Min äldsta son Joel fick sitt körkort idag, åååååå så glad jag är, känns som högsta vinsten. Jippie, YES, hurraaaaaaa. Har övningskört med honom och nu börjat med nästa på tur, Jonathan, är ju bara ett år mellan dom. Har nog muttrat en del under tiden. Tålamod är en dygd men inte min, lite stressad ibland som man som 140% arbetande, hemmansägande, hunduppfödande, ensamstående fyrbarnsmamma kan bli emellanåt.
Å så tänker man, jaja det här är då det sista jag måste lära dom. Först lär man dom äta, sedan att gå, och så ska man tjata om var är lampan tills man får ett litet pa till svar. Sen ska blöjorna bort den fördömdade pott-träningen med halva huset nedpissat. Motion kommer härnäst när man springer som en galning för att lära dom cykla. Så kommer vintern ja då ska man lära dom att åka skidor och skridskor. Å så räkna läsa skriva och pust och stön och stånk... Tänk att man måste lära dom ALLT!!!!!!
Sen plötsligt slår det mig, så otroligt fel jag har. Jag behövde inte lära dom att älska. Lika lite som att sörja, bli arg, skratta, längta, vilja, hoppas ....... Det lilla barnen födds komplett med alla sina känslor och sinnen. Det allra viktigaste och kanske det enda som vi egentligen har här i livet, allt annat är ju förgängligt. Sen ägnar vi mycket tid och energi åt att hämma dom, modulera deras känsloliv för att anpassas till det sociala samhälle vi lever i. Och detta trots att det är just deras fantastiska, genuina och totalt oförstörda förmåga till känslor som gör att vi tycker att dom är så underbara.
Ja jag vet, självklart måste vi för att dom ska fungera men ibland kan jag fundera på om det verkligen är en tjänst vi gör dom. När vi naggar deras enorma emotionella kapacitet, förmågor och spontanitet för att dom ska slinka in i den sk sociala gemenskapen. Är det då inte vi som skapar osäkerhet, räddsla för att inte passa in, inte duga, inte vara nog bra. För till syvene och sist så är det för mig egentligen bara en sak som jag kan ge mina barn och det är en god självkänsla. Har jag lyckats med det så tror jag att dom klarar allt. Kanske till och med att ta körkort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Grattis! Vilken lycka, kommer ihåg hur det kändes när jag fick körkortet och vilken känsla när man satt alldeles själv i bilen... frihetskänsla!!!
Grattis Joel & Bra jobbat Lena!
(Känns lite skönt att det dröjer innan mina små gullungar är där...)
Å vad roligt, grattis! Själv tog jag körkort förra året, då 37 år gammal. Underbart, köpte bil ett par dagar senare och nu förstår jag inte hur jag klarade mig utan.....
Vilka funderingar, djupt men ack så sanna. Får kanske komma på kurs hos dig =) Jag har fortfarande några år kvar innan det är dax för utlärning av körkort, huga buga. Men men, nu har du bara 3 kvar och jag 2, så det ska nog gå. Ha de gött och grattis till körkort (Joel) och hundutställningen och tävlingen.
GRATTIS Sonen och modern!
Har samma lyckorus här....
Sandra tog körkortet i onsdags!
Å vad kul med körkortet:) ja de e mkt när man är förälder o ensammstående dessutom.Du skriver så himla fint om allt.Vår son körde upp för eu-moppe igår och tjat om epatraktor.Phu Ha det bäst
tror du är en supermorsa.Kram Annika i Malmberget.
Skicka en kommentar