Gubbar

Nähäedå, rubriken har inte något alls med vår sista utställningserfarenhet att göra. Handlar om något helt annat som kommer lite längre ned. Men när jag nu lika är inne på utställningen så tar jag väl några funderingar runt den. Blev väldigt förbryllad över de låga priser som delades ut, tot 24 hundar, 6 ettor, två CK till championhundarna som ställdes samt resten tvåor och treor. Det var hundar som tidigare fått mycket bra priser. Hmmmm. Har funderat på fallet. Utan att ge några som helst värderingar på det hela så tror jag att det kan bero på att rasen är så heterogen. Mycket av utställningar handlar ju just om homogenocitet. En del domare som kanske inte tilltalas av grundorsaken till att dom är så olika men ändå lika, är mer benägna att ge låga priser. Den här domaren ger, tillsammans med en annan domare, genomgående låga priser till gårdshundar med vissa undantag och han kanske är av den åsikten att eftersom rasen är så heterogen så är det få som ska prisbelönas. Han kanske vill ha dom mer normoforma helt enkelt.

Det som också var en sådan överraskning var sättet att lämna muntliga kommentarer. Återigen utan värdering men jag har aldrig varit med om något sådant förut. På de utställningar jag varit på har domare som ger lägre priser, särskilt till juniorer och unghundar, varit noga med att tala om ungefär att: det är priset för dagen, att hunden är ung och under utveckling och att man får se framledes om priset kanske kan bli annorlunda. Äldre hundar med lägre priser motiverar man om så önskas men för det mesta brukar dom inte säga så mycket om det utan istället på slutet förklara vad dom anser är bra och typiskt hos de hundar dom premierar som en sorts allmän förklaring i hur dom tänker om rasen. Så var det inte den här gången utan många av de jag pratade med återgav till mig att de fått kommentarer som dom tyckte var onödiga, gjorde dom ledsna och fick dom att känna att loppet var kört för att hunden inte var exteriört bra nog.

Men nu lämnar vi det och ger oss in på ämnet gubbar. Vädret har varit fantastiskt senaste dagarna, strålande sol och tjugo grader. Så det rycker i planteringstarmen kan ni tro. Sagt och gjort (som alltid) så har jag planterat för fulla muggar, å så roligt och så fantastiskt fint det blir.

Så kom jag då till jordgubbslandet. Först vill jag skryta och berätta att norrbottniska jordgubbar anses godast i världen. Konstigt va, nä inte särskilt, dom mognar ju i sol dygnet runt den korta sommar vi har här i midnattsolens land. Anlade mitt land för fem år sedan så jag behövde byta ut plantor. Har två typer av gubbar i landet. Gick först till handelsträdgården och köpte ett antal plantor av en sort. Sen kom jag på att min fantastiska faster Eva har massor av gubbar som hon pratat om att jag får ta av. Hon har också en helt outstandig trädgård men den tänker jag inte ens försöka att beskriva, den måste upplevas. Så resterande av jordgubblandet är hennes plantor.

De uppdrivna och förädlade plantorna gav otroligt söta, stora, vackert mörkröda bär, inte så många per planta. Första gången jag skördade så blev jag helt begeistrad över dessa. Vilka fantastiska gubbar. Jag visade alla jag känner vilka supergubbar som plantorna gav. Men efter några år så känns det inte alls så längre, så söta och känns ändå smaklösa på något sätt, utan karaktär, nästan inte som jordgubbar, mörkröda kanske en gnutta plastlika, och alla likadana. Så då stod jag här då med mina plantor och plockade bort de jag köpt i handelsträdgården. Jag sparade mina bondgubbar istället. Ja såklart, det har ni säkert redan förstått, dom är ju mina gårdshundsgubbar.

Riktiga bondgubbar som vuxit här på landet sedan urminnes tider. Ja alla är ju jordgubbar förstås och visst skulle jag känna igen dom i vilken skål som helst. Dom ser ju lite lika ut, lite knubbigare och bulligare liksom, av samma typ. Men inte ett bär är likadant. En del mindre och en del större, en del till och med jättestora och några pyttesmå. En del med mycket prickar och en del färre. Mer eller mindre knöliga såklart. Några är jämrödare och andra mer blandade i färgen. Somliga otroligt söta och en andra mindre söta men fantastiskt goda med mycket karaktär och arom. Och dom ger jätteskördar, rekordet är 32 liter som jag plockade i mitt lilla land på tolv kvadrat , totalt såklart, och en gynsam sommar.

Precis så vill jag ha mina gubbar och precis så vill jag ha våra gårdisar. För mig kan dom vara rastypiska men olika, dom behöver inte vara stöpta i samma form. Det är ju en av de saker som är så utmärkande för vår ras, dom är så individuella och heterogena både vad det gäller temperament och exteriör och då tycker jag att dom också ska bedömas efter det. Och är det nu så att dom är utåt kanterna så ska dom inte självklart inte bli champinons. Då får dom vara det dom är bäst på, sig själva. Det man aldrig ska glömma bort tycker jag är att utseende bara är en egenskap av många och är inte heller viktigare än någon av hundens andra egenskaper.

Och sist men inte minst, hunden skiter nog faktiskt blankt i om den är champion eller ej.

Prisband det är smaskens oavsett vilken färg det har