Uppdaterad och biten

Djurlivet är verkligen härligt särskilt här på landet. Men ibland är naturen framme och visar sina vassa tänder. I torsdags i form av en gigantisk igelkott. Är begåvad med ett helt gäng sådana, har både vuxna och ungar som intagit gården som sitt revir. För det mesta håller dom sig utanför stängslet men nu var det en av den större modellen som krånglat sig in under nätet. Mina gårdshundar ska städa gården också från Igelkottar. Dom jobbar tillsammans när det gäller dem och det ser ut som motorsågsmassakern när dom är klara, huvaligen. Denna gången var det dock Igelkotten som avgick med segern. Hörde hur dom lät och sprang ut. Räddade kotten och började inspektera vovvarna, både Ipsi och Zelda var blodiga på ryggen. Kom ifrån Eska som fått sig ett bett rakt över frambenet strax nedanför armbågen. Visste inte ens att dom hade så stora munnar men det var ju å andra sidan en stor kotte. Efter två timmar så var benet dubbelt så tjockt som det andra och orentligt rodnat och värmeökat. Eftersom det kom så snabbt så blev min gissning att det kotten haft någon riktigt elak bakterie i munnen typ Pasteurella multocida eller någon sådan. Tordes inte chansa utan satt in antibiotika. Blev betydligt bättre efter ett par dagar, skönt. Det avgör dock saken, hon får vara hemma när vi åker till Tollarp i veckan.

Har suttit på SKK:s avelsdata och uppdaterat mitt gårdshundsdokument. Sammantaget ser det faktiskt mycket bra ut, inavelsgraderna i år är generellt låga och inga större förändringar när det gäller HD resultatet jfm sista december 2008. Vet att det finns dom som funderar angående användandet av hundar med C på höfterna. Stora internationella studier visar att avelsdjur med C ger fler avkommor med HD än hundar med A och B. Tycker dock att det är en intressant diskussion. Det kan ju skilja från ras till ras och vår ras är ju en liten lätt och välmusklad hund. Har hört ett par veterinärer som menar på att C hos en gårdshund inte är ett C i realiteten eftersom dom är byggda som dom är. Tyvärr så är det mycket lite röntgat efter dessa hundar men jag tog ut statistik på det som finns från 1990 fram till nu. Totalt finns det 81 kullar med en eller båda aveldjuren som är röntgade C på höfterna. Av dessa kullar finns det röntgade avkommor i 41 av kullarna. Av de 41 kullarna finns det en eller flera valpar med HD i 20 kullar det vill säga 49% och i 7 av dessa 41 kullar finns det HD grad D eller E d v s 17%.

Den lilla statistik som finns talar alltså inte för att vi ska använda hundar med C på höfterna i avel. Personligen tycker jag dock att siffrorna är för små för att man ska kunna dra några reella slutsatser av dessa. Men framtiden ligger för oss. I och med att vi nu får ett hälsoprogram som innebär att alla avelsdjur kommer att vara röntgade så kommer vi ju också att kunna få fram mycket mer täckande och relevanta data som ger en tydligare indikation på hur det förhåller sig just i våran ras.

Ett fantastiskt komplement vore en hälsoenkät med kliniska data på dels hur mycket problem gårdshunden har av HD men också för att kartlägga hälsan i övrigt. Om hunden har besvär eller ej är en aspekt som självfallet också måste beaktas i avelsarbetet och avvägas tillsammans med alla övriga aspekter. Hundens mående är självfallet viktigt ur alla perspektiv. Men beaktar man vad HD faktiskt är d v s en genetisk skelettmissbildning med polygen nedärvning så är det inte vilka symtom hundarna har som ska avgöra hur man avlar. Det blir ännu mer viktigt då vi har små och lätta hundar där man kanske inte kan se på hunden om den har HD eller ej. Om man bara avlar på klinik d v s hur hundarna mår och inte kartlägger anlagen och spridningen i rasen finns det en stor risk att man anrikar anlagen genom bla linjeavel. I och med det ökar också risken för grövre missbildningar och svårt sjuka och lidande hundar. Har man väl hamnat i den situationen att hundarna börjar vara så svårt belastade att dom lider av sjukdomen då dom dessutom är små och lätta m m och börjar arbeta med det först då så kanske man inte har något kvar att arbeta med. Dessutom har hundar fått lida för vår skull kanske helt i onödan.

Så för mig är det självklart. Vi kommer aldrig att helt kunna få bort HD genom röntgen, det är en för grov diagnostik, för det krävs molekylärbiologisk genetisk diagnostik och den finns inte idag. Men vi kommer att kunna begränsa spridningen och i och med det minska risken för att vi i framtiden befinner oss i samma katastrofala situation som många andra raser hamnat i då man allt för sent insett vad som håller på att hända. Sen hur vi ska avla och vad som ger vad, det får framtiden utvisa.

Badskutt