Valda delar

Bland uppfödare så pratas det ofta om vad man avlar på. Ordet "typ" är ofta förekommande och så vitt jag förstår så syftar det till exteriören hos hunden d v s hur en hund ska se ut för att vara riktigt rastypisk. Och vad vi prioriterar i vår avel varierar från uppfödare till uppfödare men svaret på vad vi avlar på måste väl ändå vara hundar. Och jag är rätt övertygad om att de flesta av oss ändå ser hundarna som en helhet. En hund är ju en individ, en personlighet och en kär vän. Om jag trots allt skulle försöka dela upp hundens egenskaper så skulle det bli i grovt sett fyra delar. Hälsa, temperament, funktion och exteriör.

Hälsa: Är min absolut högsta prioritet. Att få sjuka valpar är en mardröm och inte bara för mig utan framför allt för den valpköpare som ska ta hand om vovven. Som tur är så är gårdshunden en ovanligt frisk ras. Tack vare att den hittills i så ringa omfattning varit föremål för så kallad förädlingsavel. Den är fortfarande heterogen till de allra flesta av sina egenskaper. Det finns enstaka fall av sjukdomar som t e x PRA, tumörsjukdomar, epilepsi osv men inte någon incidens av någon större omfattning. Legg Perthes är en viktig aspekt att ta i beaktande i sitt avelsurval. Och inte på grund av en hög incidens av sjukdomen utan för att anlagen finns brett spridda i rasen på grund av matadoravel på hanar som bar på dessa anlag. Den enda sjukdom vi har mer omfattande är höftledsdysplasi, se föregående inlägg för siffror på det. För mig handlar inte om att slå ut hundar ur aveln utan att bevara det avelmaterial vi har friskt genom att hålla koll på vad vi avlar på och vad det ger för resultat.

Det diskuteras flitigt huruvida hundarna lider av HD eller ej då de är så små och lätta och det finns olika ståndpunkter på hur det förhåller sig utan något egentligt underlag så det återstår att ta rätt på. Av de fem valpar som jag har erfarenhet av med grav HD så har tre av dessa symtom som vuxna hundar. Men den absolut viktigaste aspekten är ändå att HD är en graderad sjukdom som inte slutar på grad E och att om vi inte håller koll på detta i slutändan riskerar att få en population med så hög genetisk belastning att det blir grövre missbildningar. Min förhoppning är att vi så småningom ska kunna vara med i ett sk avelsindex avseende HD som då kommer att ge en mer rättvisande bild av hundens förutsättningar då sjukdomen har en polygen nedärvning.

Mentalitet: Blir nummer två på priolistan. Hundarna ska i första hand vara kära vänner och familjemedlemmar och då är ett bra temperament a och o tillsammans med god hälsa. Gårdshundens temperament kan variera rätt mycket från individ till individ, dom är "mentalt heterogena" även om de som ras har vissa karaktäristiska gemensamt. Då det gäller mentaliteten så förs en både svårvärderad och svårbedömbar diskussion. Förutom att ta hand om sin flock och hålla tomten ren från skadedjur så var en av gårdshundens ursprungsuppgifter att hålla vakt mot inkräktare. Vilket medför att det i vissa linjer finns mer skärpa och mer vakt. Frågan är då om man ska försöka bevara detta ursprung, är det funktionellt som samhället ser ut idag där väldigt få gårdshundar faktiskt lever som sådana och ska ha en sådan uppgift? Eller är detta en egenskap som vi kanske ska välja att inte eftersträva trots att denna i viss mån hör till rasens ursprung då det kanske inte är så enkelt att hantera och inte heller optimalt för de allra flesta valpköpare? Klurig fråga tycker jag.

Men en fråga som jag haft turen att inte behöva ta ställning till än så länge. Mina hundar markerar d v s skäller då det kommer någon men är i övrigt väldigt milda till sin natur och har nedärvt sitt i mitt tycke fina temperament till sina avkommor. Samtliga fungerar väl som familjemedlemmar och goda vänner till sina hussar och mattar. Underbart roligt!

Funktion: Hänger ganska mycket ihop med temperament men här kan man finlira lite. Det vill säga beroende på den här hundens mer framträdande temperamentsmässiga egenskaper så passar den bra till just den här personen som har de här önskemålen och planerna för sitt hundägande. En valp med mycket motor och bra kontakt passar bra till någon som vill träna med sin hund ex lydnad medan den passar mindre bra hos en barnfamilj med aktiva barn som triggar den och som iställe ska ha en mindre vek hund med inte fullt så mycket motor. En ranglåg hund blir ett bra komplement till personen som redan har en hund som är mer dominant. Valpen efter tiken som är en riktigt bra avelshund, som parat, varit dräktig, valpat och skött sina små utmärkt och i övrigt är lämplig för avel är ett bra val till personen som gärna skulle vilja ha en valpkull och så vidare.

Exteriör: Är längst ned på listan. Självfallet vill jag få fram gårdshundar som ser ut som gårdshundar men jag är av den uppfattningen att dom även här är heterogena. Alltså att gårdshundarna kan variera en hel del i sitt utseende och fortfarande se ut som gårdshundar. I en normal population med bra genetisk bredd, oavsett vilken levande varelse vi tittar på, så är egenskaperna inklusive exteriören varierad. Några få är väldigt vackra, några få är "mindre vackra" och de allra flest är där mittemellan. För att få fram "kloner" d v s många väldigt lika hundar måste man inavla så att man får en nära genetisk släktskap analogt med enäggstvillingar. Det man då riskerar är förstås att också anrika recessiva sjukdomsanlag. Alltså vikande anlag som kräver flera upplagor för att få genomslag. Dessa kan sedan nedärvas som "paket" och det hjälper alltså föga att sedan utavla på inavlade hundar. Kromosomerna är sällan så vänliga att dom väljer att delas exakt på mitten utan delas slumpmässigt och komplext gjorde dom inte det skulle alla syskon vara helt identiska. För att förstå komplexiteten i det hela så kan det nämnas att vi människor har 98,5% av vårt genom gemensamt med chimpanserna. Kortfattat, i en inavlad population ökar risken dramatiskt för att genetiska sjukdomar får genomslag. Ett allt för högt pris för mig att betala för att få fram exteriört mer lika hundar. Jag väljer att utavla och slumpen får avgöra om det dyker upp någon vovve som faller uställningsdomarna i smaken. Mitt mål är att dom ska hålla sig inom den föreskrivna rasstandarden, då är jag jättenöjd. Varje hund har ju sin absolut speciella charm och skönheten ligger i betraktarens ögon så för valpköparen är ändå just deras hund den absolut vackraste i världen.

Vi uppfödare prioriterar olika och det har vi all rätt att göra. Vi måste få tycka olika och också avla olika utifrån det vi anser vara viktigt och respektera varandra för och trots det. Så länge vi är ärliga med våra intentioner. Och jag kan förstå att mina prioriteringar kan verka lite dubbelbottnade och knepiga för jag väljer ju trots allt att avla på en ras och grunden till alla rasers uppkomst är ju ändå någon form av förädlingsavel. Men för mig så är det stor skillnad att inavla och att avla inom en ras. Gårdshunden anses ju vara en lantras för att den inte utsatts för intensiv förädlingsavel, en gammal ras och därigenom en genresurs och det är för mig något att vara otroligt rädd om och verkligen något att försöka bevara.