Äntligen...

Dagen före dopparedagen och den är här. Vår alldeles egen väldoftande och vackra julgran. Den låg väldigt pyrt till ett tag men min pappa han kan han och visst gjorde han det i år igen. Lite mindre än vanligt men mycket vacker och uppfyller väl alla våra kriterier för hur en gran ska vara. Den är nu klädd enligt konstens alla regler, skålad för i äkta lagrad julmust, studerad från alla håll och kanter och vi är så nöjda så. Nu är det bara de sista julklapparna kvar. En riktigt fin, fridfull, mysig och härlig julafton till er alla....

En riktig sagogran där den står i sitt hörn

Sorg

Det har varit en helvetes höst. Minst sagt. Har hänt ett flertal väldigt jobbiga och destruktiva personliga saker. Inget jag tänkte gå in på nämare. Och det är klart att man fixar dom, vad har man för val? Lägga sig ned och bryta ihop, skulle inte tro det, det är för mig en omöjlighet. Man biter ihop och går framåt, steg för steg, bearbetar under tiden och såsmåningom så ramlar smärtan av en och man lämnar skalen bakom sig. Så är det ju att leva och så är det ju mer eller mindre i alla våras liv. Mitt varande är självfallet inte unikt på något sätt. Sen har vi ju såklart olika sätt att hantera livets svårigheter. Då det gäller mig så är självklart barnen helt avgörande. Min kärlek till dem är starkare än allt annat och oavsett hur jag själv känner det eller hur jävligt det än kan vara ibland så går dom före mina egna personliga känslor, så är det bara. Dom är så mycket viktigare, jag är centrum i deras vuxenvärld, dom är mitt ansvar och för deras skull så måste jag fungera, punkt.

Och så imorse fick jag ett riktigt sorgebesked. En vän till mig som hastigt gått bort. Ett avslut som aldrig kan göras ogjort. En fantastisk och såklart helt unik person som aldrig kommer att finnas igen. Blev så ledsen över detta. Och då inte för min egen skull. Jag kommer självfallet att sakna honom men min förlust är ju en petitess jämfört med hans närmaste. Ja vad ska man säga, finns inte något recept på det. Men jag känner verkligen med dig, tänker på dig och önskar att du kan finna någon liten tröst och lindring i smärtan. Och även om vi alla vet att det blir bättre med tiden så förstår jag så väl att det inte hjälper för det är outhärdligt just nu och jag hoppas att du vet att jag finns här för dig om det är det minsta lilla jag kan göra för dig.

Det kommer ju alltid bättre tider, ett av mina absoluta favoritcitat: It can´t rain all the time. Och visst är det så. För mig personligen så kommer ju valparna snart och julen är en sådan fantastisk tid, all barnens glädje. Men just nu är det dax för mig att stanna upp och ta till mig sorgen. Att sluta bara gå framåt ett tag och låta den ramla över mig i all sin kraft och att stå ansikte mot ansikte med smärtan och ångesten. För den kan ju i realiteten faktiskt inte skada mig och definitivt inte döda mig även om man tror det ibland. Och låter jag den inte skrämma mig utan säger välkommen din jävel jag tar emot dig och är redo så blir det faktist bättre bara av det. Då förlorar den sin makt över mig och jag vet att jag kan gå vidare även efter denna fight med sorgen. För min sanning är den att det är just i rädslan för smärta, ångest, kris som mycket av det hemska ligger. Det är skräcken för den själsliga smärtan som jagar oss och skrämmer oss mer än vad den i sig själv innebär.

Så kom igen bara alla mina demoner, gör ert värsta, för det ska ni ha jävligt klart för er att så snart världen slutat skaka och jag når med näsan över vattenytan så kan jag andas igen. Och då tar jag ett djupt andetag och kliver hel in i nästa fantastiska äventyr som livet för med sig. Så det så.

Sist i denna lätt förvirrande blogg min stora tacksamhet till min kusin/vän/allra närmaste Annika. Du som alltid finns där, den enda som vet allt och därigenom förstår allt och kan reda ut allt. I alla livets stormar vad skulle jag göra utan dig.

YES!!!

Var och kollade tjejerna med ultraljud i fredags. Och jajamensan det var fosterblåsor i båda magarna. Tänk att man kan bli så otroligt lycklig över några små blåsor i ett par magar men det blir man verkligen. Det är naturligtvis inte någon garanti på något sätt. Allt kan hända och fostren kan absorberas efter ultraljudet men då vet man ju i alla fall att allt är okay så långt. Sen är det ju inte heller någon exakt diagnostik vad det gäller antal. Det kan bli både fler och färre än de blåsor man ser. Men det var samma veterinär som gjorde ultraljudet sist och hon hade faktiskt exakt rätt den gången. Denna gång var det färre blåsor så vi får nog räkna med lite färre valpar. Men det känns sekundärt, det viktigaste är ju att de som faktiskt föds är friska och fina individer.

Ve och fasa, ruskiga nyheter på byn. Min julgran är allvarligt hotad. Anledningen till det är att granarna har fått någon typ av röta. Barren har blivit bruna och det är inte så att dom ramlar av men dom luktar tydligen väldigt illa när man tar in dom inomhus. En petitess kan tyckas men är man en julälskare så är man. Iiiiiii det svider verkligen. Det är ju inte bara själva granen i sig utan i huvudsak traditionen. Varje jul så tar jag och ungarna in granen ett par dagar innan jul, klär den under stort ståhej och massor av fnitter och kommentarer. Det hör liksom till. Sista ordet är dock inte sagt än, har skickat ut pappa på spaning och hoppas fortfarande att han ska hitta en vacker gran som inte fått röta och som vi kan få njuta av i jul.

Gästbokstokeriet verkar ha upphört och inte några flera konstigheter på jobbet heller. Så himla skönt. Så nu tänker jag bara pyssla om tjejerna, förbereda för julen och se fram emot lite ledighet. Å så januari och valparna såklart.

Blivande mamma som sitter och funderar

Skruvat

Ja vad ska man säga. Det finns en hel del intressanta filurer i vår herres hage. Första krumeluren: Varit på kurs i Stockholm måndag till onsdag. När jag kom tillbaka till jobbet på torsdag så kom en av vår personal in till mig och ville informera om att det i måndags ringt en okänd kvinna till jobbet och frågat vilket hotell jag bodde på i Stockholm. Damen i fråga hade uppgett att hon var min mor och ville ha tag i mig. Naturligtvis fick hon inte napp då sådan uppgifter inte lämnas ut. Men vad betyder detta. Av vilken anledning vill någon främmade ta rätt på var jag bor och vad kan man tänkas hitta på för galenskaper med sådan information? Underligt....

Sen nästa krumelur. Har fått en del gästboksmeddelanden från en okänd person. Kallar sig bara vid förnamn och anger inte några kontaktuppgifter. Och vad är syftet med det.... Varför skriva om man nu inte vill bli kontaktad, vad finns det för anledning? Och varför kludda ned en massa slibbiga och slemmiga gästboksmeddelanden på en hundhemsida. Blir faktiskt förbannad, och kanske just det är syftet, vem vet? Det är min hundhemsida och ingen jävla kontaktannons. Den är till för intresserade av rasen, alltså hundrasen inte den kvinnliga dito, för mina valpköpar både nuvarande och kommande samt för människor jag känner, punkt. Inte för några puckon som inte har bättre saker för sig än att skriva en massa trams. Att det skulle handla om uppvaktning är uteslutet. Känner man mig det minsta lilla så vet man att då tar man kontakt, känner man mig inte så borde man begripa att det är meningslöst att uppvakta anonymt, dumskalle. Men för säkerhets skull: jag är INTE INTRESSERAD!!!! Mitt sexuella fokus är upptaget och det går inte att ändra på förrän jag själv vill det och det vill jag alltså INTE.

Skruvat alltså...skruvade personer som försöker skruva runt fokus från sig själva, skruvar till sanningen eller försöker med skruvdragare att skruva in sina skruvade sinnen i andras värld. Funkar det inte så försöker dom med tillskruvade metoder att skruva upp volymen för att vi ska lyssna. Ledsen men det kommer inte att gå vägen, för med denna lilla essä lägger jag detta bakom mig och hoppas att jag slipper höra talas om tramset fortsättningsvis. Så lägg ner......