt. Vår ras är ju oförädlad, och så vill jag ju ha den, men det gör ju också att överraskningarna blir fler än om hundarna var mer homogena. Man vet helt enkelt inte vad som väntar vid varje kull. Man planerar, funderar och försöker täcka in så mycket som möjligt och göra så gott det går. Läser allt man kommer över, diskuterar med kunniga och lär sig otroligt mycket för varje liten kull.
Det är inte lätt, en mycket stor utmaning. Vi tycker olika och har olika övertygelser och avelsstrategier. Och det är för mig någonting bra, det är bland annat det som kommer att driva kunskapen framåt. En av mina grundläggande åsikter är att avel är ett långtidsprojekt, ett arbete för rasen som helhet.
Det kanske finns genvägar t e x inavla, för att minska överraskningsmomentet och på kort sikt få ett "säkrare" resultat. Är alltså lika + lika = jättelika = bra? Jag tror inte det utan är övertygad om motsatsen. För att jag anser att det finns tung evidens för att inavel på längre sikt leder till inavelsjukdomar och att man istället står där med en förstörd ras. Tittar man i backspegeln på raser där man konsekvent inavlat för att få fram bättre hundar blev långtidsresultatet raser med bred spridning av sjukdomar, sjukdomsanlag och förstörda temperament. Eller för den delen gå till oss själva, amyloidos, porfyri, döv/blindhet osv, sjukdomar som är en direkt konsekvens av inavel och där evidensen är glasklar.
Men oavsett vilket sätt man avlar på så är för mig ärlighet det viktigaste. Att man står för sin övertygelse och inte mörkar och framför allt då inte till sina valpköpare. Vi uppfödare får ju på något underligt sätt oftast veta det mesta om varandra. Det är frapperande ofta som man kan iakta och notera de konstigaste bortförklaringar och krumbukter till varför man gör som man gör, och ännu oftare att man inte går ut med sitt agerande offentligt. Och den som borde vara i centrum för informationen, valpköparen, tror sig vara Miss Informed men är istället totalt missinformed.
Det här gäller naturligvis inte alla, har också sett många strålande exempel på uppfödare som förvisso inte avlar enligt vare sig rasklubbens eller skk:s rekommendationer men som helt ärligt och uppriktigt står för det och tydligt informerar om det på alla de sätt. Dom är värda all respekt i mina ögon. Vi är ju tidsmässigt i starten och rasen är väldigt ung därför är det ju helt krasst så att inte finns någon som sitter på hela sanningen och vet vad som är rätt och fel då det gäller de allra flesta aspekterna av avelsarbetet. Det får framtiden utvisa.
Och för att det ska vara möjligt så är det ju faktiskt av värde för rasen som helhet att aveln sker på olika sätt och enligt olika övertygelser så att vi framtiden faktiskt får ett reelt avelsmaterial att utvärdera. Så sträck på dig, vi gör alla så gott vi kan. Det finns för mig ingen anledning att inte våga stå för det man gör. Kanske vi istället för att försöka övertyga varandra om att just vi har rätt, kan respektera att vi är olika, stå för vårt eget sätt att tänka och lära oss av varandras framgångar och misstag, vi kommer ändå aldrig att ha tid att göra alla misstag själv.
Det är inte lätt, en mycket stor utmaning. Vi tycker olika och har olika övertygelser och avelsstrategier. Och det är för mig någonting bra, det är bland annat det som kommer att driva kunskapen framåt. En av mina grundläggande åsikter är att avel är ett långtidsprojekt, ett arbete för rasen som helhet.
Det kanske finns genvägar t e x inavla, för att minska överraskningsmomentet och på kort sikt få ett "säkrare" resultat. Är alltså lika + lika = jättelika = bra? Jag tror inte det utan är övertygad om motsatsen. För att jag anser att det finns tung evidens för att inavel på längre sikt leder till inavelsjukdomar och att man istället står där med en förstörd ras. Tittar man i backspegeln på raser där man konsekvent inavlat för att få fram bättre hundar blev långtidsresultatet raser med bred spridning av sjukdomar, sjukdomsanlag och förstörda temperament. Eller för den delen gå till oss själva, amyloidos, porfyri, döv/blindhet osv, sjukdomar som är en direkt konsekvens av inavel och där evidensen är glasklar.
Men oavsett vilket sätt man avlar på så är för mig ärlighet det viktigaste. Att man står för sin övertygelse och inte mörkar och framför allt då inte till sina valpköpare. Vi uppfödare får ju på något underligt sätt oftast veta det mesta om varandra. Det är frapperande ofta som man kan iakta och notera de konstigaste bortförklaringar och krumbukter till varför man gör som man gör, och ännu oftare att man inte går ut med sitt agerande offentligt. Och den som borde vara i centrum för informationen, valpköparen, tror sig vara Miss Informed men är istället totalt missinformed.
Det här gäller naturligvis inte alla, har också sett många strålande exempel på uppfödare som förvisso inte avlar enligt vare sig rasklubbens eller skk:s rekommendationer men som helt ärligt och uppriktigt står för det och tydligt informerar om det på alla de sätt. Dom är värda all respekt i mina ögon. Vi är ju tidsmässigt i starten och rasen är väldigt ung därför är det ju helt krasst så att inte finns någon som sitter på hela sanningen och vet vad som är rätt och fel då det gäller de allra flesta aspekterna av avelsarbetet. Det får framtiden utvisa.
Och för att det ska vara möjligt så är det ju faktiskt av värde för rasen som helhet att aveln sker på olika sätt och enligt olika övertygelser så att vi framtiden faktiskt får ett reelt avelsmaterial att utvärdera. Så sträck på dig, vi gör alla så gott vi kan. Det finns för mig ingen anledning att inte våga stå för det man gör. Kanske vi istället för att försöka övertyga varandra om att just vi har rätt, kan respektera att vi är olika, stå för vårt eget sätt att tänka och lära oss av varandras framgångar och misstag, vi kommer ändå aldrig att ha tid att göra alla misstag själv.
onsdag 29 september 2010
Tyck till!
Alla gårdisägare/medlemmar i rasklubben. Imorgon är sista dagen som man kan lämna in åsikter om avelskommitténs förslag på ändringar i avelsrekommendationerna. Så ta och tyck till. Det är inte någon garanti att man är kunnig för att man köpt ett kennelnamn av SKK á 2000 spänn och inte heller säkert att man fattat någont alls för att man fött upp x antal/hundratal valpar. Och mina damer och herrar, med det inte sagt att jag förringar erfarna uppfödares kunskap och erfarenhet, jag bara påpekar att det faktum att man innehar epitetet uppfödare inte är någon garanti att man är kunnig avseende avelsfrågor. Likaledes kan man vara mycket duktig även om man inte är uppfödare. Det är i mitt tycke personen och inte definitionen som avgör ens kompetens. Individens grundkunskaper, intresse, kunskapssökande och engagemang.
Alla medlemmar i en rasklubb ska värderas lika och ha samma rätt. Det kan finnas oanade kunskapsbanker , hundägare och genetiker, hundägare och biolog, hundägare och veterinär, hundägare och aktiv inom SKK och så vidare...
Det inkomna ska ju sedan självfallet värderas av sakkunniga inom rasklubb, avelsråd och avelskommitté. Det är ju inte någon omröstning utan en efterfrågan om åsikter. Så kom igen och tyck till. Sin åsikt har man, enligt min mening, alltid rätt till eller? Det värsta som kan hända är ju att någon tycker att man ska hålla käften. Och tro mig, det dör man inte av, då hade jag varit stendöd redan som tonåring. Det är alltså vare sig dödligt, farligt eller förbjudet. Och oavsett vad som sedan händer med det man uttryckt, även om man tycker att jag är helt pantad eller rynkar på näsan och det sedan åker i soporna, så känns det, åtminstone för mig, så bra att jag i alla fall sa vad jag tyckte.
Alla medlemmar i en rasklubb ska värderas lika och ha samma rätt. Det kan finnas oanade kunskapsbanker , hundägare och genetiker, hundägare och biolog, hundägare och veterinär, hundägare och aktiv inom SKK och så vidare...
Det inkomna ska ju sedan självfallet värderas av sakkunniga inom rasklubb, avelsråd och avelskommitté. Det är ju inte någon omröstning utan en efterfrågan om åsikter. Så kom igen och tyck till. Sin åsikt har man, enligt min mening, alltid rätt till eller? Det värsta som kan hända är ju att någon tycker att man ska hålla käften. Och tro mig, det dör man inte av, då hade jag varit stendöd redan som tonåring. Det är alltså vare sig dödligt, farligt eller förbjudet. Och oavsett vad som sedan händer med det man uttryckt, även om man tycker att jag är helt pantad eller rynkar på näsan och det sedan åker i soporna, så känns det, åtminstone för mig, så bra att jag i alla fall sa vad jag tyckte.
söndag 12 september 2010
Tempo!
Har nu uppdaterat min kartläggning av gårdshundarna till och med mitten på augusti i år. HD mässigt ser siffrorna ut ungefär som tidigare. Finns ju massor att titta på och subgrupper att analysera men här är några av ytterligheterna:
Båda föräldrarna med A höfter i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 17% av kullarna minst en valp med HD och i 6,2% av kullarna minst en valp med D/E.
En eller båda föräldrarna med HD i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 57% av kullarna minst en valp med HD och i 26% av kullarna minst en valp med D/E.
Båda föräldrarna oröntgade i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 38% av kullarna minst en valp med HD och i 15% av kullarna minst en valp med D/E.
Har kollat lite särskilt på C kullar då dom varit under diskussion. Det finns 57 kullar med undersökta valpar där antingen den ena eller båda är röntgade med C. I dessa kullar finns det minst en valp med HD i 42% av kullarna och valpar med D/E i 16% av kullarna.
Nu ska man komma ihåg att det här är väldigt små siffror då underlaget fortfarande är litet. Men för mig känns det otroligt spännande nu när alla aveldjuren ska röntgas och vi i framtiden kommer att få ett mycket större material att hämta kunskap ifrån.
Har också noterat ett annat fenomen och det är tempo. Man kan även där avla på väldigt olika sätt, med låg eller hög hastighet. Här är några några exempel på i mina ögon lite högre "tempo":
*Tik född -07, fick första kullen då hon var tretton månader och har nu fått tre kullar, alla med samma hane.
*Tik importerad -07, har därefter fått fyra kullar med samma hane.
*Tik född -03, fick tre kullar inom loppet av sexton månader.
*Tik född -08, fick första kullen då hon var nitton månader och har hunnit få ytterligare en kull.
*Tik född -08, fick första kullen då hon var sexton månader.
*Hane född -05, fick sju kullar inom två år.
*Hane född -08, fick sin första kull då han var tio månader.
*Hane född -08, fick sin första kull då han var femton månader.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var tjugo månader och har på femton månader fått totalt sju kullar, 34 valpar.
*Hane född -06, fick sin första kull då han var fjorton månader och har på två och ett halvt år fått åtta kullar, 39 valpar.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var arton månader och har på drygt ett år fått sex kullar.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var tolv månader och har på knappt två år fått tolv kullar, 53 valpar.
Jahaja, som vanligt när det gäller avel så är säkerligen åsikterna och motiven till hur man väljer att avla många och skilda. Tycker ändock att det är lite intressant att notera att aveln kan se väldigt olika ut även vad det gäller andra perspektiv än HD och återigen, det finns så många olika aspekter att värdera och det är i slutändan upp till varje uppfödare att värna om det dom tycker är viktigt.
Båda föräldrarna med A höfter i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 17% av kullarna minst en valp med HD och i 6,2% av kullarna minst en valp med D/E.
En eller båda föräldrarna med HD i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 57% av kullarna minst en valp med HD och i 26% av kullarna minst en valp med D/E.
Båda föräldrarna oröntgade i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 38% av kullarna minst en valp med HD och i 15% av kullarna minst en valp med D/E.
Har kollat lite särskilt på C kullar då dom varit under diskussion. Det finns 57 kullar med undersökta valpar där antingen den ena eller båda är röntgade med C. I dessa kullar finns det minst en valp med HD i 42% av kullarna och valpar med D/E i 16% av kullarna.
Nu ska man komma ihåg att det här är väldigt små siffror då underlaget fortfarande är litet. Men för mig känns det otroligt spännande nu när alla aveldjuren ska röntgas och vi i framtiden kommer att få ett mycket större material att hämta kunskap ifrån.
Har också noterat ett annat fenomen och det är tempo. Man kan även där avla på väldigt olika sätt, med låg eller hög hastighet. Här är några några exempel på i mina ögon lite högre "tempo":
*Tik född -07, fick första kullen då hon var tretton månader och har nu fått tre kullar, alla med samma hane.
*Tik importerad -07, har därefter fått fyra kullar med samma hane.
*Tik född -03, fick tre kullar inom loppet av sexton månader.
*Tik född -08, fick första kullen då hon var nitton månader och har hunnit få ytterligare en kull.
*Tik född -08, fick första kullen då hon var sexton månader.
*Hane född -05, fick sju kullar inom två år.
*Hane född -08, fick sin första kull då han var tio månader.
*Hane född -08, fick sin första kull då han var femton månader.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var tjugo månader och har på femton månader fått totalt sju kullar, 34 valpar.
*Hane född -06, fick sin första kull då han var fjorton månader och har på två och ett halvt år fått åtta kullar, 39 valpar.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var arton månader och har på drygt ett år fått sex kullar.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var tolv månader och har på knappt två år fått tolv kullar, 53 valpar.
Jahaja, som vanligt när det gäller avel så är säkerligen åsikterna och motiven till hur man väljer att avla många och skilda. Tycker ändock att det är lite intressant att notera att aveln kan se väldigt olika ut även vad det gäller andra perspektiv än HD och återigen, det finns så många olika aspekter att värdera och det är i slutändan upp till varje uppfödare att värna om det dom tycker är viktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
