Körkort och lärdom

Min äldsta son Joel fick sitt körkort idag, åååååå så glad jag är, känns som högsta vinsten. Jippie, YES, hurraaaaaaa. Har övningskört med honom och nu börjat med nästa på tur, Jonathan, är ju bara ett år mellan dom. Har nog muttrat en del under tiden. Tålamod är en dygd men inte min, lite stressad ibland som man som 140% arbetande, hemmansägande, hunduppfödande, ensamstående fyrbarnsmamma kan bli emellanåt.

Å så tänker man, jaja det här är då det sista jag måste lära dom. Först lär man dom äta, sedan att gå, och så ska man tjata om var är lampan tills man får ett litet pa till svar. Sen ska blöjorna bort den fördömdade pott-träningen med halva huset nedpissat. Motion kommer härnäst när man springer som en galning för att lära dom cykla. Så kommer vintern ja då ska man lära dom att åka skidor och skridskor. Å så räkna läsa skriva och pust och stön och stånk... Tänk att man måste lära dom ALLT!!!!!!

Sen plötsligt slår det mig, så otroligt fel jag har. Jag behövde inte lära dom att älska. Lika lite som att sörja, bli arg, skratta, längta, vilja, hoppas ....... Det lilla barnen födds komplett med alla sina känslor och sinnen. Det allra viktigaste och kanske det enda som vi egentligen har här i livet, allt annat är ju förgängligt. Sen ägnar vi mycket tid och energi åt att hämma dom, modulera deras känsloliv för att anpassas till det sociala samhälle vi lever i. Och detta trots att det är just deras fantastiska, genuina och totalt oförstörda förmåga till känslor som gör att vi tycker att dom är så underbara.

Ja jag vet, självklart måste vi för att dom ska fungera men ibland kan jag fundera på om det verkligen är en tjänst vi gör dom. När vi naggar deras enorma emotionella kapacitet, förmågor och spontanitet för att dom ska slinka in i den sk sociala gemenskapen. Är det då inte vi som skapar osäkerhet, räddsla för att inte passa in, inte duga, inte vara nog bra. För till syvene och sist så är det för mig egentligen bara en sak som jag kan ge mina barn och det är en god självkänsla. Har jag lyckats med det så tror jag att dom klarar allt. Kanske till och med att ta körkort.

Utställningsyra

Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den här resan. Det var en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Intressant avelsforum, roliga tävlingar, trevlig grillfest, bra utställning med engagerad och intresserad domare som gav öppen kritik. Otrolig många vackra, fina, roliga, frimodiga, duktiga och härliga hundar, mängder av trevliga människor, suverän stämning hela helgen igenom.

Är ju egentligen inte någon utställningsmänniska. Inga tävlingsgener säger dom som känner mig, helt enkelt en urkass tävlingsmänniska. När jag skulle skaffa min första hund så ville jag bara ha en brun och vit tik och så fick jag Zelda. Första gången jag skulle ställa ut henne så var det för att få henne avelsgodkänd. Ville så gärna ha en tvåa på henne men tyckte att hon var rätt söt så kanske att hon skulle få en etta. För att vara säker på att få den där tvåan anmälde jag henne till två utställningar dagarna efter varandra. När söndagen kom hade vi fått två cert, ett bir och ett bim. Jag var så otroligt förvånad. Tänkte att dom kanske tyckte att vi verkade trevliga eller att dom tyckte lite synd om mig som var så uppenbart förvirrad och inte överhuvudtaget visste vad jag höll på med.

När hon sedan på fem raka utställningar blev nordisk utställningschampion var till och med jag tvungen att erkänna att det kanske inte var slumpen utan hon kanske var rastypisk då. Sen tycker jag att ungdomarna ska få visa framfötterna så jag har inte ställt ut henne något i år men när det nu var dax för vår första rasspecial så tänkte jag att det skulle vara kul att visa henne och se hur det går. Är ju så jättenöjd om hon placerar och att vi gör bra ifrån oss.

Men så plötsligt så drabbades jag av total utställningsyra och för första gången fattade jag liksom själva grejen, bättre sent än aldrig heter det ju. Det blev det så spännande att jag fick nästan en hjärtinfarkt. En mycket intressant upplevelse minsann för en som knappt höjer blicken från deckaren hon läser i TV soffan när sverige vinner VM i ishockey.

När Zelda sedan blev bir så blev jag liksom så rörd i hela mig av att av alla dessa fantastiskt vackra så sågs min tjej som vackrast. Det är nog så att man är så vansinnigt kär i sina vovvar så när någon annan talar om för en att dom tycker att dom är speciella så blir man så otroligt glad i hjärtat för det. Men roligast av allt var alla som gladdes med oss. Det skrattades, gräts, kramades, grattades så det var helt sanslöst. Vilka helt otroliga människor dom är gårdismänniskorna. Här kommer vi neddruttande från Luuuuule (= ingenstans eller långt upp åt h-vete) och möts av sådan generositet, tack snälla alla, ni är fantastiska. Också domaren påtalade vilken bra stämning det var runt ringen. Har ju inte någon erfarenhet av andra raser eller av rasspecialer heller för den delen men det var det bästa av beröm tyckte jag.

Ni ska gå fram och tillbaka

Jahaja då gör jag väl det då

Står i spänning och väntar

Men vad sa han för något?

Tjohooo tjejen, han tyckte du var vackrast

Hopp upp

Lilla tokiga råtta, vad var det som hände

Kram kram snälla domaren som tyckte om min tjej

Kram kram Marika och grattis till din snygga, snygga kille

Titta tjejen vad vi fick, så duktig du var

Tjaaa, ärligt talat, det var ju inte ens en korv