Benzelias

"The truth is out there...."

2011-06-06T09:51:00.000-07:00

Och då är vi inne på temat "skitsnack" "prata bakom ryggen" "prata illa om" och så vidare. Tror detta är ett mänskligt fenomen som funnits i alla tider, skillnaden nu för tiden är att det är lättare att sprida och sprida lång väg samt extensivt.

Dom som oftast hamnar i blickpunkten är de som gör någonting annorlunda d v s något som sticker ut, gör eljest, tänker eljest ja ibland räcker det bara med att man uttrycker en åsikt som inte är helt okontroversiell eller man kanske bara har mage att säga vad man tycker. Pratas det om någon kan man enkelt konstatera att det sannolikt är en person med en gnutta styrka åtminstone tillräckligt för att våga skilja sig från mängden. Alternativt en sk "bulldozer" d v s en person som blivit lurad att utföra jobbet åt någon som inte vill sticka ut utan föredrar att någon gör det åt dem. Så orsaken till att det pratas om en person är egentligen helt ointressant.

Intressant däremot är den så kallade sanningssägaren. Det vill säga den person som lägger fram skitpratet till den det handlar om. Brukar alltid fråga mig vad de har för syfte. Vad är meningen med att tala om för den här människan att den och den säger si och så om dig? Att göra gott? Knappast och man kan krasst konstatera att sanningssägaren också per definition också är en skitpratare då dom för fram något dom hört om någon ja kanske till och med något som dom hör att någon kanske sagt. Och med största sannolikhet är denna "sanning" som nu läggs fram ordentligt kryddad för att passa sanningssägarens syfte med att lägga fram den(Vilket är?)

Även detta ligger nog i människans natur. Att försöka få vinning av andras elände, att skynda sig att uttnyttja det man vet för att själv vinna mark oavsett om man kanske sårar den som kommer i ens väg. Och återigen, vad är meningen med det? Tror man på fullaste allvar att den här människan mår bättre av att veta att folk snackar en massa goja? Oftast sker det med en oerhörd talang och skicklighet. Börjar oftast med en uppenbar lögn för att få folk att nappa och går sedan vidare till själva kärnpunkten. Och mänskliga som vi är hugger vi direkt och sprattlar sedan villigt på kroken.

Konsensus blir för mig att vare sig skitprat, skitpratare eller sanningssägare är värda att lägga någon som helst energi på. Att vara alla till viljes är en omöjlighet. Varje person som granskar dig gör det ju utifrån sina egna referenser och om den granskningen sedan slår väl ut beror inte på dig utan på den som granskar. Det som återstår är precis det man började med. Att vara sann mot sig själv och det man står för, att vara ärlig och rakryggad och tro på sig själv och sina egna val och att må bra i det liv man lever. Då har man kommit så långt man kan komma. "The truth is out there" tror jag faktiskt bara gäller för aliens. Vi människor får nog söka den på närmare håll typ hos oss själva.

Valda delar

2011-04-18T03:18:00.000-07:00

Bland uppfödare så pratas det ofta om vad man avlar på. Ordet "typ" är ofta förekommande och så vitt jag förstår så syftar det till exteriören hos hunden d v s hur en hund ska se ut för att vara riktigt rastypisk. Och vad vi prioriterar i vår avel varierar från uppfödare till uppfödare men svaret på vad vi avlar på måste väl ändå vara hundar. Och jag är rätt övertygad om att de flesta av oss ändå ser hundarna som en helhet. En hund är ju en individ, en personlighet och en kär vän. Om jag trots allt skulle försöka dela upp hundens egenskaper så skulle det bli i grovt sett fyra delar. Hälsa, temperament, funktion och exteriör.

Hälsa: Är min absolut högsta prioritet. Att få sjuka valpar är en mardröm och inte bara för mig utan framför allt för den valpköpare som ska ta hand om vovven. Som tur är så är gårdshunden en ovanligt frisk ras. Tack vare att den hittills i så ringa omfattning varit föremål för så kallad förädlingsavel. Den är fortfarande heterogen till de allra flesta av sina egenskaper. Det finns enstaka fall av sjukdomar som t e x PRA, tumörsjukdomar, epilepsi osv men inte någon incidens av någon större omfattning. Legg Perthes är en viktig aspekt att ta i beaktande i sitt avelsurval. Och inte på grund av en hög incidens av sjukdomen utan för att anlagen finns brett spridda i rasen på grund av matadoravel på hanar som bar på dessa anlag. Den enda sjukdom vi har mer omfattande är höftledsdysplasi, se föregående inlägg för siffror på det. För mig handlar inte om att slå ut hundar ur aveln utan att bevara det avelmaterial vi har friskt genom att hålla koll på vad vi avlar på och vad det ger för resultat.

Det diskuteras flitigt huruvida hundarna lider av HD eller ej då de är så små och lätta och det finns olika ståndpunkter på hur det förhåller sig utan något egentligt underlag så det återstår att ta rätt på. Av de fem valpar som jag har erfarenhet av med grav HD så har tre av dessa symtom som vuxna hundar. Men den absolut viktigaste aspekten är ändå att HD är en graderad sjukdom som inte slutar på grad E och att om vi inte håller koll på detta i slutändan riskerar att få en population med så hög genetisk belastning att det blir grövre missbildningar. Min förhoppning är att vi så småningom ska kunna vara med i ett sk avelsindex avseende HD som då kommer att ge en mer rättvisande bild av hundens förutsättningar då sjukdomen har en polygen nedärvning.

Mentalitet: Blir nummer två på priolistan. Hundarna ska i första hand vara kära vänner och familjemedlemmar och då är ett bra temperament a och o tillsammans med god hälsa. Gårdshundens temperament kan variera rätt mycket från individ till individ, dom är "mentalt heterogena" även om de som ras har vissa karaktäristiska gemensamt. Då det gäller mentaliteten så förs en både svårvärderad och svårbedömbar diskussion. Förutom att ta hand om sin flock och hålla tomten ren från skadedjur så var en av gårdshundens ursprungsuppgifter att hålla vakt mot inkräktare. Vilket medför att det i vissa linjer finns mer skärpa och mer vakt. Frågan är då om man ska försöka bevara detta ursprung, är det funktionellt som samhället ser ut idag där väldigt få gårdshundar faktiskt lever som sådana och ska ha en sådan uppgift? Eller är detta en egenskap som vi kanske ska välja att inte eftersträva trots att denna i viss mån hör till rasens ursprung då det kanske inte är så enkelt att hantera och inte heller optimalt för de allra flesta valpköpare? Klurig fråga tycker jag.

Men en fråga som jag haft turen att inte behöva ta ställning till än så länge. Mina hundar markerar d v s skäller då det kommer någon men är i övrigt väldigt milda till sin natur och har nedärvt sitt i mitt tycke fina temperament till sina avkommor. Samtliga fungerar väl som familjemedlemmar och goda vänner till sina hussar och mattar. Underbart roligt!

Funktion: Hänger ganska mycket ihop med temperament men här kan man finlira lite. Det vill säga beroende på den här hundens mer framträdande temperamentsmässiga egenskaper så passar den bra till just den här personen som har de här önskemålen och planerna för sitt hundägande. En valp med mycket motor och bra kontakt passar bra till någon som vill träna med sin hund ex lydnad medan den passar mindre bra hos en barnfamilj med aktiva barn som triggar den och som iställe ska ha en mindre vek hund med inte fullt så mycket motor. En ranglåg hund blir ett bra komplement till personen som redan har en hund som är mer dominant. Valpen efter tiken som är en riktigt bra avelshund, som parat, varit dräktig, valpat och skött sina små utmärkt och i övrigt är lämplig för avel är ett bra val till personen som gärna skulle vilja ha en valpkull och så vidare.

Exteriör: Är längst ned på listan. Självfallet vill jag få fram gårdshundar som ser ut som gårdshundar men jag är av den uppfattningen att dom även här är heterogena. Alltså att gårdshundarna kan variera en hel del i sitt utseende och fortfarande se ut som gårdshundar. I en normal population med bra genetisk bredd, oavsett vilken levande varelse vi tittar på, så är egenskaperna inklusive exteriören varierad. Några få är väldigt vackra, några få är "mindre vackra" och de allra flest är där mittemellan. För att få fram "kloner" d v s många väldigt lika hundar måste man inavla så att man får en nära genetisk släktskap analogt med enäggstvillingar. Det man då riskerar är förstås att också anrika recessiva sjukdomsanlag. Alltså vikande anlag som kräver flera upplagor för att få genomslag. Dessa kan sedan nedärvas som "paket" och det hjälper alltså föga att sedan utavla på inavlade hundar. Kromosomerna är sällan så vänliga att dom väljer att delas exakt på mitten utan delas slumpmässigt och komplext gjorde dom inte det skulle alla syskon vara helt identiska. För att förstå komplexiteten i det hela så kan det nämnas att vi människor har 98,5% av vårt genom gemensamt med chimpanserna. Kortfattat, i en inavlad population ökar risken dramatiskt för att genetiska sjukdomar får genomslag. Ett allt för högt pris för mig att betala för att få fram exteriört mer lika hundar. Jag väljer att utavla och slumpen får avgöra om det dyker upp någon vovve som faller uställningsdomarna i smaken. Mitt mål är att dom ska hålla sig inom den föreskrivna rasstandarden, då är jag jättenöjd. Varje hund har ju sin absolut speciella charm och skönheten ligger i betraktarens ögon så för valpköparen är ändå just deras hund den absolut vackraste i världen.

Vi uppfödare prioriterar olika och det har vi all rätt att göra. Vi måste få tycka olika och också avla olika utifrån det vi anser vara viktigt och respektera varandra för och trots det. Så länge vi är ärliga med våra intentioner. Och jag kan förstå att mina prioriteringar kan verka lite dubbelbottnade och knepiga för jag väljer ju trots allt att avla på en ras och grunden till alla rasers uppkomst är ju ändå någon form av förädlingsavel. Men för mig så är det stor skillnad att inavla och att avla inom en ras. Gårdshunden anses ju vara en lantras för att den inte utsatts för intensiv förädlingsavel, en gammal ras och därigenom en genresurs och det är för mig något att vara otroligt rädd om och verkligen något att försöka bevara.

HD resultat 1990-2010

2011-04-12T13:01:00.000-07:00

Har uppdaterat mitt exceldokument med alla kullar födda 2010 samt HD resultat fram till 110325. Har inte skett några stora förändringar. Men denna gången har jag också roat mig med att ta ut lite statistik per individ d v s per hund som komplement till den tidigare kullstatistiken.

När det gäller inavelsgraderna så ser det fortsatt bra ut. Det var fyra kullar år 2010 som översteg SKK:s rekommenderade 6,25 % d v s 2,2% av alla kullar. Den genomsnittliga inavelsgraden var 1,6% och förhållandet tik/hane 1,48. Om det värdet är 1,0 har lika många hanar som tikar används alltså har varje hane parat en tik. I fjol var det en hane som fick sex kullar, en fem kullar, fyra hanar fick fyra kullar samt nio hanar tre kullar. Alla de övriga fick alltså en eller två kullar vardera. Ser man det som en helhet så är det ju ett mycket gott resultat som ger en bra genetisk spridning i populationen.

HD resultaten är ungefär lika som tidigare år. Tittar vi på alla kullarna så har det fötts totalt 1688 kullar 1990-2010. Av dessa fanns det en eller flera röntgade valpar i 978 kullar. Av dessa kullar så fanns det en eller flera valpar med HD i 311 kullar d v s 31,8% och i 103 kullar valpar med HD grad D eller E d v s 10,1%.

Tittar man på de kullar där det finns en eller flera röntgade valpar i kullen i de kullar där föräldradjuren är röntgade A, B eller ua och parade enligt rasklubbens rekommendationer så motsvarade 583 kullar de kriterierna. Vi kallar dem grupp 1. I dessa kullar fanns det en eller flera valpar med HD i 145 kullar d v s 24,9% varav 48kullar med valpar som fått HD grad D eller E d v s 8,2%. Tar man ytterfallet i denna grupp d v s där båda föräldrarna är röntgade med A höfter så är procentandelen kullar med en eller flera valpar med HD 15,8% varav grad D eller E 5,4%.

Hos resterande kullar d v s de kullar där det finns en eller flera röntgade valpar i kullen och där föräldradjuren är oröntgade, HD belastade eller på annat sätt inte parade enligt rasklubbens rekommendationer så fanns det då 395 sådana kullar. Den här gruppen kallar vi 2. I dessa kullar fanns det en eller flera valpar med HD i 166 kullar d v s 42,0% varav 55 kullar med valpar som fått HD grad D eller E alltså 13,9%. Tar man ytterfallet i denna grupp d v s där en eller båda föräldrarna är HD belastade så är procentandelen kullar med en eller flera valpar med HD 57,9% varav grad D eller E 24,2%.

Föräldradjur med HD grad C har diskuterats och tar man ut den gruppen ur grupp 2 d v s där en eller båda föräldrarna är röntgade med HD grad C och gör en enskild värdering av den subgruppen, grupp 3, så är procentandelen kullar där det finns röntgade valpar och där en eller flera valparna röntgats med HD 46,9% varav grad D eller E 15,6%.

Om vi då lämnar kullarna och istället tittar på individbasis eller andel röntgade hundar i populationen så har det år 1990-2010 fötts 6578 valpar. Av dessa har 1877 valpar röntgats (2011-03-25). Av dessa röntgade valpar så var 388 HD belastade d v s 20,7% varav 120 valpar med grad D eller E d v s 6,4%.

Siffrorna på ovanstående grupper om man räknar på antal valpar blir grupp 1: 175 valpar med HD av 1193 röntgade valpar d v s 14,7% varav 53 valpar med grad D eller E, 4,5%. Grupp 2: 213 valpar med HD av 684 röntgade valpar d v s 31,1% varav 66 grad med grad D eller E, 9,6% och så subgruppen 3 d v s en eller båda föräldrar med HD grad C: 43 valpar med HD av 119 röntgade valpar d v s 36,1% varav 12 med grad D eller E 10,1%.

Det är alltså inte någon större skillnad från tidigare statistik och andelen HD räknat på individ i populationen är fortfarande lägre än om man räknar på kullar där HD förekommer bland de röntgade valparna. Men skillnaden mellan grupperna är liknande oavsett om man jämför kullar eller antal valpar.

To be ore not to be...

2011-01-02T18:42:00.000-08:00

Livet är som livet är och det genererar en del funderingar. Kring allt möjligt och omöjligt såklart men just nu så rör det sig mycket runt mitt framtida yrkesliv. Lite sent kan tyckas men jag har ju kringelkrokat mig fram lite grann sisådär. Utbildade mig till undersköterska och sedan sjuksköterska och tog examen då jag var 20 år. Jobbade sedan som det i 12 år. Under de åren så fick jag fyra barn på 5 år med 2 olika fäder och då jag var mammaledig passade samtidigt på att läsa in ett naturbetyg på komvux. När sen barnen var 2, 4, 6 och 7 år gammal så packade jag mig iväg till Umeå med mina ungar och läste läkarutbildningen, 5 och 1/2 år följt av 1 och 1/2 års allmäntjänstgöring och nu nämar jag mig slutet av min specialisttjänstgöring som är 5 år och är färdig kirurg i januari 2011.

Så då till dagens rubrik. Jag fungerar så att jag gör det jag bestämt mig för, alltså blev jag det jag tänkte. Men nu uppstår frågan om jag faktist vill jobba med detta. Det är en rätt speciell arbetsmiljö och inte alltid så där superenkelt att förhålla sig till. Missförstå mig rätt, mina kollegor är var och en fantastiska och suveräna personer, det är alltså inte dem utan själva miljön, klimatet och i viss mån tänket som är, ja inte helt korrellerat till hur jag är som person. Helt krasst så har jag tre kriterier för min yrkesframtid, jag ska jobba ytterligare tjugo år och de ska innehålla: bra lön, hyggliga arbetsförhållanden samt att jag känner att jag gör något vettigt av min tid. Sen vad jag exakt gör är faktiskt mindre viktigt för att inte säga oväsentligt så länge det är något som jag tycker är okay. Enkelt men ändå svårt.

Så då står jag här och stampar, hit och dit, och vill inte riktigt fatta beslut eftersom när jag väl bestämt mig så blir det så. Har klurat ett tag, alltså vad ska man jobba med om man är kirurg men inte tänker sig att jobba på en kirurgklinik. Och blir det valet jag gör så har jag faktiskt kommit på något riktigt bra som skulle uppfylla alla de tre kraven. Samtidigt så har klinikledningen lagt fram ett mycket bra erbjudande som skulle kunna ge mig de arbetsförhållanden som jag skulle vilja ha inom kirurgin och jag har kollegor som också är intresserade vilket skulle ge ett i mina ögon riktigt dreamteam. Så då gäller det bara att bestämma sig då, att vara eller inte vara...

Miss Informed

2010-10-21T12:34:00.000-07:00

Våra små godingar har som ras stigit enormt i popularitet och avlen och uppfödarna går går i en exponentiell kurva uppåt. Är det här bra och hur är gårdshunden om femtio år? Finns ju otroligt mycket att klura på och många olika aspekter av varje del av avelsarbetet. Otroligt roligt är det och precis lika svårt. Vår ras är ju oförädlad, och så vill jag ju ha den, men det gör ju också att överraskningarna blir fler än om hundarna var mer homogena. Man vet helt enkelt inte vad som väntar vid varje kull. Man planerar, funderar och försöker täcka in så mycket som möjligt och göra så gott det går. Läser allt man kommer över, diskuterar med kunniga och lär sig otroligt mycket för varje liten kull.

Det är inte lätt, en mycket stor utmaning. Vi tycker olika och har olika övertygelser och avelsstrategier. Och det är för mig någonting bra, det är bland annat det som kommer att driva kunskapen framåt. En av mina grundläggande åsikter är att avel är ett långtidsprojekt, ett arbete för rasen som helhet.

Det kanske finns genvägar t e x inavla, för att minska överraskningsmomentet och på kort sikt få ett "säkrare" resultat. Är alltså lika + lika = jättelika = bra? Jag tror inte det utan är övertygad om motsatsen. För att jag anser att det finns tung evidens för att inavel på längre sikt leder till inavelsjukdomar och att man istället står där med en förstörd ras. Tittar man i backspegeln på raser där man konsekvent inavlat för att få fram bättre hundar blev långtidsresultatet raser med bred spridning av sjukdomar, sjukdomsanlag och förstörda temperament. Eller för den delen gå till oss själva, amyloidos, porfyri, döv/blindhet osv, sjukdomar som är en direkt konsekvens av inavel och där evidensen är glasklar.

Men oavsett vilket sätt man avlar på så är för mig ärlighet det viktigaste. Att man står för sin övertygelse och inte mörkar och framför allt då inte till sina valpköpare. Vi uppfödare får ju på något underligt sätt oftast veta det mesta om varandra. Det är frapperande ofta som man kan iakta och notera de konstigaste bortförklaringar och krumbukter till varför man gör som man gör, och ännu oftare att man inte går ut med sitt agerande offentligt. Och den som borde vara i centrum för informationen, valpköparen, tror sig vara Miss Informed men är istället totalt missinformed.

Det här gäller naturligvis inte alla, har också sett många strålande exempel på uppfödare som förvisso inte avlar enligt vare sig rasklubbens eller skk:s rekommendationer men som helt ärligt och uppriktigt står för det och tydligt informerar om det på alla de sätt. Dom är värda all respekt i mina ögon. Vi är ju tidsmässigt i starten och rasen är väldigt ung därför är det ju helt krasst så att inte finns någon som sitter på hela sanningen och vet vad som är rätt och fel då det gäller de allra flesta aspekterna av avelsarbetet. Det får framtiden utvisa.

Och för att det ska vara möjligt så är det ju faktiskt av värde för rasen som helhet att aveln sker på olika sätt och enligt olika övertygelser så att vi framtiden faktiskt får ett reelt avelsmaterial att utvärdera. Så sträck på dig, vi gör alla så gott vi kan. Det finns för mig ingen anledning att inte våga stå för det man gör. Kanske vi istället för att försöka övertyga varandra om att just vi har rätt, kan respektera att vi är olika, stå för vårt eget sätt att tänka och lära oss av varandras framgångar och misstag, vi kommer ändå aldrig att ha tid att göra alla misstag själv.

Tyck till!

2010-09-29T11:50:00.000-07:00

Alla gårdisägare/medlemmar i rasklubben. Imorgon är sista dagen som man kan lämna in åsikter om avelskommitténs förslag på ändringar i avelsrekommendationerna. Så ta och tyck till. Det är inte någon garanti att man är kunnig för att man köpt ett kennelnamn av SKK á 2000 spänn och inte heller säkert att man fattat någont alls för att man fött upp x antal/hundratal valpar. Och mina damer och herrar, med det inte sagt att jag förringar erfarna uppfödares kunskap och erfarenhet, jag bara påpekar att det faktum att man innehar epitetet uppfödare inte är någon garanti att man är kunnig avseende avelsfrågor. Likaledes kan man vara mycket duktig även om man inte är uppfödare. Det är i mitt tycke personen och inte definitionen som avgör ens kompetens. Individens grundkunskaper, intresse, kunskapssökande och engagemang.

Alla medlemmar i en rasklubb ska värderas lika och ha samma rätt. Det kan finnas oanade kunskapsbanker , hundägare och genetiker, hundägare och biolog, hundägare och veterinär, hundägare och aktiv inom SKK och så vidare...

Det inkomna ska ju sedan självfallet värderas av sakkunniga inom rasklubb, avelsråd och avelskommitté. Det är ju inte någon omröstning utan en efterfrågan om åsikter. Så kom igen och tyck till. Sin åsikt har man, enligt min mening, alltid rätt till eller? Det värsta som kan hända är ju att någon tycker att man ska hålla käften. Och tro mig, det dör man inte av, då hade jag varit stendöd redan som tonåring. Det är alltså vare sig dödligt, farligt eller förbjudet. Och oavsett vad som sedan händer med det man uttryckt, även om man tycker att jag är helt pantad eller rynkar på näsan och det sedan åker i soporna, så känns det, åtminstone för mig, så bra att jag i alla fall sa vad jag tyckte.

Tempo!

2010-09-12T12:19:00.000-07:00

Har nu uppdaterat min kartläggning av gårdshundarna till och med mitten på augusti i år. HD mässigt ser siffrorna ut ungefär som tidigare. Finns ju massor att titta på och subgrupper att analysera men här är några av ytterligheterna:

Båda föräldrarna med A höfter i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 17% av kullarna minst en valp med HD och i 6,2% av kullarna minst en valp med D/E.

En eller båda föräldrarna med HD i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 57% av kullarna minst en valp med HD och i 26% av kullarna minst en valp med D/E.

Båda föräldrarna oröntgade i de kullar där det finns undersökta valpar är det i 38% av kullarna minst en valp med HD och i 15% av kullarna minst en valp med D/E.

Har kollat lite särskilt på C kullar då dom varit under diskussion. Det finns 57 kullar med undersökta valpar där antingen den ena eller båda är röntgade med C. I dessa kullar finns det minst en valp med HD i 42% av kullarna och valpar med D/E i 16% av kullarna.

Nu ska man komma ihåg att det här är väldigt små siffror då underlaget fortfarande är litet. Men för mig känns det otroligt spännande nu när alla aveldjuren ska röntgas och vi i framtiden kommer att få ett mycket större material att hämta kunskap ifrån.

Har också noterat ett annat fenomen och det är tempo. Man kan även där avla på väldigt olika sätt, med låg eller hög hastighet. Här är några några exempel på i mina ögon lite högre "tempo":

*Tik född -07, fick första kullen då hon var tretton månader och har nu fått tre kullar, alla med samma hane.
*Tik importerad -07, har därefter fått fyra kullar med samma hane.
*Tik född -03, fick tre kullar inom loppet av sexton månader.
*Tik född -08, fick första kullen då hon var nitton månader och har hunnit få ytterligare en kull.
*Tik född -08, fick första kullen då hon var sexton månader.
*Hane född -05, fick sju kullar inom två år.
*Hane född -08, fick sin första kull då han var tio månader.
*Hane född -08, fick sin första kull då han var femton månader.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var tjugo månader och har på femton månader fått totalt sju kullar, 34 valpar.
*Hane född -06, fick sin första kull då han var fjorton månader och har på två och ett halvt år fått åtta kullar, 39 valpar.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var arton månader och har på drygt ett år fått sex kullar.
*Hane född -07, fick sin första kull då han var tolv månader och har på knappt två år fått tolv kullar, 53 valpar.

Jahaja, som vanligt när det gäller avel så är säkerligen åsikterna och motiven till hur man väljer att avla många och skilda. Tycker ändock att det är lite intressant att notera att aveln kan se väldigt olika ut även vad det gäller andra perspektiv än HD och återigen, det finns så många olika aspekter att värdera och det är i slutändan upp till varje uppfödare att värna om det dom tycker är viktigt.

Dagarna efter....

2010-07-27T00:57:00.000-07:00

En stor olycka inträffde. Döda och svårt skadade barn och vuxna. Kirurgen är traumaansvarig och som kirurgjour ingår man som en central del av räddningsorganisationen. Man kämpar som en tok med att försöka rädda de skadade med adrenaliet piskande i hela kroppen och när det är över tar man hand om följdverkningarna och de anhöriga.

Det är ett privilegium. Och då syftar jag inte bara på det "heroiska", att man aktivt arbetar med patienterna och räddar liv. Det är också en stor gåva att få vara del av den ofattbara katastrof som drabbar de inblandade. Det låter helt befängt, jag förstår det. Men när man har till sin arbetsuppgift att hjälpa människor som upplever det mest otänkbara, fruktansvärda så kan man inte undgå att erfarenheten ger en ordentlig portion referenser. Referenser och värderingar som gör att man ser på livet annorlunda och att det blir så otroligt mycket rikare. Varje dag, varje stund varje glädjeämne är en ynnest som man på intet sätt ska ta för given. Vad som är värdefullt i tillvaron.

Sjukvårdsjobbet innebär ju även till vardags mycket som påverkar ens sätt att se på livet. Människor mitt i livet, döende i cancer, lämnar sina närmaste bakom sig och liknande mer "långsamma" traumatisk livshändelser. Men när det blir en sådan här stor och plötslig katastrof så påminns man på ett annat sätt, det slår en väldigt påtagligt, mitt i ansiktet och mitt i magen. Hur otroligt skört livet är och hur snabbt det kan förändras så fullständigt och oåterkalleligt.

Jag kan inte låta bli att ägna en tanke åt dom som lever i det motsatta. Som mår så dåligt i sitt eget liv och inte förmår uppskatta det överhuvudtaget så att dom tvingas ägna stor del av sin tid till att försöka ställa till det och vara elak med andra bara för att må lite mindre dåligt själva. Det är så fruktansvärt synd om dem och sådana här gånger blir det så otroligt påtagligt.

Till mina barn. Jag älskar er, ni är det största, vackraste, det bästa och det underbaraste. Jag är så innerligt glad och tacksam för att ni är hemma och hela. För varje sekund vi får vara tillsammans och för att vi har varandra. Det enda som egentligen betyder något.

Give me a bite

2010-06-30T07:55:00.000-07:00

Jag och Zelda har varit på turné till WDS i Danmark. En helt underbar upplevelse. Jag har ju rest lite hit och dit men faktiskt aldrig varit i vårt grannland i syd. Helgen bjöd på två utställningar. På fredag var det circuitutställning i Fredericia. Mycket välorganiserat och trevligt av den danska rasklubben. 69 hundar var anmälda. Zelda har ju inte något danskt championat så denna helgen gick hon i öppenklass. Fick otroligt fin kritik, bedömningen exellent och placerade sig som tvåa i klassen av fjorton mycket vackra tikar och kom sedan trea i bästa tikklass.

Söndag var det utställning igen på WDS i Herning. 105 hundar anmälda varav 23 tikar i öppenklass. Zelda kom på förstaplats i öppenklassen med exellent. Sedan var det inte någon placering i bästa tikklass utan endast en vinnare togs ut. Ett helt otroligt resultat. Det känns verkligen som en riktig ynnest att få gå med Zelda i ringen. En exteriört så bra hund får man nog bara en gång i livet tror jag. Utställd totalt fjorton gånger för tretton olika domare som samtliga gett henne CK eller exellent och topp-placeringar, helt osannolikt. Sen är hon ju så otroligt rolig att gå med också, hon går som på räls och tycker det är helkul, aldrig något krångel eller några konstigheter, så härligt.

Det var massor av vackra hundar i helgen. Var väldigt imponerad av de danska hundarna. Lagom i storlek och med mycket rastypiska detaljer, lovar gott för framtiden tycker jag. Sverige representerades som allra bäst av kennel Kitenga. Med sina egenuppfödda hundar kammade de hem storvinster på båda utställningarna. Måste vara något alldeles extra att få så otroligt bra resultat med de hundar man själv har fött upp och de hade verkligen med sig exteriört rastypiska och fantastiskt vackra vovvar.

Har klurat lite på det här med betten. Vår rasklubb har som rekommendation att vi inte bör avla på bettfel och enligt rasstandarden är saxbett och tångbett tillåtet. Bettfel är ju självfallet inte något hunden i sig lider av men det är ju en del av rastypen och som uppfödare är man ju nyfiken på alla delar av avelsarbetet. Tycker att jag sista året stött på rätt många hundar med bettfel. Med det inte sagt att det är med sanningen överensstämmande eller att det på något sätt blivit fler. Sannolikt är det så att jag börjat notera dem eller att jag råkat träffa på ovanligt många.

Träffade två vovvar för några veckor sedan vars ena förälder har ett underbett men båda dom hundarna hade perfekta bett. Zelda har ett suveränt bett men har gett valp med bettfel. Eska har två tänder i tångbett men alla hennes valpar har perfekta saxbett. Nyfiken som man är så började jag genast fundera på hur det fungerar när det gäller avel. Det är bedömt som ärftligt men hur ärvs det egentligen? Rakt nedstigande? Dominant eller recessivt/polygent? Kan det hoppa över en generation och slå igenom sedan? En hel massa frågetecken dök genast upp och det är inte alls säkert att det finns några svar på dessa. Jag fick helt enkelt något att bita i.

Hanna 14 år och Jill 4 år konfererar vid hästhagen

Äntligen på plus

2010-04-30T02:06:00.000-07:00

Vilken vinter det varit. Svinkallt och massor med snö. Men nu är termometern äntligen på plus och vi med den. Lite högar kvar men i stort sett snöfritt, hääääärligt. Har haft hysteriskt mycket att göra. Ja ja jag vet, så är det alltid men just nu har det varit lite mer än vanligt. Först bortrest två veckor av tre. Mormor är fantastisk och sköter allt här hemma men vissa saker blir ändå kvar typ ungarnas skolarbete, kloklippning, utrensning osv. Sen har jag jobbat en del, sjuttiotvå timmar förra veckan och dryga femtio veckan innan dess. Mycket jourer hela april. Så då blir det lite rörigt.

Oris och Asla är helt fantastiska. Känns som helt rätt val av valpar. Är ju så när man har några stycken att man inte bara kan gå på vad man vill utan även måste ta hänsyn till hur det kan tänkas påverka flocken och denna gången blev det kanonbra än så länge. Båda är lugna och coola tjejer. Ipsi är ju en helt otroligt fantastisk hund men man kan inte ha flera Ipis i samma flock. Hon har så mycket motor och framåtanda så då skulle det nog bli väldigt rörigt. Men dessa två tjejer passar som hand i handsken. Alsa är väldigt social, utåtriktad, tillgänglig och öppen. Sån otroligt charmig, okomplicerad och glad tjej. Oris är lugn, självständig, smart och lyhörd. Så lättsam, trevlig och kärleksfull. Funderade ju väldigt länge innan jag bestämde mig för att ha två tjejer här hemma, inte helt enkelt men det blev så toppenbra. Är så otroligt glad för båda två, kompletterar både varandra och dom andra hundarna perfekt. Nu håller jag alla tummar att dom fortsätter att utvecklas så bra och att dom är friska förstås.

Har varit till Piteå och hälsat på barn-barnen. Inca, Eskas valp från A-kullen har fått valpar med Freileys Affe. Såna otroligt fina små knytten. Alla fem med sin alldeles personliga charm. Mycket fint temperament på allihopa och söta som sockerbitar förstås. Så glad också för att Affe fått sin andra kull. Han är ju verkligen en kanonkille med alla kvaliteér man bara kan önska av en gårdshund. Det var ju tillsammans med honom som Zelda fick sin första kull och där kombinationen av hundarna gav grav HD. Är ju så lätt hänt att hunden, för att man tänker för snävt eller kanske av okunskap, slås ut på grund av en "katastrofkull" och just därför är jag extra glad att han blivit pappa igen.

Enligt min mening kan man inte döma en hund efter en kull. Med allra största sannolikhet är det kombinationen av hundar som gör att det blir tokigt. Om man tänker på hur gentetiken fungerar så måste man ju ha minst två kullar med olika linjer och genetiskt material i kombinationen för att kunna avgöra om i sig hunden har sådan tung heriditet att den ska tas ur avel eller om det är en oturlig kombination som gav det oönskade reslutatet. Vare sig Affe eller Zelda har ju något "synbart" konstigt i sina stamtavlor men såklart en massa oröntgat bakom sig. Blir det galet så kan man som jag ser på saken inte skylla det hela på den ena eller den andra hunden. Det handlar ju om en polygen nedärvning som kan slå igenom fastän man inte kan förutspå det. Någonstans bakom dem finns ärftligheten som i kombination med varandra blev så tokigt. Så nu håller vi förstås alla tummar att dessa valpar liksom Zeldas andra kull med en annan hane ska få okay HD resultat.

Läste om det kommande avelsindex. Det tror jag blir kanonbra. Det vi idag lutar vår kunskap mot är stora internationella studier där man sett att hundar med HD grad C-E lämnar fler avkommor med HD än HD fria hundar. Det är ju en självklarhet att individer med sjukdom är mer sannolik att få avkomma med sjukdom än en frisk individ om man tittar på stora material. Med avelsindex kommer ny kunskap som sedan kan utvärderas och göra att vi kommer närmare friska hundar. Man får en "bredare" kunskap om den individuella hunden i sig då man räknar ut ett index som baseras på det hunden har runt omkring sig och bakom sig. Vilket då i sin tur ger en säkrare beräkning eftersom det är en polygen nedärvning. Om en hund t e x har C höft men allt är bra runt omkring den och bakom den så kan den i sig få ett så pass bra avelsindex att den ändå kan användas i avel trots att man vet att hundar med C höfter generellt ger fler avkommor med HD fel än HD fria hundar. Nu är ju inte gårdshunden där ännu för det krävs fler röntgade avelsdjur för att kunna vara med i detta och räkna ut index men eftersom vi nu har krav på HD röntgade avelsdjur i och med hälsoprogrammet så kommer vi i framtiden att kunna ansluta och ha nytt av det. Känns verkligen kanonbra då man på så sätt får en säkrare bakgrund och att säkerligen fler hundar kommer att kunna användas i avel och på så sätt minska den genetiska förlusten samtidigt som man ändå säkerställer att det inte drabbar hälsan hos djuren.

Framstående....

2010-03-24T09:33:00.000-07:00

Kan inte låta bli att fundera lite över epitetet framstående eller ibland främsta eller varför inte föregångare. Har läst dem på flera ställen nu. Vad är det som utmärker en framstående, den främsta eller en föregångare. Vad har man då gjort för något som är särskilt bra?

Kanske man ska överskrida SKK:s inavelsgrad i tjugosju av sina tjugonio kullar, eller skrika åt en styrelsemedlem att hon är dum i huvudet (sen kan man ju alltid bli förorättad för att hon svarade att man ska hålla truten). Är det antal hundar som man fått till champion som gör att man är framstående, antal kullar man fött fram osv...

Har faktiskt väldigt svårt att förstå resonemanget överhuvudtaget. För mig är hundavel inte någon tävling. Det är ett intresse, ju mer man kan lära sig desto roligare blir det. Det är oerhört svårt men fantastiskt kul och utvecklande. För mig handlar det om att man ska hjälpas åt, samarbeta, lära av varandra. Ha roligt helt enkelt och samtidigt försöka göra så gott man kan för rasen i helhet.

För att det överhuvudtaget ska fungera krävs en central organisation och det är där rasklubben kommer in i bilden. Som för mig ska vara en objektiv instans som ser till både hundar, rasen, hundägare och uppfödare. Den ena varken bättre eller sämre än den andra. Varenda en som har en gårdshund ska vara lika mycket värd och ha samma möjlighet att förändra eller påverka. Vill man ha en förändring tar man fram material som visar att den är nödvändig och gynnar rasen som helhet.

Ha ha, låter lite som flower power. Självklart är det så att man inte går ihop med alla och att man väljer att samarbeta mer med personer som man gillar, som fungerar ungefär som en själv eller kanske har ett liknande tänk. Men det är ju inte något dåligt i sig. Att lite olika grupper arbetar med olika saker och kanske åt olika håll är en förutsättning för progress. Man får fram fler infallsvinklar, lösningar på problem eller nya rön som kan komma alla till godo. Det jag inte riktigt greppar är all denna konkurrens inklusive epitet som framstående och föregångare. Varför är någon bättre eller sämre och vem avgör vem/vad som är bra/dåligt. På vilket sätt driver det saker och ting framåt och hur gynnar det våra vovvar?

Valpflytt och vårfunderingar....

2010-03-19T03:08:00.001-07:00

Det går så otroligt fort. Nu har det flesta av valparna redan flyttat.... Ska ju behålla två tjejer hemma och det är tur det, har man haft tretton små yrväder runt fötterna skulle det bli väldigt tomt om alla for sin väg. Pepsi är omröntgad, fortfarande med A/C på höfterna. Audell var så otroligt skicklig så jag tror inte att det lönar sig att röntga om henne. Vi får klura på fallet ett tag helt enkelt. Synd att en sådan pärla inte kan gå i avel men så är det ju, hälsan går först. Noppe kommer inte heller att gå i avel, också jättesynd då han är en sådan kanonkille på alla sätt. Men så är det, ska man hålla på med detta så får man också vara beredd på att det händer saker som gör att inte alla ens planer går i lås. Det är bara att ta nya tag.

Skrivs lite här och där om detta med hälsoprogram och HD fortfarande. Nu är det ju ett faktum och jag är övertygad om att det gynnar rasen enormt på sikt. Men där skiljer åsikterna sig åt..... Har till och med läst på ett par ställen om att man skyndat sig att ta kullar på oröntgade djur och sedan låter bli att röntga dem. Det resonemanget förstår inte jag. Har aveldjuret många kullar efter sig så är det ju enligt min mening ännu viktigare att röntga honom eller henne för att få en uppfattning om avkommornas förutsättningar. Jag kanske är trögtänkt men jag fattar inte varför det skulle gynna hundägare/valpar/uppfödare/rasen att man inte röntgar hundar med många avkommor efter sig? Då avkommorna är många och om någon eller flera av dessa skulle drabbas av HD så är det ju av än större vikt att ha möjlighet att kartlägga bakgrunden till det.

Dessutom tror jag att risken är överhängande att man kanske oriktigt skyller detta på den oröntgade individen istället för att försöka ta rätt på var det kommer ifrån och vad man kan göra för att minska riskerna för kommande kullar. Den oröntgade hunden kommer, utan att man egentligen vet att det är så, att ses som en "riskhund" och man kommer att akta sig för att ha något med den och dess avkommor att göra. Med påföljande förlust av avelsmaterial. Nåja, var och en blir salig på sin fason heter det ju och det viktiga är ju att man har en genomtänkt strategi och att man följer sin egen övertygelse. Sen att man kan tycka olika är ju självklart.

Även vi som följer rekomendationerna har ju självfallet olika åsikter och tänkande. Det är inte heller säkert att man för att man följer rekommendationerna anser att dessa är optimala men att man ändå är övertygad om att en central styrning, utvärdering och uppföljning är det bästa för rasen i stort. Att man har förmågan att förhålla sig till ett regelverk är självfallet inte heller samma sak som att man håller med om allt i det regelverket.

Rasklubbens årsmöte har gått av stapeln. En rätt lugn tilldragelse som i fjol om jag förstått rapporterna rätt. Jag hade inte möjlighet att närvara själv denna gång då jag hade valpleveranser hela förra helgen så det är alltså hörsägen i år. Har funderat lite på varför det cirkulerar så mycket "snack" om hälsoprogrammet men att några reella åtgärder mot det inte görs. Förutom då någon enstaka skrivelse som inte fått någon respons. Ren spekulation förstås men jag tror att det helt enkelt kan vara så att de flesta av medlemmarna i rasklubben är positiv till detta och att de som är emot det är få men väldigt "högljudda". Därför blir det mycket snack men när man sedan försökte göra något aktivt för att förhindra att det kom till stånd eller försöker få det avskaffat så går det helt enkelt inte för att man inte är tillräckligt många eller kanske inte har tillräckligt underlag för att belägga sina argument.

Men nu ser vi framåt mot sommaren. Ipsis tänkta kull har ju blivit inställd så då tror jag att vi åker på lite utställningar istället jag och racerräkan. Å så härligt med sommar, värme och massa aktivt hundliv. Det ser jag fram emot en dag som idag när snön yr ner....

HD statistik

2010-03-10T10:32:00.000-08:00

Har nu gått igenom födda kullar och röntgade hundar tom 2010-02-21. De hundar som inte finns med i statistiken är de sent inmönstrade hundarna eller importerade hundar som alltså inte kan härröras till en född kull eftersom det är så jag baserat min statistik. Totalt sett under åren 1990-2010-02-21 rör det sig om 17 stycken röntgade hundar.

Jag har förenklat det hela genom att likställa hd grad 1 med C grad 2 med D och grad 3 med E efter att ha rådfrågat sakkunnig på SKK. Tittar man på totalen så har det fötts 1508 kullar och 5820 valpar. Av dessa är det 1606st som är röntgade. 337st var HD belastade vilket ger en siffra på 21% av totalt antal röntgade hundar. Sannolikt är mörkertalet betydligt högre då det är de som själva röntgar sina avelsdjur som också uppmanar valpköpare att göra detsamma.

Antal valpar med ua: 75
Antal valpar med A: 753
Antal valpar med B: 441
Antal valpar med C: 235
Antal valpar med D: 74
Antal valpar med E 28

Det jag tycker är som mest intressant är hur det ser ut i kullarna d v s var det slår igenom. Det finns röntgade valpar i 848 kullar av de totalt 1508 registrerade kullarna. Och det här är alltså inte någon punktstatistik utan allt som går att hitta på SKK:s avelsdata och inkluderar samtliga kullar mellan åren 1990 till och med 2010-02-21. Av de kullar där det finns röntgade avkommor så fanns det minst en valp med HD grad C-E i 269 stycken kullar d v s 31,7%.

Här är några exempel på hur det ser ut i kullarna beroende på föräldrarnas HD status X står för att HD status är okänt d v s hunden är oröntgad, andel kullar med HD anger alltså det antal kullar där det finns minst en röntgad valp med HD diagnos C, D eller E, andel kullar med D/E anger det antal kullar där det finns minst en valp med diagnosen D eller E d v s grav HD.

Båda föräldrar med A: Tot: 187st. Andel kullar med HD: 27 st d v s 14,4%. Andel kullar med D/E:12 st d v s 6,4 %.

En förälder X och den andra med A/B/ua: Tot: 143st. Andel kullar med HD: 43st d v s 30,1%. Andel kullar med D/E:7 st d v s 4,9% .

Båda föräldrar med X: Tot: 88st. Andel kullar med HD: 34st d v s 38,6%. Andel kullar med D/E:14st d v s 15,9%.

En eller båda med HD belastning dvs C, D, E: Tot 75st. Andel kullar med HD: 43st d v s 57,3%. Andel kullar med D/E:21 st d v s 28,0%.

Det har ju varit en del funderingar runt hundar med C höfter och jag har därför sorterat ut deom från sista raden ovan och tittat lite specifikt på just dessa kullar och i de 49 kullar där det finns röntgade avkommor ser det ut så här:

Totalt diagnos C: 49st. Andel kullar med HD: 22st d v s 44,9%. Andel kullar med D/E: 9st d v s 18,4%.

Ena föräldern C och den andra friröntgad: Tot 30st. Andel kullar med HD: 13st d v s 43,3%. Andel kullar med D/E: 5st d v s 16,7%.

Ena föräldern C och andra HD el X: Tot 19st. Andel kullar med HD: 9st d v s 47,4%. Andel kullar med D/E: 4st d v s 21,1%.

Det här är ju väldigt små siffror men för mig så indikerar det ändå det som visats i stora internationella studier d v s att friröntgade hundar ger mindre antal avkommor med höfledsdysplasi än de som har HD. Nu ligger framtiden för oss. När vi nu ingår i ett hälsoprogram så kommer samtliga avelsdjur vara röntgade och vi kommer därför att kunna ta fram betydligt större material och därigenom mera signifikanta siffror som talar om hur det ser ut just i våran ras. Och visst vill vi väl alla veta vad vi håller på med.....

Inavelsstatistik

2010-02-16T13:09:00.001-08:00

Har börjat uppdatera mitt exceldokument. Spännande och glädjande nyheter avseende inavelsstatistiken.

Det enda som hade försämrats var förhållandet tik/hane. Det optimala vore såklart om lika många hanar som tikar användes i avel. Förutsatt att vi inte använder så många helsyskon så skulle vi då få absolut störst genetisk spridning och den stora genetiska förlusten är ju ett av rasens problem. Genomgång av den genetiska förlusten år 2004 visade att vi förlorat 83% av vårt genetiska material sedan inmönstringen 1987. Det gäller alltså att verkligen att förvalta de gener vi har kvar, se till att vi använder mentalt sunda, rastypiska hundar med friska gener och försöka få så stor spridning som möjligt.

I år hade förhållandet tik/hane ökat från fjolårets 1,36 tikar per hane till 1,55 tikar per hane. Små siffror så dom kan var lite kluriga att greppa, optimalt är alltså 1,0. Man kan för att få en uppfattning jämföra med då matadoraveln var som störst 1991 och vi då låg på ett tal av 2,27. Sedan dess har aktiva åtgärder vidtagits för att minska matadoraveln vilket självfallet är av stor vikt för att minska den gentiska förlusten och siffran har gått nedåt förutom då i år då den vänder uppåt igen. Anledningen är såklart att några hanar används till många tikar. En hane har fått sex kullar, två hanar fem kullar vardera och en hane fick fyra kullar. Förlusten kommer sig då av att vi får fler hundar som har samma genmaterial till hälften istället för att dessa hundar hade haft olika material från andra hanar vars gener vi då också tagit rätt på.

I övrigt var det idel goda nyheter i årets inavelsstatistik. En låg inavelsgrad generellt i rasen är ju en förutsättning för att vi ska slippa drabbas av inavelssjukdomar och friska hundar står nog högst upp på önskelistan för alla uppfödare.

2009 registrerades 163 valpkullar med 672 valpar jfm 2008 då det registrerades 149 kullar 624 valpar. Inavelsgraden har sjunkit och är nu den klart lägsta hittills med ett genomsnitt på 1,65% jfm 2,26% 2008. Hela 44,8% av kullarna eller 73 st låg på en inavelsgrad under 1% alltså nästan hälften, 23,3% eller 38 kullar låg på en inavelsgrad på mellan 1,0 och 2.0%. Tillsammans 68,1% alltså två tredjedelar av kullarna med en inavelsgrad på under 2.0%, hurra! Endast 2 kullar eller 1,2% översteg SKK:s tillåtna inavelsgrad på 6,25% också klart lägst hittills jfm 7 kullar eller 4,7% i fjol. Verkligen superbra och man blir så otroligt glad över allt det arbete alla fantastiska uppfödare lägger ned för att bidra till den genetiska spridningen i rasen.

Jag återkommer med nytt inlägg när HD statistiken är klar. Nu från datans värld tillbaka till valpmyset i lådan, den absolut mest fantastiska aspekten av avelsarbete, små mysiga, pigga, underbart härliga valpar......

Action...

2010-02-12T13:01:00.000-08:00

Fyra veckor och nu är det full rulle. Dom är bara för härliga hela bunten. Börjat ploppa ur lådorna. I morse när jag vaknade så hade Fellow smitit ur lådan och lagt sig i bädden nedanför sängen. Hade legat och diat mamma hela natten, herregud han måste trott att han kommit till himlen, alla dessa tuttar bara till mig YES. Skrattade så jag tjöt, vilken filur, åh så nöjd han var. Han var minst sagt fyrkantig, så full i magen att han darrade i knäna när han ställde sig upp. Dom är så ljuvliga.... Igår kväll gick jag förbi tvättstugan, vad konstigt det såg ut i lådan, kollade och där hade min näst äldsta Jonathan knosat ned sina 190cm och låg och mös med valparna, vi njuter så av dem allihopa.

Elo på tur....

Jazz knatar runt lite....

Echo vill uuuuuuup...

Freja till attack....

Asla på väg ut....

Harry in action...

Men släpp ut oss...

Valpmys... 190cm Jonathan som knosat ned sig i lådan...

åNirå på väg...

Rune anfaller...

Idun fick nåt äckligt i munnen....

Idun viskar till syrran Finest

Kiwi är ett födgeni....

Feeling vill också upp...

Vem gapar störst, Finest och Idun

Haaalllååååå...... Finest och Rune

Jag har en plan syrran.... Idun och Kiwi

Mmmmm man kan inte få nog av dem.....

Award

2010-01-30T11:25:00.000-08:00

Jag har fått en award ifrån Birgitta Roligt & lite pyssligt!Reglerna se ut så här:
A: Kopiera awarden på er blogg!
B: Länka till personen som gett dig awarden!
C: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge awarden till!E: Länka till deras bloggar!
F: Lägg en kommentar i deras blogg att du gett dom denna award!

7 intressanta fakta?

Jag är en äkta norrbottnisk tjurskalle (suprise!) och total känslomänniska

Gillar att snickra, teckna, skapa och mitt klädintresse är lika med noll, jeans och T-shirt är fullgod utestass tycker jag

När barnen flyttat ut ska jag börja måla tavlor med oljefärg

Ser nästan aldrig på TV utan är en deckarknarkare, alltid minst en deckare på gång, går åtminstone åt ett par i veckan.

Anser att en relation/ett förhållande har man i själen och till alla man har runt omkring sig, det är inte i en ring på fingret eller liknande påklistrade epitet, JAG VÄGRAR!

Drömmer om ett stort växthus på gården där jag kan odla vindruvor och sockerärtor

Jag ger denna award till
Ewa
Susanne
Siw
Anna
Maria
Christine
Nina

Konsten att fota en valp.....

2010-01-30T05:51:00.001-08:00

Börjar bli ordning på livet. Har gjort ett par avslut och har ett par på gång så fjolårets röra börjar lägga sig, känns så skönt. Lite kvar att jobba med men inget jag kan göra något åt för stunden så det tänkte jag lägga på hyllan ett tag. Man kan inte slakta alla demoner samtidigt, så jag sparar ett par. Och så är jag ju en sådan total känslomänniska så att jag är absolut och totalt nykär i alla mina små hjälper ju till såklart. Så nu lever jag i någon sorts lyckorus, är allmänt förvirrad och mycket disträ, mammahormoner tror jag, ja jag lallar på i tillvaron som är helt underbar...

Dom är så ljuvliga alla små, njuter av dom varenda sekund. Som kennelägare vill jag ju lägga ut lite fina bilder på mina småttingar. Så fram med kameran och så tänker jag mig fina små ansiktsbilder a la porträtt, framifrån så man ser hur underbara dom är med sina nyöppnade små ögon. Jo tjena, man kämpar som ett galning och valparna med fast åt helt olika håll. Och ibland så undrar jag, kanske man skulle lägga in dom där "misslyckade" bilderna istället. Dom är ju så härliga med alla sina miner, att gäspa så käkarna nästan går ur led är en favoritposé. Tja varför inte så här kommer en presentation med tvåveckors valpar in action....

Benzelias Evening Event

Benzelias Evening Star
Benzelias Evening Echo

Benzelias Evening Escape

Benzelias Evening Elf

Benzelias Evening Breeze

Benzelias Evening Sunset

Benzelias Frost Fang

Benzelias Frost Fellow

Benzelias Frost Flower

Benzelias Frost Finest

Benzelias Frost Fairy

Benzelias Frost Feeling

Dom är för läckra på alla de sätt.....

Nu är F-kullen här....

2010-01-15T09:25:00.000-08:00

Benzelias Frost Fang, hane trefärgad

Benzelias Frost Fellow, hane vit/röd
Benzelias Frost Flower, tik vit/röd

Benzelias Frost Finest, tik vit/röd

Benzelias Frost Fairy, tik vit/viltfärgad

Benzelias Frost Feeling, tik vit/röd

Lite söta dom också....

Mera...

2010-01-13T22:56:00.000-08:00

valpar kommer det inom närmsta dygnet skulle jag tro. Zeldas öppningsskede har startat, hon är låg i temp och har bäddat lite på morgonen. Väldigt lugn ännu så jag tror det dröjer ett tag men snart kommer dom.... Å så spännande att få se vad hon har för sötisar i magen....

15.20 Zelda hässjar och bäddar men har inte fått krystvärkar ännu... så spännande det är!

01.50 De två första har anlänt, två rejäla grabbar en trefärgad och en vit/röd och det finns flera kvar....

03.30 Och nu har nästa två anlänt, två tjejer, vit/röda bägge två och det finns flera kvar....

Får jag presentera...

2010-01-12T05:55:00.001-08:00

Benzelias Evening Event, Hane vit/viltfärgad

Benzelias Evening Star, Tik trefärgad
Benzelias Evening Echo, Hane trefärgad

Benzelias Evening Escape, Hane trefärgad

Benzelias Evening Elf, Tik trefärgad

Benzelias Evening Breeze, Tik vit/viltfärgad Benzelias Evening Sunset, Hane vit/viltfärgad

Lite söta va...

Nu är dom här

2010-01-11T05:15:00.000-08:00

Vi har jobbat på inatt. Hon är helt enorm den tjejen. Tog en stund innan första kom, sen tog hon en paus på två timmar och sen ploppade hon ut resten. Sju valpar blev det. Fyra hanar och tre tikar. Tre av valparna, två hanar och ena tiken tror jag är viltfärgade, någon brun variant i alla fall, vi får studera fallet när dom blivit någon dag. Övriga valpar blev trefärgade. Fint tecknade allihopa, alla med bläs utom två som är vita på nosen och har stjärna. Mycket vitt och någon fläck. Välskapta och pigga, inte så jättestora mellan 175 och 225 gram.

Å så lycklig jag är nu, ska vila en liten stund innan barnen ska till första skoldagen... om jag kan slita ögonen från dom förstås...

Snart så...

2010-01-10T23:40:00.000-08:00

kommer dom små. Det är mer intensivt nu, hon bäddar oftar och hässjar hela tiden. Så om någon eller några timmar så här dom här....

21.25 Jobbat intensivt en lång stund men nu är det lite lugnare ett tag, vi har varit ut en liten sväng, ätit lite smält vaniljglass med äggula och druvsocker och hon har fått benmassage. Åter till dom arbetssamma öppningsvärkarna, mera hässjning och bäddning.... min duktiga, tappra...

00.20 Första valpen född, viltfärgad kille 255g, pigg och allert. Nu blir vi nog upptagna en stund.... hurraaaaa!

Valpar på G....

2010-01-10T13:00:00.000-08:00

Nu är det spännande värre här hemma. Eska har gått in i öppningsskedet. Är låg i temp och bäddar lite. Men hon är lugn än så länge så jag tror nog det dröjer ett bra tag än. För er som inte fått valpar så börjar öppningsskedet med att tiken sjunker i temperatur från normala 37,5-38,5 till ned mot eller under 37 grader. Sedan kan det ta 12 - 24 timmar ibland längre innan själva förlossningen startar. Under tiden så bäddar tiken lite då och då, när det börjar närma sig så blir bäddningen mer intensiv och tätare och tiken börjar hässja det vill säga flåsa intensivt. Mot slutet så bäddar och hässjar hon konstant och sedan kommer krystvärkar och första valpen föds.

Så nu förbereder jag inför valpningen. Allt som behövs är framplockat och spänningen stiger....

Välkommen...

2010-01-01T05:26:00.000-08:00

Nu är det här 2010 det bäst året någonsin! Jo så är det, det är jag absolut övertygad om. Efter att ha släpat på skräpiga gamla skraltiga 2009 så är jag så glad för att få sparka ut det med baken före och lämna det bakom mig. Och tänk nu är den trista hösten ett fjolårsminne blott, ha! Det skålar vi för, tjohoooooo

Julafton var underbar, så mysigt, massor av god mat, tolv sorters hemgjord godisar bara för att nämna något. Härlig stämning och så avslappnat och skönt. Å så all barnens glädje, jaja dom är stora nu men ändå. Jag gillar också paket. Det behöver absolut inte vara dyrt eller påkostat men visst är det kul att öppna överraskningar, dom som inte tycker det tror jag faktiskt ljuger lite. Å jag fick precis allt jag önskat mig och mer därtill. Några nya enhands tvingar varav två stycken längre, 60cm, en ny slipmaskin, klämmor och ett par sekatörer, kanon att klippa t e x grisöron med. En ny kaffebryggare, ny hushållsvåg som är absolut nödvändigt nu när valparna nalkas, kaffemuggar och så ett av min mammas vackra armband. Ja säg vad kan man önska sig mer?

Nyårsafton gick över förväntan. Är ju inte alltid så roligt med alla smällare. Var faktiskt lite orolig då tikarna är dräktiga. Zelda har aldrig brytt sig om smällare men Eska gillar dom inte. Nu bor vi ju på landet så det var inte så farligt förutom just vid tolvslaget då. Men vi knölade ner oss i soffan och det gick alldeles utmärkt. Ispi undrade lite vad det var som pågick men tjejerna sov och snarkade sig genom det värsta, fina tjejerna.

Sju veckor har gått av dräktigheten och nu rör det på sig i båda magarna. Tänk att det kan vara så mysigt att bara ligga med en hand på magen och känna dom små därinne. Livets under.... Och nu är jag så nyfiken. Det här är faktiskt bättre än alla julklappar. Tänk flera små liv, individer, därinne som snart kommer till världen och kommer att ge gläde och lycka till både sig själva och så många andra under många år. Det om något är fantastiskt....

Blivande mammor med runda magar

Äntligen...

2009-12-23T12:15:00.000-08:00

Dagen före dopparedagen och den är här. Vår alldeles egen väldoftande och vackra julgran. Den låg väldigt pyrt till ett tag men min pappa han kan han och visst gjorde han det i år igen. Lite mindre än vanligt men mycket vacker och uppfyller väl alla våra kriterier för hur en gran ska vara. Den är nu klädd enligt konstens alla regler, skålad för i äkta lagrad julmust, studerad från alla håll och kanter och vi är så nöjda så. Nu är det bara de sista julklapparna kvar. En riktigt fin, fridfull, mysig och härlig julafton till er alla....

En riktig sagogran där den står i sitt hörn

Sorg

2009-12-22T09:23:00.000-08:00

Det har varit en helvetes höst. Minst sagt. Har hänt ett flertal väldigt jobbiga och destruktiva personliga saker. Inget jag tänkte gå in på nämare. Och det är klart att man fixar dom, vad har man för val? Lägga sig ned och bryta ihop, skulle inte tro det, det är för mig en omöjlighet. Man biter ihop och går framåt, steg för steg, bearbetar under tiden och såsmåningom så ramlar smärtan av en och man lämnar skalen bakom sig. Så är det ju att leva och så är det ju mer eller mindre i alla våras liv. Mitt varande är självfallet inte unikt på något sätt. Sen har vi ju såklart olika sätt att hantera livets svårigheter. Då det gäller mig så är självklart barnen helt avgörande. Min kärlek till dem är starkare än allt annat och oavsett hur jag själv känner det eller hur jävligt det än kan vara ibland så går dom före mina egna personliga känslor, så är det bara. Dom är så mycket viktigare, jag är centrum i deras vuxenvärld, dom är mitt ansvar och för deras skull så måste jag fungera, punkt.

Och så imorse fick jag ett riktigt sorgebesked. En vän till mig som hastigt gått bort. Ett avslut som aldrig kan göras ogjort. En fantastisk och såklart helt unik person som aldrig kommer att finnas igen. Blev så ledsen över detta. Och då inte för min egen skull. Jag kommer självfallet att sakna honom men min förlust är ju en petitess jämfört med hans närmaste. Ja vad ska man säga, finns inte något recept på det. Men jag känner verkligen med dig, tänker på dig och önskar att du kan finna någon liten tröst och lindring i smärtan. Och även om vi alla vet att det blir bättre med tiden så förstår jag så väl att det inte hjälper för det är outhärdligt just nu och jag hoppas att du vet att jag finns här för dig om det är det minsta lilla jag kan göra för dig.

Det kommer ju alltid bättre tider, ett av mina absoluta favoritcitat: It can´t rain all the time. Och visst är det så. För mig personligen så kommer ju valparna snart och julen är en sådan fantastisk tid, all barnens glädje. Men just nu är det dax för mig att stanna upp och ta till mig sorgen. Att sluta bara gå framåt ett tag och låta den ramla över mig i all sin kraft och att stå ansikte mot ansikte med smärtan och ångesten. För den kan ju i realiteten faktiskt inte skada mig och definitivt inte döda mig även om man tror det ibland. Och låter jag den inte skrämma mig utan säger välkommen din jävel jag tar emot dig och är redo så blir det faktist bättre bara av det. Då förlorar den sin makt över mig och jag vet att jag kan gå vidare även efter denna fight med sorgen. För min sanning är den att det är just i rädslan för smärta, ångest, kris som mycket av det hemska ligger. Det är skräcken för den själsliga smärtan som jagar oss och skrämmer oss mer än vad den i sig själv innebär.

Så kom igen bara alla mina demoner, gör ert värsta, för det ska ni ha jävligt klart för er att så snart världen slutat skaka och jag når med näsan över vattenytan så kan jag andas igen. Och då tar jag ett djupt andetag och kliver hel in i nästa fantastiska äventyr som livet för med sig. Så det så.

Sist i denna lätt förvirrande blogg min stora tacksamhet till min kusin/vän/allra närmaste Annika. Du som alltid finns där, den enda som vet allt och därigenom förstår allt och kan reda ut allt. I alla livets stormar vad skulle jag göra utan dig.

YES!!!

2009-12-13T06:27:00.000-08:00

Var och kollade tjejerna med ultraljud i fredags. Och jajamensan det var fosterblåsor i båda magarna. Tänk att man kan bli så otroligt lycklig över några små blåsor i ett par magar men det blir man verkligen. Det är naturligtvis inte någon garanti på något sätt. Allt kan hända och fostren kan absorberas efter ultraljudet men då vet man ju i alla fall att allt är okay så långt. Sen är det ju inte heller någon exakt diagnostik vad det gäller antal. Det kan bli både fler och färre än de blåsor man ser. Men det var samma veterinär som gjorde ultraljudet sist och hon hade faktiskt exakt rätt den gången. Denna gång var det färre blåsor så vi får nog räkna med lite färre valpar. Men det känns sekundärt, det viktigaste är ju att de som faktiskt föds är friska och fina individer.

Ve och fasa, ruskiga nyheter på byn. Min julgran är allvarligt hotad. Anledningen till det är att granarna har fått någon typ av röta. Barren har blivit bruna och det är inte så att dom ramlar av men dom luktar tydligen väldigt illa när man tar in dom inomhus. En petitess kan tyckas men är man en julälskare så är man. Iiiiiii det svider verkligen. Det är ju inte bara själva granen i sig utan i huvudsak traditionen. Varje jul så tar jag och ungarna in granen ett par dagar innan jul, klär den under stort ståhej och massor av fnitter och kommentarer. Det hör liksom till. Sista ordet är dock inte sagt än, har skickat ut pappa på spaning och hoppas fortfarande att han ska hitta en vacker gran som inte fått röta och som vi kan få njuta av i jul.

Gästbokstokeriet verkar ha upphört och inte några flera konstigheter på jobbet heller. Så himla skönt. Så nu tänker jag bara pyssla om tjejerna, förbereda för julen och se fram emot lite ledighet. Å så januari och valparna såklart.

Blivande mamma som sitter och funderar

Skruvat

2009-12-06T10:46:00.000-08:00

Ja vad ska man säga. Det finns en hel del intressanta filurer i vår herres hage. Första krumeluren: Varit på kurs i Stockholm måndag till onsdag. När jag kom tillbaka till jobbet på torsdag så kom en av vår personal in till mig och ville informera om att det i måndags ringt en okänd kvinna till jobbet och frågat vilket hotell jag bodde på i Stockholm. Damen i fråga hade uppgett att hon var min mor och ville ha tag i mig. Naturligtvis fick hon inte napp då sådan uppgifter inte lämnas ut. Men vad betyder detta. Av vilken anledning vill någon främmade ta rätt på var jag bor och vad kan man tänkas hitta på för galenskaper med sådan information? Underligt....

Sen nästa krumelur. Har fått en del gästboksmeddelanden från en okänd person. Kallar sig bara vid förnamn och anger inte några kontaktuppgifter. Och vad är syftet med det.... Varför skriva om man nu inte vill bli kontaktad, vad finns det för anledning? Och varför kludda ned en massa slibbiga och slemmiga gästboksmeddelanden på en hundhemsida. Blir faktiskt förbannad, och kanske just det är syftet, vem vet? Det är min hundhemsida och ingen jävla kontaktannons. Den är till för intresserade av rasen, alltså hundrasen inte den kvinnliga dito, för mina valpköpar både nuvarande och kommande samt för människor jag känner, punkt. Inte för några puckon som inte har bättre saker för sig än att skriva en massa trams. Att det skulle handla om uppvaktning är uteslutet. Känner man mig det minsta lilla så vet man att då tar man kontakt, känner man mig inte så borde man begripa att det är meningslöst att uppvakta anonymt, dumskalle. Men för säkerhets skull: jag är INTE INTRESSERAD!!!! Mitt sexuella fokus är upptaget och det går inte att ändra på förrän jag själv vill det och det vill jag alltså INTE.

Skruvat alltså...skruvade personer som försöker skruva runt fokus från sig själva, skruvar till sanningen eller försöker med skruvdragare att skruva in sina skruvade sinnen i andras värld. Funkar det inte så försöker dom med tillskruvade metoder att skruva upp volymen för att vi ska lyssna. Ledsen men det kommer inte att gå vägen, för med denna lilla essä lägger jag detta bakom mig och hoppas att jag slipper höra talas om tramset fortsättningsvis. Så lägg ner......

Resor och kärleksmöten

2009-11-27T05:30:00.000-08:00

Nu är jag så less att resa så jag kräks på eländet. Började för några veckor sedan, en veckas kurs i södra sverige, jättebra utbildning m.m. men jag är ju inte någon globertrotter utan en som gillar att gå hemma och skrota, helst iklädd pyamas alternativt T-shirt och jeans. Sen har vi varit på parningsresor. Helgen v.45 åkte jag och Eska med tåget ned till Göteborg. Hon är för tung för att få flyga i kabinen så det blir tåget alternativt bil när man åker med henne. Det ville sig inte under helgen så jag lämnade henne där och åkte hem igen på söndag. Landade efter tågresan på jobbet strax före sju, lagom mör då man måste sitta när man bokat hundresa. Fungerade inte heller med parningen må eller tisdag så på onsdag fick Eska åka och träffa en annan snygging. Så slutet gott allting gott på den resan, sonen Jonathan flög ned fredagen efter och tog tåget tillbaka med henne. Samma dag flög jag och Zelda ned till Göteborg. Sov över där och styrde sedan kosan med bil ned till Skåne. Där blev det parning på en gång så vi åkte tillbaka till göteborg och på söndag åter till Luleå.

Veckan efter på tisdag åkte jag in på sjukhus för en mindre operation och torsdag vidare till Jokkmokk på konferens. Sen fick jag faktiskt vara hemma en hel helg, följt av 62 timmars arbetsvecka och på söndag så åker jag till Stockholm för ännu en kurs. Veckan efter ska vi ned till södra sverige och röntga om Pepsi. Phu. Men sen tänker jag absolut inte åka någonstans mer i år. Sex resor inom kort räcker. Vill inte verka gnällig men ibland så blir det bara för mycket flängande helt enkelt.

Men det absolut viktigaste var ju faktiskt att parningarna blev av och det blev dom. Så nu väntar vi förhoppningsvis smått. Är så otroligt spännande. Eska tycker jag ser ut som om hon kan vara dräktig, Zelda vet jag inte ännu. Har bestämt mig för att göra ultraljud även denna gång om jag inte är absolut säker utan det. Var så otorligt roligt att se fosterblåsorna förra gången och i några små hjärtan som slog. Ja jag vet, fostren kan absorberas efter ultraljudet och tiken gå tom men då vet man ju i alla att allt är som det ska så långt.

På söndag är det första advent, så myyyyysigt. Är en riktig julälskare. Vill absolut inte rationalisera bort något. Är så fantastiskt härligt att samlas alla, äta gott, få paket, njuta av stämningen och sällskapet. Och riktig gran ska det vara. Där har jag en otrolig tillgång i min far som redan tidigt på hösten går runt och spanar in julgranar, och dom blir alltid så vackra så ögonen tåras. Längtar.....

Till sist en liten intressant iaktagelse. Faller-i, faller-a, faller-alla, d v s blir man uppvaktad av en man så ramlar det genast in flera intressenter. Undrar hur det kommer sig? Är det så att man utstrålar någon typ av hormoner eller något som gör att man helt plötsligt blir så intressant för det motsatta könet så fort man umgåtts med en av deras "art"? Kanhända män har ett alldeles eget utvecklat sinne som gör att dom dras till en så fort man "är på banan". Underligt är det i vilket fall. Någon som har en bra förklaring till detta fenomen?

CS och bloggande

2009-10-17T11:10:00.000-07:00

Nu blir det lite tjatigt men jag har sista veckorna fått ett antal mail från ledsna, arga och frustrerade människor och kände att jag därför återigen måste ta upp ämnet bloggande. Men först några ord om skrivelsen som inkommit till CS avseende hälsoprogrammet. Några av mailen gällde även den. De personer som mailat mig ansåg att dom blivit lurade att skriva på listan då skrivelsen i sig inte var med när listan gick runt på Tollarp.

För mig är skrivelsen ett helt adekvat och lämpligt sätt att handlägga situationen. Det vill säga är man inte nöjd med det beslut som fattas så skickar man in en skrivelse till rätt instutition och överklagar det. I mina ögon är uppfödarens agerade helt korrekt. Han vill inte ha något hälsoprogram, alltså överklagade han beslutet hos CS och CS får då ta ställning till de argument han framför, ser inte något som helst felaktigt i det. Om man i efterhand ångrar att man skrivit på listan eller om man anser att man inte fått tillräcklig information så tycker jag att man tar upp det med berörd person. Jag kan överhuvudtaget inte yttra mig avseende detta då jag inte blivit tillfrågad om jag ville skriva på listan (konstigt va). CS har valt att inte lägga någon vikt vid skrivelsen och avslagit begäran så då är det här utagerat för min del i alla fall.

Nu till resten av mailen. Gällande blogg där många blivit ledsna och upprörda då dom tycker att bloggerskan inte är sanningsenlig, förtalar människor m m. Om detta tycker jag som följer. Går man in på SKK:s avelsdata och tittar på bloggerskans kullar så är det utan tvekan så att den här uppfödaren inte följer SKK:s rekommendationer. Hon följer inte heller rasklubbens rekommendationer.

Inget av detta är skäl till att jag valt att inte ha något med denna uppfödare att göra. Som alltid skiljer jag på sak och person. Alla har rätt till sin åsikt och att avla enligt sin egen övertygelse och självfallet också att inte följa de rekommendationer som finns. Orsaken till att jag inte vill ha med personen att göra är just hennes person. Det är min åsikt att hon under lång tid trakasserat och varit elak mot flera av de människor jag bryr mig om. Och då väljer jag helt enkelt andra att samarbeta med.

Med det inte sagt att jag har rätt och hon har fel. Det här är ett helt och hållet personligt ställningstagande som var och en har rätt att göra. Frågar man någon annan så har dom säkerligen en annan åsikt. Och därmed är det punkt. Jag har inte någon som helst avsikt att slösa varken energi eller tid på det här. Varför skulle jag. Allas vår tid är begränsad, så också min. Så jag väljer helt enkelt att fokusera mina krafter och min energi på postivia saker. Det finns så fantastiskt många fina, goa, ärliga och härliga personer att arbeta tillsammans med så varför i hela friden ska man ägna energi åt dom man inte gillar?

Självfallet menar jag inte att man ska finna sig i att bli förtalad eller trakasserad men det får tas i lämplig instans inte på bloggar på internet. Och lika självfallet så ska man kunna ta upp vilka ämnen som helst men jag tycker att man ska hålla sig till sak. Det är en sak att ta upp exempel för att klargöra men att kalla folk för än det ena och än det andra och så vidare är minst sagt onödigt och dessutom patognomt för den här typen av människor. Det är helt meningslöst att vi andra börjar betee oss på samma sätt och leder bara till en negativ spiral där vi istället för att blicka framåt och jobba för bra och positiva syften istället ägnar vårt fokus åt att kasta skit hit och dit och sänka oss till en nivå där vi definitivt inte hör hemma.

Dessutom så är jag övertygad om att syftet med att hålla på med det som nu försigår är att ställa till bråk och ovänskap. Självfallet är jag också medveten om att ett sådant här ställningtagande sannolikt får till konsekvens än mer uttalade lögner, förtal mm för att försöka få någon typ av reaktion då det är det som enligt min mening är poängen med det hela men jag väljer faktiskt att bortse även från det, det rör mig helt enkelt inte i ryggen. För om vi alla struntar i det hela så förfelas hela fundamentet med sådant beteende och det rinner ut i sanden precis som det ska. Så kom igen nu alla klokingar, vi bojkottar hela cirkusen, raderar skiten ur våra sinnen och gör som våra vovvar, vi ägnar oss åt allt det roliga och fantastiska som finns i livet istället.

Kommentarer

2009-10-07T00:04:00.000-07:00

Har upptäckt ett mycket intressant fenomen. Det skapas bloggar både lite här och där och somliga av dem har ett mer eller mindre inkorrekt innehåll. Hmmmm tänker man, det här har blivit tokigt, den här personen har antingen oanandes fått saker och ting om bakfoten eller skriver medvetet långa essäer som inte är med sanningen överrensstämmande. Jag tar och lämnar en kommentar och försöker åtminstone korrigera rena faktafel så att inte läsare av bloggen också blir missledda.

Men si näpp, det går inte. För att kommentarerna ska godkännas först. Bloggaren har alltså lagt in spärr för att först få granska kommentarerna innan dom läggs ut på bloggen. Vilket självfallet omöjliggör konstruktiv kritik. Bloggen blir därmed som en liten klubb för inbördes beundran. Bloggaren kan alltså skriva än det ena och än det andra, helt taget från luften, välja ut de kommentarer som passar bloggarens syfte. Oanande läsare tolkar den uppenbarligen oemotsagda bloggen som sanning och förfasas över hur hemskt det går till här i världen.

Ja jag vet, det är patetiskt och oerhört synd om de här människorna. Men jag tänkte ändå att det kunde vara bra att påtala detta fenomen. Dels för att jag rent principiellt tycker att ordet borde vara fritt men sen också för att hur mycket man än kan förstå att de här personerna inte mår särskilt bra så ställer dom ändå till en hel del bekymmer för andra i sina försök att må lite bättre. Dom rår inte för det men det drabbar andra helt oskyldiga människor och det är för mig inte försvarbart.

Evidensbaserad avel?

2009-10-02T12:31:00.001-07:00

Erfarna uppfödare hyllas och det med all rätt. Den kunskap och erfarenhet dom bidrar med är helt essentiell. Vi skulle inte komma långt utan dom. Men ibland undar man om erfarenhet alltid är det samma som kunnande. Det är ju trots allt personer med olika åsikter och prioriteringar vi pratar om. Ett exempel. Oröntgad hanhund, pappa med C höfter och en övrig valp röntgas i pappans kull med E. Parades första gången vid knappa elva månaders ålder med två tikar. Har på tre år fått tio kullar med fyra tikar, totalt fyrtioåtta valpar, tre kullar med två av tikarna och två kullar med de andra två. Tre av dessa tikar har C höfter och den sista är oröntgad. Annat exempel. Registrerat över tjugo kullar, i endast två av dessa kullar håller man sig under SKK:s inavelsgrad, övriga ligger över 6,25% ända upp till dryga trettio procent. Hur ska man räkna erfarenhet, antal kullar, antal valpar, antal år och är mängd/tid alltid det samma som att man avlar med rasens bästa för ögonen eller för den delen lär av sina misstag? Varför är det ett sådant motstånd, är det helt omöjligt att integrera kunnande med vetenskap just i hundaveln? Av vilka skäl är dom helt oförenliga avseende avel när det fungerar, ja till och med är nödvändigt, i andra sammanhang?

Var på kurs i veckan i ämnet cytostatikautlöst illamående, d v s hur vi bäst ska förebygga att våra patienter som får cellgift slipper må illa och kunna individanpassa "illamåendebehandlingen" utifrån varje persons förutsättningar och den typ av cellgift dom får. För att kunna skräddarsy måste vi ha bred kunskap vilken vi som alltid grundar på evidensbaserad medicin. Vi får helt enkelt inte laborera med våra patienter utifrån eget tyckande. Vi ska ha vetenskapligt belagda fakta, så breda och uttömmande som möjligt för att kunna anpassa det till den person vi har framför oss. Men det är fortfarande vi som bedömer personen. Föreläsande docent tog i sammahanget upp ett par slides som jag inte kunde låta bli att översätta till hundavel. Så här såg dom ut på min föreläsning:

Vad menas med evidensbaserad medicin, tre principer:
*God vård bygger på objektiva data: behov av klinisk relevant information, nya forskningsrön förändrar vården, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med kliniskt omdöme innan beslut om riktlinje tas.

Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, konsensusrapporter, fallbeskrivningar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.

Utforma riktlinjer är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa riktlinjer är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa riktlinjer är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"

Och så här översatte jag dem till hundaveln:

Vad menas med evidensbaserad avel, tre principer:
*God avel bygger på objektiva data: behov av relevanta information från avelsarbetet, nya forskningsrön förändrar aveln, livslångt lärande är nödvändigt.
* Evidenshierarki: Vissa evidens är starkare än andra - använd de starkaste! Evidensstyrkan måste vara klarlagd.
*Enbart vetenskapliga data är inte tillräckligt: måste integreras med erfarna uppfödares kunnande innan beslut om riktlinje tas.

Gradering av evidensstyrka:
A: Stark vetenskaplig evidens: Evidens från metaanalyser, systematisk översikt eller välgjorda och stora randomiserade, kontrollerade studier.
B: Måttlig evidens: Evidens från små eller ej optimalt utförda randomiserade studier eller från studier utan randomisering (kohortstudier, fall/kontrollstudier, tvärsnittsstudier)
C: Svag evidens: Expertutlåtande, skriftlig information från enstaka uppfödare utan grund, berättelser om enskilda hundar och andra deskriptiva studier.
D: Vetenskaplig evidens saknas: Inga studier av tillfredställande kvalitet finns tillgängliga.

Utforma avelsstrategier är som att: "delta i en tjurfäktning"
Läsa avelsstrategier är som att: "vänta på att målarfärg ska torka"
Införa avelsstrategier är som att: "försöka få en rund ring att passa i ett fyrkantigt hål"

Kanske kan vara värt att klura på en stund.

Hemligt?

2009-09-16T15:08:00.000-07:00

Blir ständigt förvånad över hur hemligt allting tycks vara i den här hundbranchen samtidigt är det ett mycket selektivt hemlighetsmakeri. Skvallret färdas snabbare än blixten och i uppfödarkretsar vet alla allt om alla, ibland till och med innan saker har hänt eller kanske trots att dom inte alls har hänt. Mycket av informationen kan vem som helst ta rätt på genom SKK:s avelsdata. Tex inavelsgrader, hd röntgen, PRA, matadoravel, syskonparningar och liknande. Övrigt får man rätt på via djungeltrummorna.

Om man vill vara optimist eller kanske bara naiv så tror man att man själv är oantastlig. Vilken miss!!! För lika säker som man är på att dom man skvallrar med tycker att man är fantastisk lika säker kan man vara att dom man skvallrar om inte tycker det och skvallrar precis lika mycket om oss själva fast i annan krets och med annan person.

Vill man ha förändring, tycker man att något är fel så tycker jag att man får ta sig i kragen och vara konstruktiv. För det första tala om det för personen det berör. För det andra göra en anmälan om det är något som behöver anmälas, skriva en skrivelse och lämna in till berörd enhet, skriftlig rapport till avelsråd eller rasklubb, lägga fram en motion med konstruktiva och genomförbara förslag och så vidare.

Som uppfödare har jag långa listor på tex vilka som skrivit på skrivelser, vilka som inte följer rekomendationera, vilka som avlar si eller så etc... Och jag kan då bedöma/avgöra vilka jag väljer att samarbeta med och varför. Men de som kanske skulle ha mest nytta av att veta det här är lyckligt ovetande det vill säga valpköparna. Varför är det så viktigt att valen och strategierna i avelsarbetet är så hemligt för dem.

Om det nu t e x är så att man inte vill röntga sina hundar för att man tycker att det är felsök och onödigt då man anser att hundarna inte lider av HD. Varför i herrans namn skriver man då inte det på t e x sin hemsida? Det är väl bra PR om man kan lägga fram vettiga argument för sin sak. Och varför uppger man febrilt att man egentligen inte är emot HD röntgen för att i nästa stund använda oröntgade hundar eller hundar med HD och kanske till och med ljuga för sin valpköpare om varför föräldrarna till valpen inte är röntgade? Har hört dom mest konstiga bortförklaringar till varför föräldradjuren inte varit röntgade som säljare serverat sina valpköpare. Om man inte vill följa rasklubbens rekommendationer för att man inte gillar dem varför skriver man då inte det på sin hemsida istället för att utelämna detta faktum och istället skriva t e x att man följer SKK:s rekommendationer? Att man i vissa fall inte heller följer dessa trots att det uppges kanske man räknar med att valpköparna inte orkar kontrollera.

Varför i hela friden är det så hemskt, förfärligt, obehagligt och totalt omöjligt att öppet stå för sin åsikt? Det absolut värsta som kan hända är ju att någon tycker att man har fel. Och det, mina damer och herrar, det tycker folk hela tiden ändå så det kan man faktiskt välja att strunta i. Det är ju inför sina valpköpare och sin egen övertygelse som man ska kunna stå med ryggen rak. Varken rasklubbens eller SKK:s rekommendationer är lagstadgade. Det är också skillnad på grundregler och rekommendationer. Man kan gladeligen t ex registrera valpar trots att inavelsgraden vida överstiger den av SKK:s rekommenderade. Tycker man att det är skit så kan man alltid välja att köra sitt eget race skilt från allt vad rekommendationer heter och i egen regi men då tycker jag att man också ska kunna stå för det.

Även om vi nu uppenbart är flockdjur och måste passa in i massan så om man nu inte gillar läget finns det garanterat någon som tycker precis som en själv och som man kan samarbeta med. Man bildar en egen liten flock helt enkelt. Följer man SKK:s grundregler, är man ärlig så anser jag att man har ryggen fri vilka åsikter man än har och vilken grund man än väljer för sitt avelsarbete. Förhoppningsvis så skiljer de flesta på sak och person dvs förmår behandla andra artigt och trevligt oavsett åsikter. Att inte alla tycker och agerar lika det kan åtminstone jag leva med och det är för mig en av förutsättningarna för progress.

Körkort och lärdom

2009-08-28T08:44:00.000-07:00

Min äldsta son Joel fick sitt körkort idag, åååååå så glad jag är, känns som högsta vinsten. Jippie, YES, hurraaaaaaa. Har övningskört med honom och nu börjat med nästa på tur, Jonathan, är ju bara ett år mellan dom. Har nog muttrat en del under tiden. Tålamod är en dygd men inte min, lite stressad ibland som man som 140% arbetande, hemmansägande, hunduppfödande, ensamstående fyrbarnsmamma kan bli emellanåt.

Å så tänker man, jaja det här är då det sista jag måste lära dom. Först lär man dom äta, sedan att gå, och så ska man tjata om var är lampan tills man får ett litet pa till svar. Sen ska blöjorna bort den fördömdade pott-träningen med halva huset nedpissat. Motion kommer härnäst när man springer som en galning för att lära dom cykla. Så kommer vintern ja då ska man lära dom att åka skidor och skridskor. Å så räkna läsa skriva och pust och stön och stånk... Tänk att man måste lära dom ALLT!!!!!!

Sen plötsligt slår det mig, så otroligt fel jag har. Jag behövde inte lära dom att älska. Lika lite som att sörja, bli arg, skratta, längta, vilja, hoppas ....... Det lilla barnen födds komplett med alla sina känslor och sinnen. Det allra viktigaste och kanske det enda som vi egentligen har här i livet, allt annat är ju förgängligt. Sen ägnar vi mycket tid och energi åt att hämma dom, modulera deras känsloliv för att anpassas till det sociala samhälle vi lever i. Och detta trots att det är just deras fantastiska, genuina och totalt oförstörda förmåga till känslor som gör att vi tycker att dom är så underbara.

Ja jag vet, självklart måste vi för att dom ska fungera men ibland kan jag fundera på om det verkligen är en tjänst vi gör dom. När vi naggar deras enorma emotionella kapacitet, förmågor och spontanitet för att dom ska slinka in i den sk sociala gemenskapen. Är det då inte vi som skapar osäkerhet, räddsla för att inte passa in, inte duga, inte vara nog bra. För till syvene och sist så är det för mig egentligen bara en sak som jag kan ge mina barn och det är en god självkänsla. Har jag lyckats med det så tror jag att dom klarar allt. Kanske till och med att ta körkort.

Utställningsyra

2009-08-17T11:00:00.000-07:00

Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den här resan. Det var en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. Intressant avelsforum, roliga tävlingar, trevlig grillfest, bra utställning med engagerad och intresserad domare som gav öppen kritik. Otrolig många vackra, fina, roliga, frimodiga, duktiga och härliga hundar, mängder av trevliga människor, suverän stämning hela helgen igenom.

Är ju egentligen inte någon utställningsmänniska. Inga tävlingsgener säger dom som känner mig, helt enkelt en urkass tävlingsmänniska. När jag skulle skaffa min första hund så ville jag bara ha en brun och vit tik och så fick jag Zelda. Första gången jag skulle ställa ut henne så var det för att få henne avelsgodkänd. Ville så gärna ha en tvåa på henne men tyckte att hon var rätt söt så kanske att hon skulle få en etta. För att vara säker på att få den där tvåan anmälde jag henne till två utställningar dagarna efter varandra. När söndagen kom hade vi fått två cert, ett bir och ett bim. Jag var så otroligt förvånad. Tänkte att dom kanske tyckte att vi verkade trevliga eller att dom tyckte lite synd om mig som var så uppenbart förvirrad och inte överhuvudtaget visste vad jag höll på med.

När hon sedan på fem raka utställningar blev nordisk utställningschampion var till och med jag tvungen att erkänna att det kanske inte var slumpen utan hon kanske var rastypisk då. Sen tycker jag att ungdomarna ska få visa framfötterna så jag har inte ställt ut henne något i år men när det nu var dax för vår första rasspecial så tänkte jag att det skulle vara kul att visa henne och se hur det går. Är ju så jättenöjd om hon placerar och att vi gör bra ifrån oss.

Men så plötsligt så drabbades jag av total utställningsyra och för första gången fattade jag liksom själva grejen, bättre sent än aldrig heter det ju. Det blev det så spännande att jag fick nästan en hjärtinfarkt. En mycket intressant upplevelse minsann för en som knappt höjer blicken från deckaren hon läser i TV soffan när sverige vinner VM i ishockey.

När Zelda sedan blev bir så blev jag liksom så rörd i hela mig av att av alla dessa fantastiskt vackra så sågs min tjej som vackrast. Det är nog så att man är så vansinnigt kär i sina vovvar så när någon annan talar om för en att dom tycker att dom är speciella så blir man så otroligt glad i hjärtat för det. Men roligast av allt var alla som gladdes med oss. Det skrattades, gräts, kramades, grattades så det var helt sanslöst. Vilka helt otroliga människor dom är gårdismänniskorna. Här kommer vi neddruttande från Luuuuule (= ingenstans eller långt upp åt h-vete) och möts av sådan generositet, tack snälla alla, ni är fantastiska. Också domaren påtalade vilken bra stämning det var runt ringen. Har ju inte någon erfarenhet av andra raser eller av rasspecialer heller för den delen men det var det bästa av beröm tyckte jag.

Ni ska gå fram och tillbaka

Jahaja då gör jag väl det då

Står i spänning och väntar

Men vad sa han för något?

Tjohooo tjejen, han tyckte du var vackrast

Hopp upp

Lilla tokiga råtta, vad var det som hände

Kram kram snälla domaren som tyckte om min tjej

Kram kram Marika och grattis till din snygga, snygga kille

Titta tjejen vad vi fick, så duktig du var

Tjaaa, ärligt talat, det var ju inte ens en korv

Uppdaterad och biten

2009-07-27T03:02:00.001-07:00

Djurlivet är verkligen härligt särskilt här på landet. Men ibland är naturen framme och visar sina vassa tänder. I torsdags i form av en gigantisk igelkott. Är begåvad med ett helt gäng sådana, har både vuxna och ungar som intagit gården som sitt revir. För det mesta håller dom sig utanför stängslet men nu var det en av den större modellen som krånglat sig in under nätet. Mina gårdshundar ska städa gården också från Igelkottar. Dom jobbar tillsammans när det gäller dem och det ser ut som motorsågsmassakern när dom är klara, huvaligen. Denna gången var det dock Igelkotten som avgick med segern. Hörde hur dom lät och sprang ut. Räddade kotten och började inspektera vovvarna, både Ipsi och Zelda var blodiga på ryggen. Kom ifrån Eska som fått sig ett bett rakt över frambenet strax nedanför armbågen. Visste inte ens att dom hade så stora munnar men det var ju å andra sidan en stor kotte. Efter två timmar så var benet dubbelt så tjockt som det andra och orentligt rodnat och värmeökat. Eftersom det kom så snabbt så blev min gissning att det kotten haft någon riktigt elak bakterie i munnen typ Pasteurella multocida eller någon sådan. Tordes inte chansa utan satt in antibiotika. Blev betydligt bättre efter ett par dagar, skönt. Det avgör dock saken, hon får vara hemma när vi åker till Tollarp i veckan.

Har suttit på SKK:s avelsdata och uppdaterat mitt gårdshundsdokument. Sammantaget ser det faktiskt mycket bra ut, inavelsgraderna i år är generellt låga och inga större förändringar när det gäller HD resultatet jfm sista december 2008. Vet att det finns dom som funderar angående användandet av hundar med C på höfterna. Stora internationella studier visar att avelsdjur med C ger fler avkommor med HD än hundar med A och B. Tycker dock att det är en intressant diskussion. Det kan ju skilja från ras till ras och vår ras är ju en liten lätt och välmusklad hund. Har hört ett par veterinärer som menar på att C hos en gårdshund inte är ett C i realiteten eftersom dom är byggda som dom är. Tyvärr så är det mycket lite röntgat efter dessa hundar men jag tog ut statistik på det som finns från 1990 fram till nu. Totalt finns det 81 kullar med en eller båda aveldjuren som är röntgade C på höfterna. Av dessa kullar finns det röntgade avkommor i 41 av kullarna. Av de 41 kullarna finns det en eller flera valpar med HD i 20 kullar det vill säga 49% och i 7 av dessa 41 kullar finns det HD grad D eller E d v s 17%.

Den lilla statistik som finns talar alltså inte för att vi ska använda hundar med C på höfterna i avel. Personligen tycker jag dock att siffrorna är för små för att man ska kunna dra några reella slutsatser av dessa. Men framtiden ligger för oss. I och med att vi nu får ett hälsoprogram som innebär att alla avelsdjur kommer att vara röntgade så kommer vi ju också att kunna få fram mycket mer täckande och relevanta data som ger en tydligare indikation på hur det förhåller sig just i våran ras.

Ett fantastiskt komplement vore en hälsoenkät med kliniska data på dels hur mycket problem gårdshunden har av HD men också för att kartlägga hälsan i övrigt. Om hunden har besvär eller ej är en aspekt som självfallet också måste beaktas i avelsarbetet och avvägas tillsammans med alla övriga aspekter. Hundens mående är självfallet viktigt ur alla perspektiv. Men beaktar man vad HD faktiskt är d v s en genetisk skelettmissbildning med polygen nedärvning så är det inte vilka symtom hundarna har som ska avgöra hur man avlar. Det blir ännu mer viktigt då vi har små och lätta hundar där man kanske inte kan se på hunden om den har HD eller ej. Om man bara avlar på klinik d v s hur hundarna mår och inte kartlägger anlagen och spridningen i rasen finns det en stor risk att man anrikar anlagen genom bla linjeavel. I och med det ökar också risken för grövre missbildningar och svårt sjuka och lidande hundar. Har man väl hamnat i den situationen att hundarna börjar vara så svårt belastade att dom lider av sjukdomen då dom dessutom är små och lätta m m och börjar arbeta med det först då så kanske man inte har något kvar att arbeta med. Dessutom har hundar fått lida för vår skull kanske helt i onödan.

Så för mig är det självklart. Vi kommer aldrig att helt kunna få bort HD genom röntgen, det är en för grov diagnostik, för det krävs molekylärbiologisk genetisk diagnostik och den finns inte idag. Men vi kommer att kunna begränsa spridningen och i och med det minska risken för att vi i framtiden befinner oss i samma katastrofala situation som många andra raser hamnat i då man allt för sent insett vad som håller på att hända. Sen hur vi ska avla och vad som ger vad, det får framtiden utvisa.

Badskutt

Soppkoket

2009-07-13T07:10:00.000-07:00

Efter att avelskommitén godkänt ansökan om hälsoprogram och detta därmed är ett faktum har bloggandet fått ny fart. Å hej å hå. Vad ska man säga om det då? Ja det hjälps inte men nog är det underhållande. Det första man kan konstatera är att dom är ett fåtal. Samma personer förekommer i samtliga bloggar. Att det endast är en liten klick var väldigt tydligt om man var på årsmötet, en klar majoritet som var för hälsoprogram och ett par enstaka som hade ett par frågor om detsamma.

Årsmötet ja, det beskrivs en hit och en dit. Det är ju intressant särskilt som dom flesta som skriver om det inte verkar varit närvarande och ändå har så mycket och så tillförlitlig (?)information om det. Ännu intressantare är att dom som säger sig varit där inte yttrade ett ord på mötet men efter detta blivit väldigt talföra. Min uppfattning är att det var ett rätt stillsamt möte. Dagordningen avhandlades punktvis och korrekt. Inkorrekt är dock det påstående som florerar lite här och var att motionen om hälsoprogram röstades igenom. Det blev inte någon omröstning eftersom att ingen önskade votering utan motionen antogs av ett enhälligt möte. Det var ju bra för vår del eftersom det bara var tre av oss som skickat in motionen som var närvarande.

Nästa sak jag kan konstatera är att det inte verkar som om det egentligen finns några reella argument mot hälsoprogram. Åtminstone har då inte jag sett några. Ja vad ska man göra? Tja man får väl koka soppa på en spik då, det vill säga hitta på lite. Och det är nu som dom spännande konspirationsteorierna kommer smygande runt hörnet. Det skrivs om hemliga inavelskoefficienter, hemliga stamböcker, bakomliggande maktkonspirationer, fiffel med handläggningen, uppvigling av oskyldiga, ja det finns visst inte några gränser för hur nervkittlande det kan bli. Wow, Agatha Cristie, Steve Mc Lean och Stephen King kan slänga sig i väggen, här finns "verklighetens" pusseldeckare, maktintriger och skräckhistorier. Med massor av fantasi bakar man in små detaljer för att för läsaren avslöja lagom mycket så att man kanske ändå kan gissa vem skurkarna är. Rätt sött faktiskt.

Lägger man sedan till sin soppa en rejäl nypa kverluansparanoia och förföljelsemani så blir det genast lite grövre och inte lika gulligt men å andra sidan så blir det dessto påtagligare hur tokigt det hela är. Med en gnutta kritisk granskning så talar texterna för sig själva. Det är svårt att förstå att det är vuxna människor som kallar sina medmänniskor för än det ena och än det andra men så verkar faktiskt vara fallet.

Det sista konstaterandet för dagen får bli ett ordspråk. Det finns ju en hel bunt sådana som passar in men idag föll jag för en gammal goding som osökt pockar på när man läser om alla hemskheter som påstås försigå bakom lykta dörrar och allt vad alla vi .......... har gjort i samband med ansökan om hälsoprogram. Efter sig själv dömer man andra.

Det finns bättre sätt att roa sig på

Sommartider hey hey....

2009-07-07T13:24:00.000-07:00

Jobbar sista nattjouren innan semester, har röjt där hemma så att ledigheten enbart ska nyttjas till livets underbara. Och underbart är det. Helt fantastiskt faktiskt. Livet är så njutbart i dessa sommartider. Sommarkvällen är ljus och varm. Man går och skrotar på gården, vovvarna springer omkring, barnen pysslar med sitt eller gör mig sällskap.... Kokar lite rabarberkräm, plockar jordgubbar, spanar på krusbären, tränar lite med vovvarna, fotograferar, tar en kopp kaffe..... Man pysslar lite här och lite där, inga tider att passa, lugnet regerar både i sinne och liv. Bättre kan det inte bli är faktiskt nästan lite avundsjuk på mig själv och skulle inte byta med någon för allt i världen.

Utställningssäsongen är slut för i år om man inte räknar med Tollarp då. Ipsi har haft en helt fantastisk start. Hon har fått genomgående suverän kritik, första pris och hp på alla sex utställningarna. Det absolut bästa med alltihopa är att hon tycker att det är roligt och att hon fungerar så suveränt i ringen.

Tollarp, har längtat efter att åka dit i ett par år nu och äntligen blir det av. Bestämt mig för att ta med mig Zelda och Ipsi. Eska har jag så svårt att bestämma mig om. Hon vill alltid följa med, det tycker hon är toppen, yes matte nu drar vi. Men när man kommit dit man ska så vill hon snart åka hem igen. Tittar på mig och säger att nu är det dax matte, nu åker vi hem, gillar inte alls att vara borta. Hon skulle aldrig gnälla på mig, det ligger inte för henne men vi känner ju varandra och även om hon försöker så är det uppenbart att hon inte trivs. Tror jag får fundera på det ett tag till helt enkelt. Känns ju inte roligt att lämna henne men samtidigt så har hon det ju toppen hemma med barnen och mina föräldrar, svårt fall.

Ska bli så kul att ställa ut Zelda igen, hon har ju fått vara hemma denna säsongen hittills. Det är en fröjd att gå med henne, hon är så härlig i ringen. Extra roligt såklart att få ställa både mor och dotter. Roligast av allt blir att få se alla dessa hundar, tänk bara över hundra gårdshundar på samma plats, kan det bli bättre. Alla dessa finingar som man bara sett på bild, nu får jag träffa dom live, tjohoooooo. Killspaningen kommer att vara på högvarv, ja fyrbenta grabbar förstås. Å så många snygga och trevliga potentiella pappor till våra kullar vi kommer att få se och hälsa på. Det ser jag fram emot.

Människors svaghet och styrka

2009-06-24T03:59:00.000-07:00

Alla har vi våra svagheter..... Vi är lite si och så och avgörande för vad som är våra mindre tilltalande sidor är vilken människa vi möter och i vilken situation. Mänsklig oförmåga är för mig ett samspel, det som någon tycker är styrka är för en annan svaghet beroende på vilka man möter och vem man är. I en situation har man nytta av den egenskap som i vanliga fall stör en så man blir galen. Frapperande är att människor oftast projicerar det man själv anser är ens egna mindre tilltalande egenskaper på andra och irriterar oss på dom istället, så skönt. De allra flesta håller sig inom sk normala gränser, vi snackar skit om andra, ljuger vid behov, skor oss lite lagom på andras bekostnad och så vidare. Somliga går lite längre, manipulerar, använder andra människor till sitt eget skitgöra, nyttjar allt man kan för egen vinning, roar sig med elakhet och andra trevligheter som dom gemene man anser vara förkastligt, referenserna sätter man själv såklart och man är väsentligen vid sina sinnens fulla bruk.

Var jour på akuten i midsommar, ett ställe där man alltför ofta konfronteras med människor som går steget längre, där man snabbt får lära sig att andas långsamt och focusera när våldet gör entré. Det aldrig någonsin kommer att förstå är vad som driver dom. Vad är det som gör att maken som mosat ansiktet på sin hustru avslutar det hela med ett knivstick i ryggen så att hon anländer till akuten med halva bröstkorgen full av blod? Varför slår en så kallat fullt normal pappa sin tvååring med en hammare i huvudet? Vad triggade grabbarna som sparkade sönder ansikte, hjärna, mjälte och bröstkorg på den alkoholiserad mannen som hade mage att be om en tjuga? Hur förmår man sig att massakera ett ansikte med glasflaska så att jag får sy i dryga tre timmar för att få ihop bitarna som för en stund sedan men aldrig mer, var en vacker ung flicka? Det kanske är så enkelt att jag helt enkelt inte vill förstå varför mänsklig svaghet förvandlas till ondska. Men jag är ändå priviligerad som inte måste ta hand om den, för mig ultimata så kallade svagheten, då barn och unga blivit söndertrasade till kropp och skäl oftast av dem står dem nära. Som kommer in med ärriga och blödande underliv och själar, dom tar gyn och barnjouren hand om, tack och lov för det.

På samma sätt som jag är förtvivlat oförstående inför våldet är jag andlöst förundrad över styrkan hos människor. Människor med svåra kroniska sjukdomar som trots ett dagligt helvete av smärta och lidande strålar mot världen och generöst delar med sig av sin obegripliga livsglädje. Människor döende i cancer som i en absolut outhärdlig situation förmår att möta dagen och njuta av vad den har att ge tillsammans med sina kära. Och det för mig kanske mest otänkbart "överlevnadsmöjliga", föräldrar som förlorar sina barn i olyckor. Det känns som om dom borde explodera, förgås eller förintas av smärta men dom står faktiskt upp och finns. Och så Monika......

Träffade henne i mitten på åttiotalet och hon var då med sina 36 år den äldsta levande personen med sjukdomen epidermolysis bulosa. En medfödd sjukdom där man har defekt överhud. I den värsta formen saknar man helt överhud och dör i fosterlivet eller vid förlossningen. Monica hade överlevt så länge då hon hade den lindrigaste typen. Hon hade sår och ärrbildningar över hela kroppen med undantag av en bit på överarmarna och över bålen i höjd med brösten. Inget hår, en ärrig liten näsrest, munnen var ett sårigt hål, inga fingrar fanns kvar förutom tummen på vänstra handen resten var ärrvävnad. Det tog över två timmar att lägga om alla sår och infektioner. Det enda som egentligen såg normalt ut var brösten och hon var då inlagd för att operera bort det ena pga bröstcancer. Det gjordes i lokalbedövning, det gick inte att söva henne för då skulle halsen svullna igen då man drog ut tuben. Jag fick linda fast droppnålen på överarmen, tejpade man så följde den lilla hud hon hade kvar där med när man tog loss tejpen.

Hon fullkomligt sprudlade av livsglädje. Med sin knallröda peruk på snedden kom hon tassande på sina små fotrester bärande ett glas saft mellan handlovarna som hon fixat i personalköket. Strålande glad bejakade hon livet till fullo och delade med sig av sin glädje med massor av prat och skratt. Det fanns inte ett moln på hennes himmel och hon njöt av varje dag till hundratio procent.

Hon dog två år senare. Inte av sin hudsjukdom utan av bröstcancern som spritt sig till skelett lever och lungor och som till slut kvävde henne. Att fått lära känna henne var en ynnest, hon lärde mig mer om livet och dess värden och gav mig fler referensramar än någon skolbok någonsin gjort. Hon var, med sin ärrade trasiga kropp, utan tvivel den mest fullkomliga och vackraste person jag någonsin träffat.

Livs glädje

2010-01-01

2009-06-23T11:25:00.000-07:00

Kommer hälsoprogrammet att träda i kraft. Igår kom avelskommiténs senaste protokoll ut:

"Förelåg ansökan från special-/rasklubb med underlag. Förelåg även skrivelse från en grupp uppfödare som ifrågasätter beslutet att ansöka om hälsoprogram. Beslöt AK efter diskussion att bifalla ansökan med anmodan till klubben att se över sina avelsrekommendationer och krav för valphänvisning så att dessa inte inverkar menligt på möjligheten till en bred avelsbas. AK betonar att hälsoprogrammets krav även omfattar utländska djur. Hälsoprogrammet träder ikraft 2010-01-01. I samband med beslutet framhöll AK vikten av att rasklubben gör en kraftig informationsinsats. "

Det här innebär ju inte några restriktioner via SKK utan endast att hundarna måste vara röntgade innan parning med registrerat resultat för att man ska få registrera valpkullen. I praktiken kan man alltså avla på precis samma hundar som tidigare men man kommer att veta vilket HD status som hundarna har. För mig är det obegripligt varför det skulle vara en nackdel. Har man en hund som man avlar på och sedan röntgar den så är det ju ändå samma hund. Tyckte man innan att den var en värdefull avelshund som oröntgad så borde den ju ha det även som röntgad. Skillnaden ligger ju bara i att man vet och kunskap kan man inte få för mycket av. Sen vad man väljer att göra med den är ju upp till var och en. Tror att dom som tidigare följt RAS och rasklubbens rekomendationer fortsätter med det och dom som inte gjort det kör sitt race. Är man övertygad om att hunden inte lider av HD så kan det rimligtvis inte spela någon roll att man istället för att låta bli att röntga kommer att veta att det är det man avlar på.

Det jag tror att motståndarna till hälsoprogram inte inser är att det kommer att gynna oss alla. Man kommer att ha betydligt förbättrade möjligheter till utvärdering och därmed också få fram relevanta data. En evidensbaserad grund för oss alla att luta oss mot. Jag tror mycket av rädslan ligger i att man kommer att man personligen kommer att få så många djur utslagna ur aveln men enligt ovanstående resonemang så stämmer det ju inte. Valmöjligheten kvarstår ju. Det vi däremot får är möjlighet att välja istället för att famla i blindo och det gäller ju oss alla, både uppfödare och valpköpare.

"Förelåg även skrivelse från en grupp uppfödare som ifrågasätter beslutet att ansöka om hälsoprogram." En av personerna som skrev under den skrivelsen har skickat mig en kopia, förstår inte riktigt varför men dom kanske tyckte att jag behövde en. Intressant med den skrivelsen för min del var egentligen bara det att över hälften av de som skrivit under inte finns på rasklubbens uppfödarlista d v s dom följer inte rasklubbens rekomendationer, flera är dessutom inte ens medlemmar i rasklubben. Förstår inte riktigt varför man skriver på en skrivelse till en rasklubb man inte är medlem i.

Avelskommitén biföll ansökan. För mig innebär det att de skäl till protesten som angavs i skrivelsen bedömdes som inte tillräckligt relevanta eller som redan besvarade i rasklubbens ansökan.

Ytterligare fyra ansökningar om hälsoprogram fanns på dagordningen men det var endast denna som bifölls. Så otroligt stolt över att tillhöra en rasklubb som lyckades åstadkom bifall i något så viktigt. Jag är också övertygad om att rasklubben för dansk/svensk gårdshund i framtiden kommer att räknas till pionjärerna då det gäller att driva kunskapen om genetiska sjukdomar inom den egna rasen framåt. Självfallet gäller det inte bara HD.

Syrenbersån i full blom

Blogg om blogg

2009-06-11T01:53:00.000-07:00

Läste en jätteintressant artikel idag i senaste hundsport. Handlade om demodex. Om jag förstod saken rätt så menade författaren att demodikos inte är ärftligt och att den forskning som finns som evidens för det är dåligt underbyggd. Det framkom också att allt fler avelskunniga ifrågasätter ärfligheten. Det vore ju underbart fantastiskt om det vore så, tänk så många djur som tas ur avel på basen av ärflig generell demodex och som i sådana fall kommer att kunna komma raserna till godo. Väntar med spänning på den fortsatta debatten i ämnet. Förändringar tar tid och det kommer säkert att dröja men tänk ändå.......

Ipsis syster Pepsi är höftledsröntgad. Fantastiska fodervärlden Susanne kom åkande med en bild så jag skulle få studera fallet, hon är helt otrolig den tjejen. Blev minst sagt fundersam. Gluttar ju på så många bilder jag bara kan för att försöka bilda mig en uppfattning om vad det är man bedömer och kanske kunna gissa lite på egen hand, är så himla intressant tycker jag. Så vitt jag kunde se var högra höften bra, A eller mycket bra B höft. Men vad hade hänt med den vänstra? Kulan var perfekt som på andra sidan, skålen såg bra ut med bra djup och fina och skarpa kanter men något var knas. Knäskålen var lateralförskjuten om man jfm höger och lårbenet pekade utåt. Såg ut som om man inte höll benet rakt utan snett och utåtroterat, hmm..... Susanne berättade att de bilder som skickades in var bättre men att hon tyckte att även på dessa var vänstra benet snett. Så vi får se, är det knas så får vi väl sannolikt tillbaka bilderna och göra om det hela. Roligt i alla fall att båda höfterna såg bra ut i övrigt.

Ansökan om hälsoprogram är ju inskickat av rasklubben enligt styrelseprotokoll nr 2. Håller därför också extra koll på SKK:s hemsida och spanar efter protokoll från AK:s möten, det är ju där ansökan kommer att behandlas. Iiiiiii, så spännande att få se om dom godkänt den eller ej.

Blogg är ju som fenomen relativt nytt men har expanderat otroligt. Tillåter mig att reflektera lite över hur olika bloggar kan vara och som alltid så är det här endast mina åsikter och mina funderingar. Språket varierar något otroligt, somliga stavar lite hit och dit men är glada ändå, andra skriver helt underbara textflöden med njutbar melodi. Vissa använder mängder av "ordbajseri", sannolikt med syftet att vara underhållande och syftningsfinurliga men det blir mest bara rörigt och obegripligt. Har sett ett par bloggar där man använder dialektalt talspråk, helt underbart, man riktigt hör personen prata. Ibland lånar man ord, såg t e x ordet signifikant som lånats och sedan användes i helt fel kontext, det blev liksom gulligt. Ämnesvalen är också så olika, många skriver om händelser i vardagen, egna funderingar och reflektioner. Vissa föredrar mer kontroversiella ämnen och när man får slut på uppslag beger man sig på jakt i andras bloggar för att i bästa fall reflektera och fundera runt dessa ämnen men förvånansvärt ofta bara för att skrodera över sin egen storhet kontra andras okunnande och dumhet.

Och så kommentarerna. Ett utmärkt sätt att delge sin åsikt över det skrivna, att ge skribenten respons på det man funderar över eller har upplevt. Generöst delar man med sig, håller med eller protesterar. Här finns ett litet särskilt fenomen, dom som gärna kommenterar det andra skriver men inte har någon egen blogg eller ens en gästbok för bloggaren att respondera i. Andra "bloggkommenterare" kan liknas vid en hejarklack som ivrigt manar på, smickrar och sporrar skribenten till nya vokabulära äventyr. Ibland ter det sig nästan som ett måste för skribenten att få dessa kommentarer, annars påtalas besvikelser över utebliven påhejning. Men majoriteten är helt fantastiska i sina strukurerade, informativa och givande kommentarer till ämnet så att det faktiskt blir en konstruktiv och givande debatt runt ett ämne i sak.

Frapperande för mig är att man i mängder av bloggar delger sina åsikter som fakta. Man lägger fram sanning efter sanning utan ett enda veriferbart dokument eller någon forskning till stöd. Och ännu mer påtagligt är att många tycks glömma bort att internet faktiskt är ett klotterplank, vem som helst kan skriva vad som helst om vad som passar. Man köper oavkortat det som skrivs och vidarebefodrar det sedan som om att för att det står på internet skulle det utgöra någon typ av evidens. Känner till och med en händelse där en person namngivits, felaktigt kritiserats och anklagats, vilket sedan ansetts belagt, vidarebefodrats och lett till vidriga konsekvenser för den utsatte, ruskigt. En blogg är en persons åsikter och ska i mitt tycke inte tillåtas vara något annat.

Sannolikt kommer snart bloggfenomenet att börja kategoriseras. Vi är ju svenskar så hur skulle vi kunna låta bli. Kanske det poppar upp t e x "faktabloggar", "nyhetsbloggar", "modebloggar", "stjärnbloggar" osv. Ska bli kul att se var det tar vägen någonstans och hur framtidens bloggande ser ut, möjligheterna tycks oändliga. Det är ju också variationerna på bloggarna som gör dom så bra. Oavsett vem man är, vilket syfte man har och vilken form som passar en kan man alltid skapa eller hitta en blogg som ger precis det man är ute efter. Visst är det fantastiskt.

Hanna i hoppartagen

Gubbar

2009-05-17T10:37:00.000-07:00

Nähäedå, rubriken har inte något alls med vår sista utställningserfarenhet att göra. Handlar om något helt annat som kommer lite längre ned. Men när jag nu lika är inne på utställningen så tar jag väl några funderingar runt den. Blev väldigt förbryllad över de låga priser som delades ut, tot 24 hundar, 6 ettor, två CK till championhundarna som ställdes samt resten tvåor och treor. Det var hundar som tidigare fått mycket bra priser. Hmmmm. Har funderat på fallet. Utan att ge några som helst värderingar på det hela så tror jag att det kan bero på att rasen är så heterogen. Mycket av utställningar handlar ju just om homogenocitet. En del domare som kanske inte tilltalas av grundorsaken till att dom är så olika men ändå lika, är mer benägna att ge låga priser. Den här domaren ger, tillsammans med en annan domare, genomgående låga priser till gårdshundar med vissa undantag och han kanske är av den åsikten att eftersom rasen är så heterogen så är det få som ska prisbelönas. Han kanske vill ha dom mer normoforma helt enkelt.

Det som också var en sådan överraskning var sättet att lämna muntliga kommentarer. Återigen utan värdering men jag har aldrig varit med om något sådant förut. På de utställningar jag varit på har domare som ger lägre priser, särskilt till juniorer och unghundar, varit noga med att tala om ungefär att: det är priset för dagen, att hunden är ung och under utveckling och att man får se framledes om priset kanske kan bli annorlunda. Äldre hundar med lägre priser motiverar man om så önskas men för det mesta brukar dom inte säga så mycket om det utan istället på slutet förklara vad dom anser är bra och typiskt hos de hundar dom premierar som en sorts allmän förklaring i hur dom tänker om rasen. Så var det inte den här gången utan många av de jag pratade med återgav till mig att de fått kommentarer som dom tyckte var onödiga, gjorde dom ledsna och fick dom att känna att loppet var kört för att hunden inte var exteriört bra nog.

Men nu lämnar vi det och ger oss in på ämnet gubbar. Vädret har varit fantastiskt senaste dagarna, strålande sol och tjugo grader. Så det rycker i planteringstarmen kan ni tro. Sagt och gjort (som alltid) så har jag planterat för fulla muggar, å så roligt och så fantastiskt fint det blir.

Så kom jag då till jordgubbslandet. Först vill jag skryta och berätta att norrbottniska jordgubbar anses godast i världen. Konstigt va, nä inte särskilt, dom mognar ju i sol dygnet runt den korta sommar vi har här i midnattsolens land. Anlade mitt land för fem år sedan så jag behövde byta ut plantor. Har två typer av gubbar i landet. Gick först till handelsträdgården och köpte ett antal plantor av en sort. Sen kom jag på att min fantastiska faster Eva har massor av gubbar som hon pratat om att jag får ta av. Hon har också en helt outstandig trädgård men den tänker jag inte ens försöka att beskriva, den måste upplevas. Så resterande av jordgubblandet är hennes plantor.

De uppdrivna och förädlade plantorna gav otroligt söta, stora, vackert mörkröda bär, inte så många per planta. Första gången jag skördade så blev jag helt begeistrad över dessa. Vilka fantastiska gubbar. Jag visade alla jag känner vilka supergubbar som plantorna gav. Men efter några år så känns det inte alls så längre, så söta och känns ändå smaklösa på något sätt, utan karaktär, nästan inte som jordgubbar, mörkröda kanske en gnutta plastlika, och alla likadana. Så då stod jag här då med mina plantor och plockade bort de jag köpt i handelsträdgården. Jag sparade mina bondgubbar istället. Ja såklart, det har ni säkert redan förstått, dom är ju mina gårdshundsgubbar.

Riktiga bondgubbar som vuxit här på landet sedan urminnes tider. Ja alla är ju jordgubbar förstås och visst skulle jag känna igen dom i vilken skål som helst. Dom ser ju lite lika ut, lite knubbigare och bulligare liksom, av samma typ. Men inte ett bär är likadant. En del mindre och en del större, en del till och med jättestora och några pyttesmå. En del med mycket prickar och en del färre. Mer eller mindre knöliga såklart. Några är jämrödare och andra mer blandade i färgen. Somliga otroligt söta och en andra mindre söta men fantastiskt goda med mycket karaktär och arom. Och dom ger jätteskördar, rekordet är 32 liter som jag plockade i mitt lilla land på tolv kvadrat , totalt såklart, och en gynsam sommar.

Precis så vill jag ha mina gubbar och precis så vill jag ha våra gårdisar. För mig kan dom vara rastypiska men olika, dom behöver inte vara stöpta i samma form. Det är ju en av de saker som är så utmärkande för vår ras, dom är så individuella och heterogena både vad det gäller temperament och exteriör och då tycker jag att dom också ska bedömas efter det. Och är det nu så att dom är utåt kanterna så ska dom inte självklart inte bli champinons. Då får dom vara det dom är bäst på, sig själva. Det man aldrig ska glömma bort tycker jag är att utseende bara är en egenskap av många och är inte heller viktigare än någon av hundens andra egenskaper.

Och sist men inte minst, hunden skiter nog faktiskt blankt i om den är champion eller ej.

Prisband det är smaskens oavsett vilken färg det har

Förvånad, nej knappast

2009-05-15T09:10:00.000-07:00

Nu är våren här på allvar, idag har det varit tjugo grader i skuggan och strålande sol. Bådar gott inför utställningen imorgon. Ska bli så otroligt roligt att få träffa alla fina vovvar, särskilt då mina "bäbisar", ett par av dom har jag inte träffat på flera månader nu. Å så spännande att få se dom, kan knappt vänta. Ipsi ska göra debut i officiella sammanhang. Hon är ju junior än så länge så man får se det mest som träning. Ska bli så roligt att se hur hon uppför sig på en större tillställning och framför allt om hon tycker att det är kul.

Finns en hel del att fundera på vad det gäller utställningsvärden. Det jag tycker är absolut viktigast är att alla har roligt och att man kommer ihåg att det är samma fina vovve man har med sig hem som när man åkte dit oavsett hur bedömningen blir. Den kan variera enorm från gång till gång. Domarna har precis som alla olika smak och tycke och lägger olika vikt vid varierande exteröra detaljer eller helheter. Det är en exteriör bedömning och utseende är bara en liten del av hunden. Det är otroligt få hundar som alltid bedöms bra, dom allra flesta går det upp och ner för på utställning och det kan vara bara att tänka på, särskilt om det är din första utställning.

När det gäller exteriören och utställningsbedömningar skrev Bengt-Åke Bogrens ett mycket intressant och tänkvärt brev i första numret av Gårdshunden. Han är utställningsdomare och uppfödare av rasen. Där resonerar han på hur gårdshunden förändrats genom åren och vilka hundar som premieras och varför. Många kloka tankar tycker jag, läs det om ni missat det.

Såg på rasklubbens hemsida att ansökan om hälsoprogram nu är skickad. Så spännande. Självfallet har det medfört reaktioner på internet, är jag förvånad, nä knappast. Det som är frapperande är att man fortsätter att i olika varianter debattera samma sak d v s vilka effekter restriktioner kan komma att ha på rasen trots att hälsoprogrammet rasklubben ansökt om inte innehåller några sådana. Antingen är det så att man helt saknar argument mot krav på känt höftledsstatus och därför fortsätter att nöta på om restriktioner och dess effekter eller så har man helt enkelt inte förstått det hela. Tja, inte vet jag. Kanske någon klok person kan ge en förklaring?

Jag och tjejerna har fint främmande. Clemens bor hos oss en dryg vecka när matte är på semester. En mycket trevlig herre som funkar med tjejerna utan minsta problem, han till och med leker med Ipsi så att hon blir nöjd. Det är så kul att spana in flockbeteendet. Clemens är den absolut fredligaste hund man kan tänka sig, det är "love peace and understanding" för hela slanten. Men då han bott här ett par dagar så kom Viggo på besök. Och då minsann var det läge att morska upp sig. Aha, en hane på mitt revir som intresserar sig för min nyvunna tjejflock, nä det gillar jag inte, sa Clemens. Härligt att se att till och med den fredligaste funkar precis som en hund när det väl gäller. Dom är fantastiska dom små.

Clemens funderar

Vååååååren

2009-05-06T11:38:00.000-07:00

Å så härlig, äntligen är snön borta. Är rätt fascinerande hur fort det går. För tre veckor sedan skottade vi fram grillen under en dryg halvmeter snö och förra helgen så krattade jag tomten. Har att göra men nattkylan, så snart det blir plusgrader även på nätterna och inte fryser på så smälter det med en rasande hastighet.

Ipsi har nu varit och på veterinärkoll, patellorna var ua, fulltandad med saxbett, skönt sen var det då röntgen. Kvällen innan röntgen fick jag en sådan här undergångskänsla, förra gången jag var och röntgade en hund, valpen Yatzi, så slutade det ju med att jag fick ta bort henne så jag var nog oroligare än jag trodde. Såg på plåtarna att det inte var någon katastrof och var så glad när jag kom hem på kvällen. Bara så lycklig över att hon inte hade några katastrofhöfter och att jag hade med mig henne hem igen. Tog hem en bild som veterinären inte tyckte var tillräckligt bra för att skicka och den blev vältummad under de två veckor det tog innan jag fick brev från SKK. Jag blev såklart hellycklig över att hon fick resultatet B så att hon kan få små söta Ipsibäbisar så småningom men viktigaste var ju att hon inte hade så dåliga höfter att hon skulle få några problem av dem.

Fascinerande hur det kan bli. Jag är det mest omusikaliska som finns, kan inte ta en ton ens utan att grannarn kommer överrusande och undrar vem som plågar djur i huset och vet ungefär så mycket som att gitarr det är det som har strängar. Men samtliga av mina barn är så musikaliska. Dels är dom väldigt bildade i och intresserade av musik. Dom kan massor om allt från Jazz till death metal. Joel och Jonathan sjunger i band, Charlie spelar trummor och gitarr och Hanna har en helt ljuvlig röst. Tänk vad bra att inte allt går i arv.

Nu ser jag så fram emot gårdshundsträffen imorgon och utställningen nästa helg, så roligt det ska bli att få träffa alla och gulla med "mina bäbisar" och alla andra fina vovvar. Längtar.....

För tre veckor sedan

Jonathan i krattartagen

Ipsi och kotten, den eviga kärlekshistorien

Hanna i vårsolen

Charlie on Stage

Joel on Stage

Demodex

2009-04-12T07:41:00.000-07:00

Med risk för att tjata, gårdshunden är en frisk ras. Att jag nu skriver om diverse sjukdomar är för att jag anser att det är av största vikt att man förebygger. Det vill säga att man är medveten om att dom finns så att man aktivt kan förhindra att dom får spridning i rasen. Stoppa Olle i grind helt enkelt så att gårdshunden får förbli frisk. Det är otroligt mycket enklare att förhindra att sjukdomar sprids än att få bukt på dom när dom är etablerade i en ras och innebär dessutom större ingrepp på rasen som sådan. Felsökning kallar en del det, förebyggande kunskap kallar jag det. I vår ras har det endast förekommit enstaka fall av Demodikos.

Vad är då Demodex. Jo ett hårsäckskvalster. Blev mycket förvånad när jag läste att ett hårsäckskvalster kan vara ärftligt, lät så lustigt, ärver man dom genom att dom hoppar över när man föds? Riktigt så var det inte. Demodex finns hos alla hundar men bara vissa får sjukdomen, Demodikos. Den yttrar sig som fläckvist håravfall i mindre eller större utsträckning. Runda fläckar utan rodnad eller andra tecken till inflammation. Vanligast i ansiktet. Dom självläker oftast men kan bli kroniska och blir dom det kan hudfläckarna bli inflammerade samt drabbas av hudinfektioner.

Skälet till att det är ärftligt är att de hundar som drabbas av sjukdomen har en genetisk defekt på sina T-lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som utgör en del av kroppens immunförsvar. Den anses som recessiv d v s att både mamman och pappan måste ha defekten för att den ska få genomslag. Den kan också drabba hundar som har sänkt immunförsvar av andra skäl t ex cortisonbehandling. Sjukdomen är graderad d v s man kan ha den i liten utsträckning och lokalt eller generellt. Hund som drabbas av sjukdomen ska tas ur avel. En del veterinärer anser att är den generell så ska även föräldrar och helsyskon tas ur avel parallellt med Legg Perthes.

Lite mer att läsa finns också på: http://www.ddbisverige.se/sidorna/demodex.htm Det finns också mer information på SKK:s anomalex.

Zelda spanar

PRA

2009-04-11T14:12:00.000-07:00

PRA eller progressiv retinal atrofi, som förkortningen står för, är en ärflig sjukdom. Retina är näthinnan, atrofi betyder förtvining och progressiv betyder fortskridande. Sammantaget blir det alltså fortskridande förtvining av näthinnan, en sjukdom som leder till blindhet hos hundarna. Ju tidigare man får diagnosen desto fortare tidigare blir hunden blind. Det finns även andra former av retinopati som inte är äftliga men då får inte hunden diagnosen PRA. Det här kan som alla andra ärfliga sjukdomar också uppkomma genom en nymutation d v s att hunden som får sjukdomen inte ärft den utan att den uppkommit genom mutering av dess egna gener.

Följande är hämtat ur SKK:s avelsdata: Den 7:de juni 2006 fick en gårdshund för första gången diagnosen PRA, Frida heter hon. Hennes föräldrar heter Kilhult´s Nippertippa och Agerhönen´s Kobberorm Hov se Halen. Nippertippa och Kobberorm fick totalt tolv valpar tillsammans i två kullar. Av dessa tolv gick fyra stycken till avel. Frida själv hann få en kull innan det här upptäcktes varav två valpar gått till avel. Så har det rullat på och idag finns 281 avkommor i direkt nedstigande led efter Kobberormen och Nippertippa. Fridas helsyster har fått två kullar med Fridas son varav två avkommor används i avel och Fridas barnbarn har fått en kull med hennes helbror varav tre avkommor används i avel. Ja jag vet, jag är förfärligt vetgirig men det är ju av vikt att vi även håller koll på andra sjukdomar än HD.

Vad har nu det här för betydelse. Inte den blekaste aning. Agerhönen´s Kobberom Hov se Halen, Kilhult´s Nippertippa, Frida och hennes avkommor har varningstrianglar på SKK:s avelsdata. Kobberormen finns i min Zeldas stamtavla i fjärde led, dock inte i kombination med Kilhult´s Nippertippa, och jag har fått rådet att inte använda hanar som har honom i stamtavlan, åtminstone inte så närliggande för att minimera risken att detta får fäste i rasen.

Ännu har vi bara en hund med diagnosen, hur ser framtiden ut? Det jag naturligtvis funderar över är om man riskerar att det här blir ett framtida problem. Och är det så, hur och när ska man dra i handbromsen? Vår ras är ju än så länge frisk och sund, självfallet är jag glad att många nu upptäcker vilka fantastiska hundar gårdshundarna är men med ökande popularitet och efterfrågan så ökar samtidigt risken för avel som inte alltid kanske gynnar våra hundar.

Eftersom jag ännu inte haft möjlighet att värdera detta med sakkunnig så får den här bloggen bli en efterlysning. Finns det någon kunnig där ute som kan värdera vad det här har för betydelse? De här 281 avkommorna, ska dom användas i avel? Om inte var ska man dra gränsen? Vad har det för effekter att man korsparar och anrikar anlag enligt ovan, ökar det risken för att det får genomslag i rasen? Hur är den genetiska penetransen? Som jag ser det är det en katastrof för rasen om vi får ytterligare sjukdomsfall. Agerhönen´s Kobberorm Hov se Halen är en av våra matadoravlade hanar som har 89 avkommor registrerade på SKK. Får det här genomslag så innebär det en enorm förlust av genetiskt materal, Kobberormen finns i mängder av stamtavlor, och restriktioner får sannolikt fatala följder för rasens framtid. Och för mig är det viktigt att det finns en sådan.

Ipsi får en puss av Hanna

Legg Perthes

2009-04-10T08:56:00.000-07:00

Fått några upprörda mail och telefonsamtal från vänner som läst tråkigheter på nätet. Skriver därför ett par rader om det. Tycker inte att man ska ägna vare sig energi eller uppmärksamhet åt dylikt då det är uppenbart att man inte förstått vad ett hälsoprogram nivå två innebär. Är det så att man trots allt förstått det så måste det vara själva röntgenundersökningen som oroar, kanske det är röntgenstrålningen som är så skrämmande. Är det så kan jag ge lugnande besked. Det är en väldigt låg dos strålning som används vid slätröntgen så det finns inte någon risk att hundarna blir skadade av det.

Har fått en del frågor om Legg Perthes, LP, så jag tänkte skriva lite om det. Sjukdomen finns även hos människor men är då inte ärftlig. Hos oss beror det på en cirkulationsstörning i höfledskulan som göra att denna förstörs. Det drabbar nästan alltid bara ena sidan. Cirkulationen till höftledskulan består av ett enda kärl som går från mitt i ledskålen till mitt på höfledskulan och är därför väldigt sårbart. Kulan får också viss cirkulationsförsörjning från benhinnan runt sig men den är högst begränsad. Det finns en predisposition för pojkar i åldern fyra och nio år då skelettet växer snabbt på dom vilket utsätter leden och cirkulationen för påfrestningar och gör den än mer känslig. De tre huvudorsakerna till LP som man funnit hos människor är inflammation i leden som ger svullnad och tryck på kärlet, skada utifrån eller blodpropp i kärlet.

Varför tar jag då upp hur det ser ut hos människan. Jo för att med anledning av bland annat hur det ser ut hos oss så pågår diskussioner även om denna sjukdom som hos hundar bedömts som ärflig. Och för mig är det viktigt att så länge det är så är det det vi har att, och enligt min mening också ska, förhålla oss till. Kommer det nya rön så får man ta dom då. Hos hundar anses det alltså genetiskt med recessiv nedärvning d v s anlaget krävs hos båda föräldrarna för att ge genomslag. LP drabbar hundar mellan åtta och tretton månaders ålder. Den här sjukdomen är inte graderad som höfledsdysplasin, antingen får man den eller så inte, men den kan ge mer eller mindre stora skador på höfledskulan beroende på hur mycket "hjälpcirkulation" den har från benhinnan. Det innebär dock nästan alltid att höftledskulan måste opereras bort och är även hos hundarna ensidigt. Hunden som fått LP, dess helsyskon och föräldrar ska tas ur avel.

Våra gårdshundar är ju en generellt sett frisk hundras. Så det är inte så många sjukdomar som vi behöver oroa oss för. Och det är ännu inte så många hundar som drabbats av LP, siffran ligger runt två procent. Men LP är tillsammans med höftledsdysplasi de sjukdomar som bedömts utgöra ett hälsoproblem hos vår ras. Anledningen till det är att några av de hundar som använts kraftigt i aveln fått valpar med LP och anlagen har därför fått stor spridning. De finns i nästan varenda stamtavla hos våra gårdisar. Mer att läsa finns i vår RAS. Det här är ju extra klurigt eftersom det inte registreras hos SKK och man kan därför inte få information hur det ser ut därifrån. Men tack och lov så finns ju avelsrådet och återigen Linda Laikre som ägnat massor av arbete åt att försöka kartlägga även den här sjukdomen. Information finns också i Lindas arbete om gårdshunden som jag tidigare hänvisat till. Återigen, vi är otroligt priviligerade. Så nu är det upp till oss att se till att inte framtidens gårdisar drabbas av problem med detta. Kanske ett nytt projekt att försöka få igenom central registrering av, ska fundera på det.

Efter RAS 2004 har en joker dykt upp i leken, PRA, men den får vi ta i nästa blogg för nu är det dax för mys. Slutligen en fortsatt härlig påskhelg till er alla.

Eska sitter och funderar i stugan, hon kanske längtar efter sommar som jag.

Möte = mötas

2009-04-03T10:46:00.000-07:00

Nu bloggas det både här och där. Ett helt suveränt forum för att uttrycka sina tankar om saker och ting. Inte helt oväntat har vår motion till årsmötet har blivit föremål för en hel del bloggande. Superbra, då får folk möjlighet att tänka efter, värdera, granska och fundera. Tänkte inte kommentera bloggarna, dom talar för sig själva. Men en del resonemang får mig onekligen att dra paralleller till uppfödarna i den dokumentär som SVT visade i söndags, ett rasrent helvete. Det är också uppenbart att en del inte förstått vad motionen går ut på men det kan man ju inte lasta dom för.

Jag kan dock inte låta bli att tycka att det var synd att de som inte vill ha ett hälsoprogram inte kom till årsmötet och talade för sin sak där. Hade säkert blivit en jätteintressant diskussion. Men det är ju en prioriteringssak som allting annat. Nu var det bara två personer som hade frågor när vi förklarade vad motionen handlade om och vad ett hälsoprogram gick ut på. Men en stor eloge till er som kom i alla fall. Jag är imponerad och tycker det var mycket strongt av er att komma dit och stå upp för vad man tycker, det ska man ha all respekt för. Det är väl precis det möten är till för, att man ska mötas och diskutera. Ha möjlighet att komma med frågor så att man får klarhet i saker och ting. Och alla har sjävklart rätt till sin åsikt, ingen är sämre än den andra och majoriteten fattar beslut, precis så ska det vara tycker jag. Så långt ifrån manipulation och intriger man kan komma.

Nästa eloge vill jag ägna åt Linda Laikre. Tänk vilken otroligt tur vi har som har en populationsgenetiker ansluten till vår rasklubb, det är något att vara stolta över och rädda om, absolut inte rädda för. Hon är otroligt duktig och engagerad och är ju faktiskt expert på det hon pratar om. Hur vi ska förvalta vårt genmaterial på bästa sätt. Inga spekulationer alltså utan klara och raka besked baserat på studier och fakta. Så priviligerade vi är. Känns verkligen otroligt tryggt. Att vår rasklubb har sådana tillgångar som kan hjälpa oss att med expertkunskap värdera det vi får fram. Tillsammans med våra duktiga och mycket erfarna avelsråd gör hon ett helt oersättligt arbete. Tänkt att det faktiskt finns människor som lägger ner massor av tid och engagemang åt att kartlägga vår ras på ett evidensbaserat och korrekt sätt, helt fantastiskt.

Dax att sluta för idag. Myskvällen hägrar. Jo, förresten finns det nog faktiskt något som jag verkligen vill kommentera i alla dessa blogginlägg.

Jag har ingen laptop, jag har en stationär dator.

Vårvintern....

2009-03-23T11:38:00.000-07:00

Är nog en av favoriterna här i norrbotten. Solen värmer, någon plusgrad. Skare på snön. Glasklar luft, blå himmel, lite dropp från stuprännan. Myyyyys. Allra mysigast är det i stugan. Onödigt kan tänkas då jag bor på landet i stort hus med stor tomt. Men det är något alldeles speciellt med min stuga.

En skruttig fiskestuga i en vik. Men jag känner varenda sten, den ihoprasade matkällaren där jag fångade råttor (levande såklart, skulle ju tämja dom) när jag var barn. Storstugan där min infångade ödla Josefin rymde. Det var farmors fel, jag fick inte ha henne inomhus och då rymde hon ur baljan på natten. Doften som påminner om farmor och farfar och såklart min egen barndom. Ingen annanstans får jag sådan ro. Och hundarna springer omkring och mår bara bäst.

Hade med mig mina tre söner i söndags. Sitter där på altanen och lyssnar till disskussionerna. "Men om Hitler hade gift sig med en fyrtioåring och inte en formbar tonåring så hade det inte blivit någon förintelse. Nej Adolf du får inte gå ut ikväll du ska vara hemma och städa." "Reggae, äh lägg av, det är både drogsuperlativt, rasisitiskt och sexsistiskt, kvinnorna fick skylla sig själv om dom blev våldtagna om dom hade korta kjolar. Sånt kan man inte lyssna på." "Jo jag har också läst Lemys biografi, där står det att han går på dialys". "Du behöver inte en byrå, du behöver en brännungn till allt ditt skräp".

Dom är helt fantastiska ungarna. Det är så sant att barnen inte blir som sina föräldrar. Dom blir så mycket bättre.

Ipsi roar sig kungligt. Hittar en kotte och så sätter hon igång. Kan hålla på hur länge som helst. Slutar alltid med seger för henne och en kotte till i magen. Men det är en ordentlig kamp innan hon besegrat den. En fröjd för ögat.

Statistik från motionen

2009-03-19T10:31:00.000-07:00

Landat här hemma i Luleå, skööönt. Det var fantastiskt roligt i Göteborg men inget är som hemma. Tänkte att jag kanske borde skriva ned lite av den statistik som vi tog fram till motionen då alla inte hade privilegiet att medverka på årsmötet. Så här kommer innehållet i vår motion. Blir en lång blogg men varför inte?

Bakgrund

Höftledsdysplasi
Höftledsdysplasi är en ärftligt betingad utvecklingsrubbning där höftledskulan och höftledsskålen inte utvecklas runt varandra som de ska vilket ger en dålig passform av leden. Det är en sjukdom med polygen nedärvning och ofullständig penetrans (ett begrepp inom genetiken som används för att beteckna sannolikheten för att en individ med en viss genmutation ska få det fenotypiska uttrycket). Polygen nedärvning innebär att ledens utformning styrs av ett flertal gener i samverkan. På grund av det exponerar sig generna i olika kvantitet vilket ger en gradering av sjukdomen. Anledningen till att höftledsdysplasi fått så stor betydelse inom hundaveln är att dysplasin i sina gravare former nästan alltid leder till artros som i sin tur leder till smärta och gör hunden handikappad. I flera olika vetenskapliga studier från olika länder ser man att både A- och B-hundar nedärver mindre dysplasi än till exempel C-hundar. Enskilda individer kan avvika men tar man ett tillräckligt stort antal är trenden tydlig. Man diagnostiserar höftledsdysplasi genom att röntga hundens höfter då den uppnått minst tolv månaders ålder. Det finns i nuläget inte någon molekylärbiologisk diagnosmetod att tillgå. Det pågår dock forskning för att utröna både vilka gener och vilka yttre omständigheter (framför allt utfodring) som kan ha betydelse för höftledens utveckling.

Hälsoprogram
Central registrering av veterinärdata då det gäller höftledsdysplasi innebär att man måste ha känd HD-status - d v s att föräldradjuren ska vara höftledsröntgade - för att få registrera en kull valpar. Men resultatet av röntgen spelar ingen roll, vilket betyder att man alltså fortfarande har möjlighet att avla på hundar med höftledsdysplasi. Rasklubben har ansvar för att i samarbete med veterinär, genetiker och eventuellt annan sakkunnig ta fram underlag för en ansökan om att få ingå i ett hälsoprogram. Detta underlag ska innehålla en beskrivning av den aktuella situationen i rasen, av problemets omfattning och utbredning i populationen samt en redogörelse för ärendets handläggning. Raser som är med i hälsoprogram för höftledsdysplasi har påtagligt minskat andelen HD-belastade djur. Som exempel på en mellanstor hundras kan nämnas wachtelhunden. I slutet av 1980-talet hade 49 % av deras röntgade hundar HD-fel och rasklubben införde ett hälsoprogram. Efter införandet sjönk antalet hundar med HD-fel sakta men säkert för att i början av 2000-talet lägga sig på en nivå runt 15 %.

Vår ras
Vi har gått igenom registrerade valpkullar i rasen mellan åren 1990-2008 vilket utmynnat i en retrospektiv studie med SKKs avelsdata som källa, stoppdatum 2009-01-31. Det har registrerats totalt 5 150 valpar fördelat på 1 345 kullar. Av det totala antalet valpar är
1 317 röntgade varav 274 var belastade med höftledsdysplasi, d v s 20,1 %.

Antal registrerade kullar där det finns röntgade avkommor är 707 (i övriga 638 kullar är alltså ingen avkomma röntgad). I dessa 707 kullar återfinns de 274 HD-belastade valparna fördelade i 215 kullar, d v s 30,4 %.

Det har registrerats 139 kullar med röntgade avkommor där båda föräldrarna har A-höfter. Av dessa fanns det 22 kullar med minst en HD-belastad valp, d v s 16 %. Av dessa 22 kullar hade 8 kullar minst en valp med grad D eller E, d v s 6 %.

I de 64 registrerade kullarna där det finns röntgade avkommor, och där en eller båda föräldrarna är HD-belastade, fanns det minst en HD-belastad valp i 38 kullar, d v s 59 %. Av dessa 38 kullar hade 19 kullar minst en valp med grad D eller E, d v s 30 %.

Tittar man på kullar där det finns röntgade valpar och där båda föräldradjuren är oröntgade så har det registrerats 80 kullar. Av dessa 80 kullar fanns det minst en valp med HD i 31 kullar, d v s 39 %. Av dessa 31 kullar fanns det minst en valp med HD grad D eller E i 14 kullar, d v s 18 %.

Av de kennlar som föder upp dansk/svensk gårdshund, och är registrerade hos SKK per den 31 december 2008, så är det 77,4 % som röntgat sina avelsdjur de senaste fem åren.

Sammanfattning
Att höftledsdysplasi kan leda till lidande för hundarna, och därmed inte är önskvärt, är ett faktum. Höftledsdysplasi är enligt vår åsikt, baserat på ovanstående data, ett hälsoproblem hos den dansk/svenska gårdshunden. Granskar man föräldradjuren så är den genetiska belastningen och arvsgången, enligt vår uppfattning, glasklar.

Vi anser att när det gäller de genetiska sjukdomarna så går dessa bara att bekämpa genom kartläggning, genetisk forskning och statistiska data. Man kan inte se, eller ha på känn, om avelsdjuret är HD-belastat eller ej. Ett hälsoprogram ger inte bara möjlighet att ytterligare kartlägga situationen, utan ger också uppfödarna en möjlighet att välja ut de individer som på bästa sätt kan ge ett positivt bidrag till rasens hälsa och utveckling. Även valpköparna kommer på ett tydligare och bättre sätt än idag att kunna välja.

Vi är väl medvetna om den kritik som från olika håll förs fram mot SKKs sätt att läsa av röntgenplåtar, och deras brist på enhetliga rekommendationer till veterinärer vid sövning och sätt att röntga på. Oavsett dessa synpunkter så är höftledsröntgen idag den enda metod vi har för att försöka komma tillrätta med dysplasi, och den metoden ska användas. Kritiken är inte skäl nog för att låta bli att röntga våra hundar då vi anser att det drabbar rasen som helhet. I stället bör rasklubben, kanske i samarbete med andra rasklubbar, arbeta för att påverka SKK att införa ett förbättrat och mer enhetligt system gällande höftledsröntgen och avläsning.
Att rasen har ett hälsoprogram är en förutsättning för att få vara med i kommande avelsindex där hänsyn tas till fler parametrar än endast röntgen av föräldradjuren. Ett hälsoprogram med central registrering innebär inga restriktioner, men enorma möjligheter till kartläggning och bekämpning av höftledsdysplasi.

Yrkande
Att rasklubben för dansk/svensk gårdshunds ansöker om hälsoprogram med central registrering av höftledsstatus - självfallet efter samråd med avelsråden och enligt SKKs regler.

Det var alltså denna motion som vi lade fram på årsmötet, Ewa hade också fixat en fin tabell som jag dock inte lyckas få in i bloggen. Och tjohooooooooo, den gick igenom. Helt underbart då jag är övertygad om att ett vetenskapligt förhållningsätt och evidens för det vi gör är framtiden. Sen är det genetiker, avelsråd och rasklubb som har kunskapen att avgöra hur vi ska avla, det har jag varken erfarenhet eller tillräcklig kunskap för att lägga mig i. Och med den statistik som vi nu kommer att få fram så kan det bara bli bättre.

Till sist en länk till den film som Linda Laikre visade delar av. Tack snälla Jenny för den. En varning, den är otroligt otäck. Den exemplifierar på ett mycket tydligt sätt vårt ansvar inför framtida avel på vår ras. Rasen expanderar i popularitet med allt vad det innebär. Och det är bara vi som kan göra något åt hur framtiden kommer att se ut.

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=44215931

Resa

2009-03-14T13:05:00.000-07:00

Befinner mig på resande fot. Åkte ned i fredags till Göteborg, tog med mig Ipsi för träningens skull. Bra för henne att få göra något utan att ha mammorna i hasorna att luta sig mot. Har privilegiet att bo hemma hos Ewa. Hon har ett helt fantastiskt hus, väggar som andas harmoni och anor, tack snälla för att du tar emot mig i ditt underbara hem.

Igår så kom Vega på besök med matte och husse. Så underbart att få träffa henne igen. Hon och Ipsi är så lika varandra så det är nästan löjligt. Vega är dock inte fullt så räkig som sin syster. Tjejerna hade jättekul och lekte, stort tack till dig Tina för att du tog dig tid att komma över och låta mig träffa min bäbis, det kommer jag att leva på länge.

På kvällen hade vi middag, nio damer med samma glödande intresse för våra gårdisar, kan man få bättre sällskap??? Otroligt rolig och givande, vilka strålande personligheter och engagerade uppfödarkollegor jag fick nöjet att träffa, super!

Sååååå mina damer och herrar, idag var det dax för rasklubbens årsmöte, ba-pa-pa-paaaaa. Först var det ett seminarium om RAS, helt outstanding genomfört av Linda Laikre. Presenterade dels väl belagda fakta om hundavel som helhet och sedan en genomgång av hur långt man kommit i utvärderingen och revideringen av RAS. Visade också delar av en film som gjorts i England med exempel på vilka konsekvenser ett felaktigt riktat avelsarbete kan ge, det var riktigt otäckt och rev upp en del upprörda känslor. Även om det inte är angenämnt så är det precis det som behövs. För att man verkligen ska förstå varför det är så otroligt viktigt att man tänker efter före innan man ställt till en massa lidande för hundarna. Jag hoppas att den filmen kommer ut här i sverige till gagn för våra vovvar.

Årsmötet var också otroligt väl genomfört, många som lagt ned ett enormt arbete och det gav resultat. Femtio personer närvarande, fler än tidigare toppen. Suverän ordförande som var mycket kunnig i föreningsteknik och styrde upp det hela så att allt gick så fantastiskt smidigt. Sist på dagordningen var motionerna och sist av motionerna den motion vi lämnat in avseende önskemål om hälsoprogram med central registrering men utan restriktion. Vi var åtta uppfödare och trettioen medlemmar som stod bakom den. Som väntat blev det en del disskussioner. Så intressant och givande. Nu är jag ju part i målet men det var för mig uppenbart att en klar majoritet var väldigt positiva och det framfördes det ena väl belagda argumentet efter det andra för att hälsoprogram ska genomföras. Argumenten mot lyste med sin frånvaro. Och så blev också beslutet. Vi fick igenom vår motion. Jag lyckades med konststycket att skrika votering vid helt tillfälle, men vad f-n jag är ju från Luuuule och lite show ska det ju va, jag bjuder på den.

Det här är självfallet bara början, återstår ett mastodontarbete innan ansökan kan ske. Finns en jättebra artikel om hälsoprogram i senaste numret av gårdshunden för er som vill läsa på om vad det innebär och hur ansökan kommer att ske. Artikeln finns också på sökarens hemsida, länk till Ewa finns här brevid.

Åter hos Ewa, trött i huvudet men så enormt nöjd. Ett JÄTTESTORT TACK till alla er som tagit er till årsmötet och stöttade oss och till alla er som i det tysta lägger ner ett sådant arbete för våra hundars skull, ni är guld värda.

Snöööööö

2009-02-08T09:42:00.000-08:00

Ja nog bor vi i norrbotten, det är säkert det. Har snöat i tre dagar, storm. Liiiite tjatigt är det. Man kommer hem från jobbet, skottar upp garaget så man tar sig in sisådär en halvmeter drivsnö. Går in i huset, lagar mat, ska skjutsa någon av barnen en halvtimme senare, går ut och får skotta minst lika mycket igen för att få ut bileländet. Håhåjaja. Nån har gett vovvarna beröm för att dom har så fina fronter, tror f-n det när dom får pulsa fram i snö hela vintern. Kräver lite att skutta fram i en halvmeter snö.

Vi har fått en utmaning från Birgitta. Kul, går ut på att beskriva hundarna. Så här kommer det.

Sätt och personlighet:
Zelda: Äldst och chef. Skönhet, utstrålning och flockledare blir hennes epitet. Den som tydligt har ansvaret för att vakta huset. Bossig när det gäller främmande hundar, talar om att hon är den som bestämmer här. Hon är dock väldigt tolerant mot Eska och Ipsi, enda gången hon säger till är när hon ligger och vill vara ifred. Rätt barnslig och leker gärna med alla som bara har lust. Oerhört kelen och som en nallebjörn, hon liksom knosar in sig i famnen, slänger sig på rygg och vill bli goad på magen.
Eska: Min iron-lady. Stil, visdom och styrka är hennes honörsord. En otroligt naturlig pondus, är aldrig i groll med en annan hund, hon behöver inte, ingen skulle ens försöka. Mycket tydligt språk, både mot andra hundar och mot mig, ögon som säger allt. Oerhört lyhörd och mån om att vara till lags. Ett hjärta av guld, snällare kan man inte bli och knappast smartare heller.
Ipsi: Min lyckliga racerräka. Blixtsnabb, tillgänglig och glad är hennes karaktäristika. Hon är inte bara snabb i kroppen utan också i huvudet. En blandning av kaxighet och mjukhet. Och buuuuus. Vad som helst och när som helst. Dancing in snowstorm heter hon i kennelnamn och det passar henne som hand i handske. Hon dansar glatt genom allt som kommer i hennes väg. Tjohooo världen här kommer jag och självfallet är jag i centrum och får ta plats överallt för jag är ju så söt och så älskvärd.

Träning: Ääääälskar gäller för alla mina hundar.
Zelda: Vad som helst och när som helst. Snabb i uppfattning och oerhört fokuserad. Blir otåligt om det inte går snabbt nog, ja men kör då matte, jag är redo men kan samtidigt stå som en stenstod hur länge som helst om man sagt stå på en utställning. I got a mission.
Eska: Något långsammare tempo men stensäker. Så tjänstvillig att hon inte vet riktigt vad hon ska göra om det inte blir rätt på en gång. Förarvek så hon kräver en klok tränare men ger då mångfallt igen. Hunden som man nog kan lära vad som helst. I do it for you.
Ipsi: Ja vad ska man säga. Hon är ung än, tio månader så hon kan tappa tråden men här kan man snacka om potential. Om hon inte hade en sån lat matte så .... Så tillgänglig, så snabb i uppfattningen och så träningsvillig. Tappar dock fokus om det inte går snabbt nog, skulle behöva blixten som tränare. The world is not enough.

Motor:
Zelda: Mycket, hon är damen med drive, men samtidigt en cooooool böna.
Eska: Nej, hon har fullt upp med att se till att matte är nöjd, struntar i att dra framåt och tittar mig djupt i ögonen istället.
Ipsi: Ja det är hon det, mer motor kan man inte ha och det är en turbo.

Kamp:
Zelda: Yepp, hon är boss, utan tvekan. Hon ska vinna och gör det.
Eska: Löjligt, för småbarn under min värdighet. Jag vet att jag är störst och starkast, behöver inte bevisa det.
Ipsi: Jajamensan när det gäller hundar större än henne, dom tar hon, ingen hittills har orkat med, slutar alltid med att dom lägger sig och ber om nåd, hon är ju som en levande bultpistol och hon flåsar inte ens. Hon är på dom som en propeller. Men kommer det en valp så är hon mjuk som en bomullstuss.

Uppfinningsrikedom:
Zelda: Nej, jag är en hund, matte tänker åt mig och jag gör som hundar gör, håller inte på och tramsar.
Eska: Inte bara klok utan smartare än smartast. Här är hunden som smiter ut genom stängslet och gör det hon tänkt. Hinner hon så smiter hon tillbaka igen. Blir hon upptäckt så håller hon sig undan. Sen öppnar hon ytterdörren, knatar in, stänger dörren efter sig och låtsas som att inget har hänt. Näää, matte, här har jag varit hela tiden. Hunden som tittar på mig när garderobsdörren jag stängt stutsar upp igen, och sedan stänger den med rumpan.
Ipsi: Jahaja, jösses. Hon tog bort kabelklämmorna från antennkabeln ovanför golvsockeln. Jäkla valp tänkte jag och spikade fast minst tjugo stycken i väggen, ha, ha där fick du. Nästa morgon låg dom allihopa i en snygg liten hög på golvet. Glad som en lärka var hon, å vad kul du gjorde leken matte, du är så snäll. Det här är tjejen full i bus som gav uppfinningsrikedom ett namn, det är inte ens värt att försöka överlista henne. Hinder finns inte.

Råttfångartalang:
Zelda: Jodå, nog kan jag, men medans jag leker och vaktar så fixar min kompis det där. Mest gillar jag att slita isär igelkottar, Eksa ge mig ett hantag och vänd på den här nåldynan.
Eska: Min jaktdrottning. Tar allt innan jag ens märker att dom fanns där. Inget slafs här inte, snabbt, snyggt och prydligt. Oerhört upprörd när jag flyttat ned marsvinen till nedervåningen och hon inte fick ta dom. Herregud matte, det är ju råttor i huset, mitt uppdrag är att ta bort allt skräp och du säger att jag inte får. Nåja, jag ligger här och vaktar, bara för säkerhets skull om du ändrar dig.
Ipsi: Fyra månader. Eska hjälp mig, jag hoppade här och tog den här musen, min instinkt sa så, vad ska jag göra nu???? Lilla gumman, jag fixar det här, gå du och lek. Tagit några möss men vet inte riktigt varför. Känns inte som en jägare.

Blogga senast tagna bilden:

Ipsi ger Jonathan en puss i köket.

RAS och rasklubb

2009-01-22T10:40:00.000-08:00

Tänk vad tiden går ändå. Såg att det är över en månad sedan som blogg-suget satt in. Nåja jag är ju som jag är och skriver när lusten faller på. Och nu ramlade den in genom dörren. Har haft massor att göra, men oj så roligt det varit. Totalt 1340 gårdshundskullar finns registrerade mellan 1990 och 2008, dom har jag roat mig med att kartlägga utifrån de fakta man får fram från SKK:s avelsbas. Uppdraget var ju att i första hand kartlägga inavelsgraderna. Statistik och så vidare kommer att gå till RAS ansvarig så den ska jag inte redogöra för här. Men det absolut mest frapperande är den enorma genomslagskraft som bildandet av en rasklubb och RAS har haft. Och då pratar jag inte om bara om den PR som gjort att gårdshunden nu klättrat in på topp-20 listan.

Tittar man på inavelsgraderna så var dom hmmmm.... till en början. I och med bildandet av rasklubben och inte minst införandet av RAS började dom räta upp sig och har nu genomgått en total metamorfos. Det blir glasklart att avelsrådets arbete med RAS med b l a framtagandet av den katastrofala situationen med vår genbas har fått näst in till totalt gehör. I stort sett alla uppfödare strävar efter en låg inavelsgrad och att använda avelsdjuren enligt rasklubbens rekomendationer med en direkt och helt fantastisk effekt på inavelsgraderna och matadoraveln. Man har lyckats med det näst intill omöjliga, att stoppa Olle i grind och startat en masseffekt för att bekämpa den svaga genbasen.

Missförstå mig rätt, jag riktar på intet sätt kritik mot dåtidens uppfödare. Det dom hade att tillgå var ju sitt eget kunnande, specialintressen och uppfödarkompisar. Dom gjorde ett enormt bra jobb med tanke på dom förutsättningar som fanns.Det som slår mig är istället hur fantastiskt bra vi har det. Vi har t e x avelsdata, bara en så enkel sak att alla uppfödare kan gå in och provpara sina hundar och få ett direkt svar på inavelsgrad i varje kombination samt tillgång till den tilltänkta valpkullens stamtavla. Vi har en rasklubb som gått ut med väl grundade rekomendationer, vi har avelsråd och valphänvisning med kunniga människor som vet massor om våra gårdisar som man inte kan få fram i avelsdata. Och vi har RAS. En unik avelsstrategi gjord speciellt för våra gårdisar där man lagt ned ett mastodontarbete på att granska helheten hos rasen och vilka åtgärder vi som uppfödare kan vidta för att gynna rasen på bästa sätt.

Man lär sig så otroligt mycket på en sådan här genomgång, den rekomenderas å det varmast åt alla intresserade. Och det är fullt med underbara upptäckter. Jag är stum av beundran över vilka fantastiska uppfödare det finns. Alltså, dom gjorde som dom gjorde "på den tiden". Så kom det nya upptäckter. Intresserade och engagerade så tog dom till sig den nya kunskapen. Köpte det faktum att när det gäller ärftliga sjukdomar så är det siffror, kartläggning och forskning som gäller. Adderade det till sin egen "mjukdata", lång erfarenhet, fingertoppskänsla, kännedom om hundar i rasen och allmänt sunt förnuft. Sorterade i sin avelsbas (säkerligen mycket smärtsamt) arbetade oförtrutet vidare och finns nu för alla oss "noviser" att luta sig mot när det blåser kallt.

Jag kan bara konstatera att vi ÄR otroligt priviligerade

Ipsi och Zelda på Isen

Eska spanar från ett isflak som brutits upp av flödvattnet.

Tidiga julklappar

2008-12-10T08:59:00.000-08:00

Sådana där man får när en sömnig unge kommer uppknatande när man är på väg till jobbet. Rufsig, nyvaken, med ögonen på trekvart och vill ha en kram innan man far. "Ha det bra på jobbet mamma, jag älskar dig", ja vad kan man mer begära av livet. Små guldkorn som man så lätt glömmer bort i vardagens jäkt.

Läste hundsport igår. Jättefin annons rasklubben hade. Sen såg jag en till julannons för gårdshundar på sidan brevid. Dansk/svensk Gårdshundsuppfödarna. Men det är ju helt enkelt strålande. Så fantastiskt bra. En, för mig, tydlig markering av de uppfödare som var med, att de inte längre är del av rasklubben utan bildat en egen förening. Helt rätt. Även om man är en minoritet så har man rätt till sina åsikter och vad är då klokare än att bilda en egen förening där man får gehör för sina åsikter om avel tillsammans med likasinnade. Då de inte kan vara med på rasklubbens uppfödarlista (följer inte rasklubbens rekomendationer) så får de ju också på så sätt en möjlighet att nå ut framtida valpköpare. Förhoppningsvis kommer vi andra också att kunna ta del av deras tankar, åsikter och avelsstrategier på deras nya hemsida: http://www.123minsida.se/dsgkontakt/20938304 Det är ju toppenbra, öppenhet och kunskap som kan komma alla till godo.

Jag tror också att det kommer att gynna oss andra uppfödare och hundägare, inte bara genom att vi har möjlighet att ta del av deras erfarenhet utan också för att rasklubben slipper den turbulens det måste bli när starka viljor från flera håll till varje pris vill genomdriva sina ideér. Var och en ide är säkert bra och väl grundad i sig men jag är övertygad om att det för att åstadkomma något som helst resultat så krävs det långsiktiga strategier som måste få genomföras och utvärderas i någonsånär lugn och ro innan man kan dra några som helst slutsatser. Nu har ju de uppfödare som, så vitt jag förstår är emot HD röntgen, en egen förening, har tydligt markerat att de inte tillhör rasklubben, och kan driva sina frågor, åsikter och avel genom denna. Hurra, det är vad jag kallar en tidig julklapp men det slår inte Hannas morgonkram.

Ipsi och Loke busar

Loke fem månader, sötnos!

Decembergöra

2008-12-02T10:21:00.000-08:00

Det blir lite glest mellan bloggarna. Är otroligt mycket att göra här hemma. Massor på jobbet och så julen som närmar sig med stormsteg. Förtsta advent i helgen, tända ljus och glögg med barnen, myyyyysigt.

Vintern har anlänt på fullaste allvar. Jodå det är så vackert så ögonen tåras men lite vemodigt ändå att det dröjer ända till april innan man ser marken igen, saknar den redan. Har kommit ett par dm med snö, tjejerna tycker det är helkul som vanligt. Inte matte, åtminstone inte klockan kvart i sju när man får vada fram i drivorna och skotta ut bilen för att ta sig till jobbet, blääääää. Men visst njuter man av ljuset som anlänt i decembermörkret.

Jobbar på med min kartläggning av gårdshundskullarna. Tar med inavelsgraden förstås, det är ju det som är mitt uppdrag. När jag lika går igenom dom så plottar jag HD, tot antal valpar, valpar med HD och så antal kullar med HD. Patella och LP åker också med samt om det finns några andra dokumenterade hälsoproblem och lite annat smått och gott. Det är just antal kullar med HD som jag tycker är som mest intressant. Att försöka fånga upp de hundar som fått flera kullar med grövre HD med olika partners från olika linjer. Så att man kan titta på stamtavlor och identifiera dem för att minska risken att man kokar ihop för många sådana i samma kombination.

För er som inte är ena snokare som jag så är det en av skk:s grundregel att inavelgraden inte får överstiga 6,25%. Vad det gäller inavelsgraden på de kullar jag hunnit studera hittills så är jag mycket positivt överraskad. Visst finns det undantag men den totala trenden går klart nedåt d v s genomsnittliga inaveln minskar år för år. Toppen! Den svaga avelsbasen har ju varit ett av de största hoten mot rasen så det här är så spännade och roligt. Har också fått information från SKK att regelverket runt avel kommer att skärpas. Dom nämner inte något om inavelsgraden så jag förmodar att den kvarstår men det var flera behjärtansvärda saker som påpekades och där texten i grundreglerna ändrats för att förbättra hundarnas villkor. Så glad man blir.

Är det nu någon där ute som har någon bra ide om saker som finns att ta rätt på i SKK:s avelsdata och som jag inte tänkt på men som jag borde ta med så vore det toppen om ni ville höra av er. Förhoppningsvis så ska min nyfiken- och vetgirighet kunna leda fram till något bra för våra fantastiska vovvar och alla förslag mottages tacksamt.

Diktator????

2008-11-21T08:41:00.000-08:00

Fick ett mail ifrån en uppfödare som var våldsamt upprörd och kände sig kränkt för att jag i min blogg kallat henne diktator. Skrattade så jag tjöt (jag får många tokroliga mail, tro mig) men insåg sedan att den stackars uppfödaren faktiskt på fullaste allvar kände sig personligen kränkt. Så då tänkte jag att jag skulle försöka klargöra begreppet uppfödardiktatur som hon syftade på.

Jag är så otroligt tacksam för den kunskap och erfarenhet som jag fått ta del av från de fantastiska uppfödare som jag känner. Samtliga är så duktiga, erfarna och kunniga och delar så generöst med sig av sin kunskap. Helt otroliga. Men det exkluderar ju inte att man söker mer kunskap för hur fina, vänliga och kunniga dom än är så är deras kunskap personlig och kommer en begränsad sfär till godo. Jag är så glad för att jag är en del av den men tycker inte att det på något sätt förhindrar att man söker mer kunskap. Varför kan man inte komplettera denna fantastiska kunskapsbank?

För att förtydliga så tar jag ett exempel från mitt arbete, jag jobbar med kirurgi. För inte allt för många år sedan var det kirurgen som beslutade om, hur och varför patienten skulle opereras beroende på hans eller hennes personliga kunskap och erfarenhet. Så är det inte längre. Nu har vi nationella och regionala vårdprogram som är framtagna med vetenskapligt godkända metoder och baseras på stora underlag och objektiva fakta. Massiv forskning och starka belägg krävs för att man ska utforma behandlingsprinciper som sedan alla är skyldiga att följa. Jag kan inte tejpa ett sår längs efter istället för på tvären utan att kunna belägga att det är det bästa sättet att få en optimal sårläkning. Självfallet räcker det inte med att jag läser en vetenskaplig rapport för att sedan operera en patient, det krävs också en kirurgisk kunskap och erfarenhet men det är objektiv vetenskap som avgör om, hur och varför det är det bästa för just den här patienten att genomgå en operation. Personlig och vetenskaplig kunskap kompletterar varandra för patientens bästa. Visst, människor är människor och hundar är hundar men dom är också levande varelser som ska behandlas med omtanke, omsorg och respekt.

Ett utmärkt exempel på den kunskap jag eftersöker är SKK:s avelsdata där man kan få fram massor av fakta om hundar man tar fram. Jag har hittills inte hört talas om en enda uppfödare oavsett om man röntgar eller ej som tycker att det ska tas bort för att det är offentligt och kommer alla till godo. Det som nu är på gång är ett avelsindex för de raser som ingår i hälsoprogram och HD röntgar sina avelsdjur. Ett sådant innebär att man kommer att kunna räkna ut ett riskindex för HD för den kombination man planerar. Jag tycker att det låter som ett helt fantastiskt framtida verktyg. Men för att det ska vara genomförbart så krävs naturligtvis ett underlag och det får vi inte om vi inte röntgar våra avelshundar. Man kan inte ta fram säkerlagd statistik utan att ha ett ordentligt underlag att beräkna ifrån.

Jag har så svårt att förstå varför några få (närmare 80% av alla registrerade uppfödare röntgar sina avelsdjur) är så emot ett hälsoprogram med central registrering. Det innebär ju inte någon begränsning, man får fortfarande avla på hunden oavsett resultat av HD röntgen men det ger enorma möjligheter till forskning och kartläggning. Jag har hittills inte hört ett enda välbelagt argument till varför man inte ska ha ett hälsoprogram med central registrering.

Visst, jag kanske är hårdhudad som inte bryr mig om den de få uppfödare som kanske blir upprörda eller känner sig hotade av att jag framför mina åsikter i en blogg (inte för att jag förstår varför man blir upprörd, är man trygg i det man gör så borde det ju inte vara upprörande att någon tycker annorlunda). Men jag väljer att bortse från det. Det är min grundfilosofi att alla har rätt att framföra sina åsikter. Det är mig främmande att låtsas för att samla poäng eller att lisma och sedan snacka skit. Jag fortsätter därför arbeta för och att stå för det jag är så övertygad om. Att allmän, objektiv, välgrundad och vetenskapligt framtagen kunskap som kan komplettera den enorma kunskapsbank som finns hos erfarna uppfödare kommer att gynna inte bara uppfödare och hundägare utan framför allt dom det faktiskt handlar om, våra vovvar.

Tokerier

2008-11-16T11:28:00.001-08:00

Tänk att man blir överraskad varje dag. Särskilt på hur folk agerar och varför. Min fodervärld Susanne som är världens gulligaste var ute och surfade på internet i veckan. Hon är så förtjust i sin Pepis och därför självklart intresserad av flera valpar. Hon hittade kenneln via vovve.net. Hon tyckte att valparna verkligen såg toppenfina ut och var inte sålda så hon mailade uppfödaren och frågade efter föräldradjurens patella och HD status. En helt adekvat frågeställning kan man tycka. Så här skrev Susanne:

Hej Sitter och kollar på er hemsida och era hundar men hittar inte någon HD och patella på era hundar. Vad fina hundar ni har gårdis är en härlig ras. Har själv en tik på 7 mån. Mvh Susanne

Till svar fick hon världens harang om att hon skulle sluta skicka anonyma mail (självfallet fanns adressuppgifterna i mailet) och att det hela var en smutskastningskampanj mot uppfödaren.

Gissa om hon blev förvånad. Svarsmailet hade dessutom skickats ut till en massa uppfödare som ställde sig lika frågande som Susanne då hennes mail som var orsaken till det hela inte var med i massutskicket. Susanne mailade en ursäkt till uppfödaren:

Hej
Hoppsan här hamnade jag visst i något som jag tyvärr inte vet något om. Jag var inne på vovve.net och hittade er hemsida där. Eftersom jag själv har en gårdis så var det därför jag var in och tittade på era fina hundar. Inte för något annat.Alla kennlar brukar vara så noga med att skriva vad hunden har för hd status. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt menade inte att förarga er.
Mvh Susanne

Hon ringde därefter självfallet upp uppfödaren i fråga, är ju en sån snäll och genomärlig person. Uppfödaren kunde inte riktigt förklara sig. Hon undrade om Susanne inte visste att rasen inte har något hälsoprogram men godtog Susannes ursäkt. Så storsint då men då är ju skadan redan skedd för Susannes del, hennes namn har blivit utskickat till massor av uppfödare där det står att hon bedriver smutskastningskampanjer m m. Även om de flesta naturligtvis förstår vad det handlar om så kanske det här sår ett frö hos dom som Susanne får leva med hela sitt gårdisliv. Det stod dessutom längst ned i massutskicket att det inte fick vidarebefodras, snacka om manipulation och smutskastningskampanj. Det lär ju dröja innan Susanne kontaktar en uppfödare igen.

För mig är dylika mail ingen överraskning. Den här uppfödaren har inte röntgat alla sina hundar i parningarna, Susanne är min fodervärld, i massutskicket insunieras att det egentligen är någon annan och inte Susanne som bedriver den så kallade smutskastningskampanjen. Jag kan därför inte göra annat än att dra slutsatsen att det är min blogg med mina tydligt uttryckta åsikter om HD röntgen som är "bakgrunden" till det inadekvata mail som massor av uppfödare fick motta som svar på Susannes förfrågan. Med det inte sagt att det är mitt fel för samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag faktiskt får uttrycka mina åsikter i en blogg, är det inte det dom är till för? På så sätt så blir ju disskussionen verkligen öppen och jag står för mina åsikter, tankar och funderingar. Så långt ifrån skitsnack bakom ryggen som man kan komma tycker jag.

Är så ledsen för Susannes skull. Hon rår ju inte för att hon är min fodervärd men får ta skit som sannolikt egentligen är adresserat till mig. Fegt och oförklarligt att man då inte riktar sig till mig personligen istället väljer att ge sig på henne. Intressant är också att jag inte överhuvudtaget fick massutskicket. Avancerad manipulation, så trist. Så därför vill jag återigen uppmana samtliga som har åsikter om det jag skriver att ta kontakt med mig om det är något man undrar över. Det tycker jag är "fair deal" istället för att ge sig på min fodervärd som inte alls har med saken att göra.

Ipsi 7 månader

Härliga hundar

2008-11-14T15:17:00.000-08:00

Så har vi varit på utställning. En inoffare i Boden. Så kuuuul. Jag har ju gått på kurs med Ipsi, unghundskurs och den hade verkligen gett resultat. Hon var helt enkelt skitduktig. Gick bra, fokuserad, ställde upp sig fint och stod som en keramikvovva. Var så stolt över henne så. Mamma Zelda var också med. Hon är en pålitlig tjej. Går alltid som tåget och visar sig väl, min lilla ringrantare.

Roligast var förstås att träffa alla och se alla fantastiska hundar av alla de sorter. Zeldas killar från B-kullen Råbärt och Elliot ställdes ut. Jäklar vad snygga dom är och så duktiga dom blivit. Märktes tydligt att dom blivit lite äldre. Elliot och jag vi träffas ju rätt ofta. Matte Siw bor ju inte långt bort och är så duktig på att hälsa på så vi är tjenis han och jag. Det som är så intressant är att Råbärt blir helt vild när vi träffas. Dom bor ju lite längre bort och av naturliga skäl så blir det ju inte lika ofta. Men maken till gammelmattekär vovve får man leta efter. Han kastar sig över mig och jag vet inte om det är jag eller han som är gladast. Härligt är det i alla fall. Brorsan Balder kom förbi med kompisen Lukas och Henna och Danne. Så fiiiin han med. Jag vet att jag tjatar men dom är helt otroliga mina valpköpare. Så duktiga på att höra av sig på alla de sätt. Känner mig så priviligerad, jag får fantastiska möjligheter att följa mina valpar, är så glad för det.

Och så blev jag påmind om någon som jag nästan glömt bort i mitt "HD-uppfödarfocus". Dom är helt fantastiska hundar. Så glada, trevliga, snälla, godhjärtade och fina. Är så otroligt stolt över dom trots att det nu blev tokigt med höfterna så är dom fyra fantastiska och fina individer som ger sina mattar och hussar glädje varje dag. Tack snälla killar för att ni påminde mig, puss till er.

Ipsis syrra Pepsi var också där, hon är så söt att man kan äta upp henne och glad som en lärka. Susanne min fodervärd är verkligen en suverän tjej och mycket engagerad i sin tårtsmula. Kunde inte fått det bättre där heller.

Har börjat jobba lite med inavelsgraderna. Börjat med att plocka fram alla tikar som valpat 1990-2008 och deras olika kullar. Ska sedan gå igenom samliga kullar och plocka fram inavelsgraden för dessa. Utgår från SKK:s avelsdata såklart. Kommer att plotta inavelsgraden och lite annat smått och gott i ett statistikprogram. Å så roligt det är. Förutom inavelsgraden som ska användas till RAS så får jag ju på köpet fram massor av data som jag kommer att kunna ha användning av framledes i min avel. Tanken är att plotta data så att jag lättillgängligt kan plocka fram den och följa led/hundar/kullar/valpar/år m m ur de perspektiv jag önskar. Vilket tillfälle va?

Nedärvning

2008-11-01T15:40:00.000-07:00

Håhåjaja, ännu en valp som drabbats av HD. Så jättetråkigt. Samtidigt så är jag så glad att jag får mina valpar röntgade så att jag åtminstone får veta för hur ska jag annars kunna förbättra eller göra något åt det hela. Vet man inte så är man ju som en struts som stoppar huvudet i sanden och låtsas som att allt är frid och fröjd utan att egentligen ha en aning. Fast det är ju bekvämt förstås, då kan man ju alltid låtsas att ens avel är toppen utan att något som på pappret säger emot en. Skitbra, eller???

Nu är det väl kanske inte så katastrofalt som det låter men för tillfället så känns det så. Är ju så ledsamt för den lilla individens skull och det är inte ett skit man kan göra åt saken. Förargligt, önskar man kunde trolla så att det inte behövde vara så. Men det är ju så här det är om man vill hålla på med det här och DET VILL JAG. Då måste man kunna ta att det blir så här och det kan jag men visst är det ledsamt för den lillas skull.

Såklart har jag diskuterat det här med så många jag bara kan och det verkar vara så att samtliga uppfödare har varit med om det här att man trots att man parar friska djur får en sk katastrofkull. Någon okänt bakifrån som slår igenom. Låter rimligt med tanke på att det är en polygen nedärvning. Alltså den sitter på flera gener. För er som inte klurat på genetiken så är det ju så att ett anlag inte bestäms bara av en gen utan flera som dessutom innehåller mångtusentals nukleidsyrekombinationer så det hela är enormt komplext. Tänk om det vore så enkelt som att två blåögda får blåögda barn men det är ju inte ett anlag som bestämmer ögonfärgen utan tusentals varav kanske en tredjedel hos de båda blåögda är brunögda och råkar para ihop sig så att barnet blir brunögd. Ja jösses man kan bli snurrig av bara tanken.

Nästa tanke blir förstås om man ska para hunden igen. Ja jag tror nog det. Efter att ha resonerat igenom det hela med återigen många så var kontentan att man inte kan slå ut en bra och frisk hund efter en kombination. Man måste ha minst två för att kunna utvärdera och bedöma. Blir det som i mitt fall en kull med mycket HD så beror det nästan alltid på kombinationen av hundar och inte vart djur för sig. D v s något man inte kan förutse som slår igenom. Många av de jag pratar med berättar till och med att de gjort om samma kombination och fått helt olika resultat båda gångerna d v s en frisk kull och en med HD belastning så så olika kan det alltså slå, just den gången så råkade fel gener para ihop sig.

Så alltså tog jag ytterligare en kull på hunden. Det var nog tur det. För hade jag haft facit i hand så vet jag inte om jag hade förmått mig trots att jag logiskt kan förstå att det är det riktiga att göra. Så nu har jag två kullar att utvärdera innan jag ska fatta beslut om hundens framtid. Det blir nog bra det. Resonerar då generellt så här. Är andra kullen också HD belastad så ska hunden självfallet tas ur avel. Är andra kullen HD fri så kan man para hunden igen men får då vara ytterst noga med den hane man väljer. Katastrofen kan nog hända ändå men genom att välja en hane med helt andra och så HD fria gener som det går så minimerar man risken.

I mitt eget fall så vet jag inte. Vi får se. Är andra kullen HD fri och bra på övriga sätt så kanske att jag parar henne igen. Men det tål verkligen att tänka på. Det är ju så här i livet att det är en sak att logiskt och kunskapsmässigt resonera men sen ska man ju känslomässigt kunna hantera konsekvenserna. Att hundarna kanske blir sjuka och inte mår bra gör så ont i hjärtat. Samtidigt är det ju något som kan hända när som helst hur man ansträngt sig så i viss mån måste man ju "räkna" med det. Kanske är just det logiska och kunskapsmässiga det enda sättet att resonera. Som sagt mycket att tänka på och lite hamnar man i cirklar.

Men hur jag än resonerar så är en sak i alla fall säker. Ett HÄLSOPROGRAM TACK. Central registrering, utvärdering och avelsstrategier. Bort med "uppfödardiktaturen" där kunskapen om hundarna och linjerna är personlig, subjektiv och finns i den lilla stugan och fram för vetenskapligt grundad, objektiv och allmän kunskap som kan vara alla till godo. Det är något att kämpa för.

Halloween mys

Mera Halloween mys

Hälsoenkät

2008-10-19T10:47:00.001-07:00

Å vad stolt jag är. Jag har fått det stora privilegiet att ingå i den arbetsgrupp som ska utvärdera RAS det vill säga vår rasspecifika avelsstrategi. En sådan går ut på att rasklubben i samråd med sakkunniga sätter upp en strategi för de närmaste fem årens rekomendationer för avel som sedan lämnas in och godkänns av SKK. Efter fem år ska den utvärderas och omrevideras och det är alltså det jag nu ska få ta del i. Nu måste jag genast skynda mig och göra färdigt jobb jobbet som jag håller på med så att jag får sätta tänderna i detta. Min vana trogen har jag naturligtvis tjuvgluttat lite och jag tycker att det ser bra ut så länge. Naturligtvis finns det undantag men trots vår svaga genbas tycker jag ändå att det inte ser tokigt ut alls. Nu har jag lärt mig att man i praktiken får lägga på ett par procent på den inavelsgrad man får fram på avelsdata eftersom vi har så mycket okänt bakåt och att många av de hundar som mönstrades in som obesläktade i realiteten sannolikt var släkt. Men ju "äldre" rasen blir och ju längre från dessa vi kommer desto säkrare blir inavelsgraden. För er som tycker att det här är spännande så kan jag återigen rekomendera Linda Laikres arbete.

Det är så intressant det här så jag blir alldeles till mig. Tänk så mycket spännande fakta som kommer att klargöras när det här är utvärderat ur alla dess perspektiv, vilken toppenkunskapsbank för oss alla som är intresserade av avel. Det bästa av allt tycker jag är att den kommer alla till godo. Tidigare och i många fall fortfarande så var det så att det endast var uppfödaren själv som hade koll på sina hundar, dess linjer och vad som låg bakom dessa, sjukdomar som dök upp, konstiga beteenden mm. Men i och med faktasamlande och utvärderande som alla kan ta del av och avelsdata så är sådan diktatur snart ett minne blott.

Så därför vill jag såklart även slå ett slag för att man lämnar in en hälsoenkät på sina hundar. Den finns att tillgå på rasklubben. Både om man har friska eller sjuka hundar, det är ju till en enorm hjälp för att försöka få grepp om vad som egentligen utgör problem i våran ras. För att vi alla tillsammans ska försöka hjälpa till och kartlägga, så att alla har möjlighet att göra sitt bästa i sin avel. Så alla ni som ännu inte lämnat in en sådan, gör det, för våra fina vovvars skull.

Filosofisk

2008-10-15T07:00:00.000-07:00

Jobbar som en tok och håller på med ett jobb-arbete vid sidan av. Ååååå jag har inte tid att arbeta, det finns ju små mycket kul att göra istället. Morrar och förbannar min inbyggda diciplin som gör att jag trots härligt väder och efter nattjour tillbringat fem timmar vid datorn med jobb, jobb och mera jobb. Tur att man har vovvarna så att man i alla fall ibland måste ta paus och njuta av den otroligt vackra hösten. Just nu invaderade av sidensvansar som lätt berusade sitter och käkar alla rönnbär dom bara kan. Ipsi har faktiskt börjat ta sig lite i storlek och ser inte fullt lika räkig ut även om hon inte är någon Swartzernegger än. Men hon har ju tid på sig. Vi har debuterat på unghundskursen och det gick faktiskt över förväntan. En gammal sliten sanning men lika fullt gångbar: Hundens förmåga beror på matte, för när jag/hon får riktiga instruktioner så fattar hon direkt. Mattes lilla gorm. Fortfarande lite sisådär filosofisk mellan varven så här kommer några favvoritcitat.

"Grodan nöjer sig med kärret medan ålen simmar tiotusentals mil för att leka och dö i Sargassohavet"
Björn Ranelid

"It can´t rain all the time"
The Crow, Brandon Lee

"Den som spar, han har, till slut bara pengar kvar"
Min Joel, 17 år

"Idrott måste vara nutidens gladiatorspel, får man nu inte slå ihjäl folk så kan man åtminstone få slå dom i hockey".
Min Jonathan, 16 år

"När livslögnen inte längre går att upprätthålla, när något händer som tvingar mig att erkänna att jag inte är den jag försöker vara och den alla andra ser i mig, ansätts jag både av min skräck för att tappa ansiktet och av min längtan efter ett mer sanningsenligt liv. Jag ställs inför ett val. Antingen fortsätter jag ljuga och slipper det pinsamma besväret det innebär att erkänna att jag lurat mig själv och andra eller också tvingas jag ut på den besvärliga resan mot sanningen, utan några garantier om att sanningen är möjlig att finna men fast förvissad om att lögnen begränsar mina livsmöjligheter avsevärt."
Okänd författare

"There´s a time to live, but isn´t it strange. As soon as you´re born you´re dying."
Iron Maiden

Å så lite bilder på "racerräkan" (tack Jessica för namnet, det passar henne precis) som just idag råkar ha båda öronen i ordning.

Härliga höst

2008-10-07T04:44:00.001-07:00

Kom hem från jobbet imorse och hösten visade sig från sin allra bästa sida. Solen sken, luften var glasklar och färgerna sprakande. Tog med mig vovvarna ut i stugan. Ligger på en halvö och är en gammal fiskestuga. På bryggan i stugan brevid var löjskaket i full gång. För er som inte fiskat löja så står man på bryggan och skakar av fiskarna från löjsköten. Fisken flög åt alla håll. Rena paradiset för vovvarna. Det dom uppskattade allra mest var tidigare flygfisk d v s dom som legat och ruttnat ett tag. Ååååå, hääääärligt, rulla hit och rulla dit å så var dom små doftkarameller. Men vad gör väl det, det finns ju shampo, dom är så fantastiska när dom springer runt som vildar och kastar sig över alla härligheter som en kall höstdag kan erbjuda. Dom är verkligen gårdshundar. Spanar in reviret men har samtidigt stenkoll på flocken. Så snart man rör sig en bit så är dom där och kollar att man inte går för långt bort. Vilka vovvar dom är.

Det är en ständig ström av respons på mina små kluringar om avel med mera. Även om nittionio komma nio är positiva så vill jag poängtera att jag är lika glad för de kommentarer eller åsikter som inte går i linje med mina funderingar. Det är ju precis det som åsikter är till för. Att diskutera omkring och skapa debatt runt. Stort tack alltså även till er som kommer med kloka och eftertänkta inlägg som går stick i stäv med mina. Vi behövs alla för att driva saker framåt och söka kunskap. Och får man inte något "mothugg" blir man lätt självgod och inskränkt och kass i sina reflektioner. Så än en gång stort tack till er alla.

Det jag också vill poängtera är att för mig är sak/sakfrågor och person två helt skilda saker. Sakfrågor är åsikter m m som man kan diskutera och vara ense eller oense om. Person är en människa med egenskaper. I individualisttänket så ingår att alla är bra för att dom är dom. Man respekterar människor med alla förtjänster, fel och brister. Att man sen inte går ihop med alla är förvisso sant men det är ingens fel utan bara en konsekvens av att man är för olika, varken den ena eller den andra är bättre eller sämre. För att tydliggöra. Många av mina allra bästa vänner har åsikter som jag inte alls håller med om. Jag uppskattar dom som personer och dom har självklart rätt att tycka som dom vill för det vill minsann jag göra. Tycker vi lika så är det bra, roligt att man är överens, tycker vi olika är det bra, vi är ju inte får som alla bräker samtidigt. Å så kan man få bli skitförbannad på sin bästa vän. Att visa ilska är för mig ett av det största av förtroenden. Det är så fult för oss svenskar att vara arga så törs man visa sin allra fulaste egenskap för någon så måste man känna sig otroligt trygg med och ha ett stort förtroende för den personen, att dom tycker om en ändå. Det är väl vänskap om något.

Oj då, blev visst lite filosofiskt idag. Men vad ..., var dag har sin tid och sitt humör. Kanske var den otroligt vackra hösten som flödade. Nu till vardagen och tvättmaskinen.

Små vänner! Min dotter Hanna, 12år, kör runt med min väns dotter Jill, snart 2år, som får en puss av Ipsi 6månader och fyrbent.

Antal valpar

2008-10-05T06:53:00.000-07:00

Läste i senaste styrelsemötesprotokollet. Det har framförts önskemål om att rasklubbens ska ändra sina rekomendationer om att hanhundar ska få ha flera avkommor än i nuläget 20-25. Hmmmm. Det tål att tänka på. Om jag förstått saken rätt så är siffran 20-25 inte tagen ur tomma luften. Läste på Linda Laikres arbete om den genetiska driften som finns i rasen. Av våra inmönstrade hundar så var det ett fåtal som gick till avel och dessa har i sin tur fått väldigt många avkommor. Vi har alltså tappat en hel massa gener. Så illa att faktiskt gårdshundens katastrofala gensituation används som exempel då man föreläser om ämnet.

För att försöka få ordning på ett problem som rent av hotade vår ras överlevnad så satte man sig ned lade upp en strategi. Som jag tolkade det så har man för att försöka bredda genbasen begränsat antalet avkommor per hanhund. Det man då skulle åstadkomma var att flera hundar användes i avel så att mer gener togs till vara. Man efterlyste också äldre oparade hanar för att försöka ta vara på dess gener, Mic och Mac var två hanar som man sökte aktivt. Anledningen till det var att de var ensamma kvar efter en founder och om de inte användes så skulle hela det "genpaketet" försvinna ur rasen. En annan sak man tänkte på var generationsintervallet d v s att man skulle använda hanarna med försiktighet och spara på dom så att generationerna skulle följas åt.

Människor med stor kunskap och erfarenhet har med bra underlag tagit fram en rasspecifik avelsstrategi för att förbättra rasens situation. Strategier ska naturligtvis utvärderas och det är på gång i denna stund. Jag tror verkligen på det här d v s att för att man ska kunna förbättra saker så måste man ha en central styrning, strategi och utvärdering. Det låter säkert storebrorsaktigt men det är inte det som är poängen. För att kunna driva saker framåt så är det i mina ögon så det måste gå till. En samordning helt enkelt. Har man en situation där folk med egenintressen beslutar hit och dit så kommer man inte någon stans. Det sker ingen utvärdering annat än i stugorna och kunskapen blir personlig och inte vetenskaplig på något sätt. Gynnar enskilda istället för rasen som helhet.

Alltså börjar man med att lägga upp en strategi helt enkelt och sedan utvärdera den, utifrån resultatet korrigera och förbättra. Strategin i sig får grunda sig på tidigare kunskap. Rasen är ung och när man ska börja arbeta med dess framtid får man till att börja med luta sig mot andra rasers erfareneheter och utifrån det titta på vår ras problematik. Självfallet har vi inte sanningen i och med att vi börjar med något. Vi kommer säkerligen att få ändra inriktning och spår ett flertal gånger innan vi hittar rätt. Men återigen man måste börja någonstans, utvärdera och förbättra. Det är för mig enda sättet att kunna gynna rasen i sin helhet, det kommer att ta tid såklart men någon klok person sa en gång att livet inte är ett mål utan en vandring

Ibland blir man trött och måste vila en stund

Tack snälla alla

2008-10-01T11:46:00.000-07:00

Jag har fått en helt enorm och positiv respons på mina små funderingar runt HD, grupperingar inom gårdisvärlden, ansvar för framtidens vovvar, avel mm. Sedan första blogginlägget har det ramlat in mänger av mail, SMS och många fantastiska telefonsamtal från engagerade hundägare och uppfödare, och inte bara nästgårds utan från runt om i Sverige. Det är ju helt otroligt. Man blir både tårögd och samtidigt glad i hela kroppen av ett sådant engagemang för våra fina vovvar. Är vi så här många som är så engagerade och måna om vår fantastiska ras framtid då har vi den verkligen för oss. Tack än en gång till er alla, ni är fantastiska.

Åskmoln

2008-09-30T10:22:00.000-07:00

Jobbat en 72-timmars vecka. Men jag ska inte klaga, det innebär ju att man kan ta jourkomp och t e x vara ledig på barnens lov eller då jag ska ha valpkullar. Lönehelg och med det minst sagt lurvigt på stan. Vet inte om det har med åldern att göra men jag tycker att våldet bara blir värre. Jag kan i viss mån förstå att hormonstinna och berusade tonåringar blir arga och ger varandra en smäll. Så har det nog varit i alla tider. Men inte hur man efter att motståndaren ramlat i backen fortsätter och sparkar dom i huvudet tills det det är svårt att se vad som är fram eller bak för allt blod, sticker kniven i någon, inte bara en utan ett flertal gånger, slår någon med basebollträ i ansiktet eller kör in en glasflaska i ögat på någon. Det, ta mig f-n, övergår mitt förstånd. Efter en sådan natt är det rätt skönt när man kommer hem och hittar tio ungdomar i köket. Joel och Jonathan med kompisar som huserat i ungdomsrummet i källaren, haft filmkväll och sitter och äter frukost. Tänka sig att man blir inte ens irriterad för att dom nallat ett par läsk eller för att det är smuligt i hela köket.

Ipsi är en sådan fantastisk valp. Så glad, så tillgänglig, så snabb och så ooootroligt kvicktänkt och smart. Hon är ju lite liten så jag har köpt kosttillskott, det tyckte hon var smaskens. Efter två dagar ställde hon sig vid diskbänken, kollade att tuben låg där den skulle och satte sig sedan lugnt och väntade på att matte skulle plocka bort den äckliga maten så hon fick det hon ville ha. Phu, ny strategi.

Vi har anmält oss till unghundskurs. Ska bli så jätteroligt. För att kolla in stället lite så åkte vi dit på socialträff. YES, åh, åh, åh, kompisar sa Ipsi sen tog ca två minuter så hade hon backat ur kopplet och for runt som en virvelvind. Upptäckte att hon sannolikt är född både döv och dement för någon matte kom hon inte ihåg att hon hade och hörde henne gjorde hon inte heller. Aldrig i livet tänkte jag, det är jag som är chef här. Nytt koppel och så dit igen. Den lilla vilda och vackra fick sitta två timmar vid mina fötter och göra ingenting, passivitetsträning kallas det visst eller "även om du inte vet det så är jag starkare än dig". Ungefär en gång var annan sekund for hon upp den första timmen. Men sen lugnade hon sig faktiskt och slappnade av. Fantastiskt.

Det drar ihop sig till oväder på gårdshundshimlen. Det mullrar både här och där och rätt vad det är så slår blixten ned. Verkar vara så att det finns några lite olika grupperingar bland gårdshundsuppfödarna. Några aktivitetsombud säger ifrån sig sina uppdrag och bildar egna föreningar och det må väl vara hänt, man ska alltid göra det man anser rätt och riktigt. Men sedan så tar dom helt sonika med sig sina medlemmar från aktivitetsgrupperna till den nya föreningen utan att informera dem att den förening dom nu är med i inte längre drivs i rasklubbens regi. Aktivitetsgruppen Skaraborg är ett exempel, DSG-mitt ett annat.

Några uppfödare arbetar aktivt för att vi ska använda oröntgade hundar i aveln. Motivationen till det är att vi ska bredda genbasen. Det resonemanget förstår jag inte alls. Vad ska vi med nya gener till om vi inte vet att dom är friska? Då är ju riskerna betydligt större än vinsten. Särskilt om man låter matadoravla på inköpta oröntgade och icke hälsoundersökta hundar. Ett exempel: en hanhund som fått sexton valpar här i Sverige 2008, har tidigare kullar i Danmark, är parad med ytterligare en tik. Han är oröntgad och har en HD belastad syster som också har en ryggsjukdom. Den hundens gener sprids nu alltså till en massa avkommor som sedan sprider dessa vidare. Om man fortsätter man avla på honom i samma takt så kommer han att finnas överallt i framtidens stamtavlor. Vi vet att det är matadoraveln som är det största hotet mot genbasen, inte att vi har för lite hundar, vi registrera i nuläget över 600 valpar per år . Det är min åskikt att det är tidigare matadoravel på oröntgade hundar som är orsakt till att vi idag har en accellerande HD och en svag genbas men dåtidens uppfödare visste inte det vi vet idag, vad finns det för ursäkter för dagens agerande?

Eska och Ipsi myser på soffkanten

Klartext

2008-09-21T03:20:00.001-07:00

Alltså, läste mitt inlägg från igår och insåg att det, för att uttrycka det milt, var tämligen otydlig. Sannolikt på grund av fåfänga. Man försöker vara underhållande och blir då förvirrande, inte bra men kanske mänskligt. Nåja lite klartext då.

Det jag i min "iställetförattvaraledsenilska" ondgör mig över är alltså inte att man tidigare avlat på oröntgade hundar. Så var det då och då gjorde man så, och säkerligen utan baktankar utan bara på grund av att man trodde att det var så det skulle vara. Att det slår igenom idag är det ingen människa som kan belastas för. Det jag är förbannad över är dagens resonemang.

Vi vet alltså att HD är polygent nedärvt vilket då innebär att man kan vara bärare och vara helt frisk och att dom hundar som är HD belastade har genen, oavsett om dom har C, D eller E höfter. Vi har en urkass kartläggning på grund av att röntgen är ett så nytt fenomen inom rasen. Ett mardrömsscenario för en uppfödare. Vi vet också att rasen är hårt drabbad, de senaste siffrorna visar på ungefär 25% HD belastade hundar. Vi har legat ordentligt risigt till vad det gäller avelsbasen då vi har en fruktansvärt stor genetisk drift, av de hundar som mönstrades in användes ett fåtal i avel och fick massor av avkommor. Mer om det kan man läsa om i Linda Laikres arbete om gårdshunden. På de senaste åren har det dock börjat ljusna på den punkten och vi registrerar idag mer än 600 valpar per år och att de allra flesta uppfödare arbetar aktivt för att försöka bredda genbasen genom att använda sina hundar sparsamt enl rasklubbens rekomendationer. Det största hotet mot den genetiska mångfalden idag är inte att vi har för lite hundar att avla på utan att man använder sig av matadoravel d v s enstaka hundar som får massor av avkommor. Än allvarligare blir det såklart om dessa hundar dessutom är oröntgade då de kan vara HD belastade.

Det jag är så ledsen/arg över är då att man trots dessa fakta fortsätter att tala för att vi inte ska röntga våra hundar. Man motiverar det med att små hundar inte lidera av HD och med småskaliga undersökningar på andra raser där funnit att det inte enbart är genetik som ligger bakom HD utan även andra faktorer som kost, motion, hundhållning mm. För att detta ska räknas som ett faktum behöver vi väl underbyggd vetenskap och naturligvis fler än enstaka undersökningar. Och blir det så småningom ett faktum så utesluter det fortfarande inte den genetiska faktorn utan är i sådana fall ett komplement till denna och utesluter därför självfallet inte röntgen. Eftersom vi inte har möjlighet till molekylärbiologisk forskning på våra hundar får vi nöja oss med retroperspektiv sådan och för att detta i sin tur ska vara möjligt så krävs det underlag d v s röntgade hundar.

Det jag hoppas på är alltså ett hälsoprogram där man måste ha ett känt HD status på föräldradjuren för att få registrera sina valpar samt en central registrering av Leg Perthes och Patellarlux. Därigenom så behåller vi vår avelsfrihet. De som hävdar att små hundar inte lider av HD eller att HD inte är genetiskt kan alltså fortsätta att avla på sina hundar även om de är HD belastade. Vi som vill ha bort HD och tror på att det är genetiskt får då möjlighet att kartlägga HD på ett adekvat sätt och att i framtiden kunna få bort det ur vår avel. Inte ens de allra största motståndarna till röntgen kan väl möjligtvis vara emot en sådan kompromiss?

Zelda i kvällssolen

Utvärdering

2008-09-20T10:12:00.000-07:00

Jo nästa år ska jag inte ha några valpar för då ska jag UTVÄRDERA de kullar jag fått, stoltserar jag, för det har jag lärt mig att så ska man göra, då är man en seriös uppfödare. Och seriös vill man ju vara för det är viktigt det. Och det är det ju, självklart ska man utvärdera och avla med försiktighet, tänka sig för och hålla sig till av rasklubben givna regler. Men inte för att det ska vara så och inte för att någon talat om för en att det är så man ska göra och inte heller för att man är mån om att vara till lags, ha ett gott rykte eller gå medvinds utan för att man verkligen tycker att det är viktigt. Men av vilket skäl det är viktigt kan alltså variera.

För mig handlar ändå utvärderingen om individen det vill säga hunden och i och med det så blir det smärtsamt och är ett så tveeggat svärd. Varje liten valp är ju en "person" och det är ju för framtida små "personers" skull jag vill utvärdera, ingenting annat. För att jag ska kunna få fram friska, trevliga små individer som får ett härligt liv och sprider glädje omkring sig. Jag är en total känslomänniska och då blir det så på gott och på ont. Jag skiter alltså i, min vana trogen, vad folk runt omkring tycker. Herregud har man levt sitt liv stående på barrikaderna och vrålat för att man får vara den man är för att man är bra som man är för det är alla så har man liksom vant sig vid att omgivningen tycker man är galen. En individualists grundfilosofi självgodhet och frihet alltså.

Vadan denna svada nu då. Jo en av mina valpar är HD belastad. Är så otroligt tacksam för att valparna blir röntgade, hur ska jag annars kunna göra saker bättre. Men när man får beskedet så är det ändå det lilla pyre det gäller som hamnar i centrum. Man blir så ledsen i hjärtat och tänker på att vovven kanske kommer att ha ont, kanske inte kommer att må bra, kanske inte kan leva sitt liv som den förtjänar. Då spelar det åtminstone för stunden mycket liten roll att man gjort exakt som man ska för att resultatet ska bli så bra som möjligt, att man omöjligt kunde veta att just denna kombination av föräldrar skulle få ett HD genomslag. Man ömmar ändå för den lilla vännen, å så gråter man såklart.

Men sen, och tack och lov för det, så träder försvarsmekanismerna i kraft, HÄRLIGT, man blir skitförbannad. Arg så in i h-vete på resonemanget: "det är dumt att röntga små hundar, det är att leta fel för dom lider inte av HD". Jasså inte, och det vet man, så bra då, då kan jag skita i den lilla älskade hund som nu har fel på sina höfter. Om den får ont så kan jag säga till den att det har den inte för det vet man. Och blir det grövre missbildningar, vilket det självfallet kommer att bli om man låter HD få fritt spelrum, så kan man ju alltid avliva. Sisådärja då var man av med det problemet.

"Jamen du har ju avlat på HD fria hundar och får ändå HD fel så därför är det ju inte någon ide. Vi har inte råd att slå ut C-hundarna." Å vad f-n har vi för nytta av en massa gener om dom är sjuka, och vad har vi för nytta av "det nya blodet" om det leder till att det tar ännu längre tid innan vi är av med HD som ju faktiskt accellererar i rasen? Även om mina vovvar är HD-fria och alla röntade vovvar bakom dom och dom killar jag valt är HD-fria så finns det, då röntgen är ett relativt nytt påfund i vår ras, massor av oröntgade hundar i alla stamtavlor. Därifrån kommer HD:n som denna lilla vän drabbats av.

HD är ju en polygen nedärvning som blir i stort sett omöjlig att kartlägga om man inte har ett relativt heltäckande material. Tänk om vi skulle få ett hälsoprogram som gör att vi kan kartlägga HD:n i rasen och på så sätt förhindra att vi kan fortsätta sprida HD gener. Att hälsan hos våra vovvar fick gå före vad det nu kan vara för skäl som gör att man är motståndare (läs vinstintressen). Ingen har hittills presenterat något vetenskapligt och väl underbyggt skäl för att inte röntga för mig. Att det finns en massa småpåvar som flummar fram åsikter från högst disskutabla undersökningar är föga imponerande. Och hur motiverar man det för sin valpköpare som är mån om att veta om deras älskling är HD belastad så att de om det är så illa kan göra sitt allra bästa för att hunden trots det ska få ha det så bra som möjligt, speciell träning, undvika vissa saker, ev medicinering. Om vi får ett hälsoprogram så kanske vi i framtiden har åtminstone en chans att få bort HD så att våra älskade vovvar slipper lida. Åh, vad jag hoppas det.

Ipsi snart sex månader

Liten kille

2008-09-17T03:13:00.000-07:00

Åter från resan söderut, närmare bestämt till västkusten. Anne hämtade mig på flyget och vi åkte för att hälsa på Eva Godwin på sökarens kennel. Eva är en himla trevlig tjej. Vi pratade hundar så käkarna gick nästan ur led. Intressant fenomen detta, att man kan bli så i gasen när man får prata om något som man tycker är så spännande. Eva har två jättefina tjejer, Humla och Hallon. Så trevliga och härliga hundar. Humla är parad med en snygg kille för dryga tre veckor sedan så vi ägnade en god stund åt att dissikera alla dräktighetstecken som bara kan tänkas för att försöka besluta om hon det skulle komma några söta bäbisar eller ej. Själv är jag övertygad om att så är fallet. Frisk tjej parad med frisk kille enligt konstens alla regler, klart det måste bli bäbisar. Men då är det ju å andra sidan inte jag som sitter och längtar. När mina tikar skulle ha valpar första gången så ändrade jag mig avseende resultatet av parningen minst ett par tusen gånger om dagen, det är lätt att vara kaxig när man står utanför och tittar på.

Sen åkte vi till Anne, bjöd på suverän middag och trevligt sällskap samt sängplats. Tänk ändå vilka fantastiska människor det finns. Inte nog med att hon hjälpt mig med i stort sett allt vad det gäller min kennel och hunduppfödning för att inte tala om den tilltänkta valpen, sen får jag bo på lyxhotell också. Jag måste ha gjort något bra i ett tidigare liv som jag inte har den minsta aning om.

Nästa morgon äntligen till Martina. Hon har en kennel, Rippåsens, och om jag nu greppat det hela så registrerade hon sin första kull för mer än sjutton år sedan. Hon är alltså den som hållit på längst med gårdshundar som fortfarande är aktiva med undantag för oråsgården. Och det märks. Nya kvastar sopar alltid bäst..... pyttsan. Jag var alldeles stum av beundran.... näääääää skojade bara, dom som känner mig vet att stum inte är riktigt kompatibelt med min person, munnen går som vingarna på en kollibri. Euforiskt pladdrande är nog närmare sanningen men åååå vilka fantastiska hundar. Samtliga motsvarade precis min bild om hur en gårdshund ska se ut och bete sig. Otroligt rastypiska och trevliga hundar. Men så avlar hon också på ett mycket speciellt sätt. Med hundens och rasens bästa i fokus hela tiden. Aveln sker med försiktighet och sparsamhet, matadoravel finns nog inte i hennes vokabulär ens. Varje kombination hon gör sker med stor eftertanke och med väldigt långsiktig planering bakomliggande. Hennes linjer är välbevarade och oförstörda. Den genetiska grundplåten enorm för att vara våran ras. Somliga linjer är helsvenska i inte mindre än sex led. Ja vad ska man säga. Jag bugar mig till pannan slår i backen för en sådan kunskap och eftertänksamhet. En enorm eloge till henne för hennes långvariga och oförtrutna arbete för vår fantastiska ras.

Så fick jag då äntligen träffa Loke. Han motsvarade precis det jag ville ha. Jag sökte ju efter en trefärgad kille med ljus teckning för att kunna använda honom till båda mina linjer. Zelda är ju vit/röd och ska därför paras med trefägat och Eska har ju mycket pigment och måste ha en ljus kille. Han måste ha bra bett och inte tros bli allt för stor och ha en stamtavla som skulle ge ett tillskott till vår avel i norr. Och ta mig .... där var han. Han är perfekt.

Det var så trevligt där och tiden gick så fort så helt plötsligt så var jag nästan försen till flyget. Iväg i all hast, och åter i Norrbotten på mindre än två timmar. Loke gillade mina tjejer Eska och Zelda, särskilt Eska såklart, så förvånad jag blir, medan Ipsi var lite läskig. Hon försökte ju använda honom som boll så hon fick göra annat medan vi väntade på fodervärden. Carola kom och hämtade honom efter några timmar. Åååååå det var inte lätt, hon är en toppentjej men jag var ju såklart redan kär. Fast man kan ju inte ha mer än man klarar av och jag har ju redan en liten hemma. Tur att det finns bra och engagerade fodervärdar, det som är svårt blir ju i alla fall lite lättare då man vet att dom får det som allra bäst. Och vecka 44 ska jag få rå om honom för då ska hon resa bort. Tur för mig det.

Helt lyrisk, djupt imponerad och enormt tacksam både för Anne som är hjälpsam så man tror inte det är sant och för Martina som gav mig förtroendet att förvalta denna fina kille. Bilder på underverket finns på hemsidan. Nu håller jag alla tummar jag har att han i framtiden ska bli avelsgodkänd enligt rasklubbens kriterier så att han får bli pappa till söta små bäbisar hemma hos mig. Ser redan fram emot det.

Söta Loke 8v

Liten resa

2008-09-14T04:11:00.000-07:00

I eftermiddag så åker jag söderöver för att hämta hem en liten kille. En på fyra ben alltså. Gårdshunden är fortfarande inte så vanlig här uppe i norr och det innebär att vi har en mikromal avelsbas när vi försöker hitta grabbar till våra tjejer. Självfallet så kan man åka söderut men det är inte helt enkelt alla gånger och dessutom så har jag ju en liten flock numera som löper samtidigt och ska man då para flera av dem så kan det köra ihop sig. Som förra gången......

Pedanttant som jag är så hade jag planerat allt minutiöst. Har ju dessutom ett sådant jobb där man måste lägga in om ledigt i mycket god tid. Mottagningar och operationer bokas månader i förväg, bemanningen är minimal, det finns liksom ingen extradoktor som går och skräpar och som kan rycka in om det behövs. Som tur är så brukar mina tikar vara som klockor och löpa med en veckas mellanrum exakt. Så allt var klappat och klart.

Å hej och hå, Eska börjar löpa fredag, två veckor för tidigt. Oj, det här var inte bra, jaja det går väl vägen, då börjar Zelda nästa vecka och så får jag bara skjuta på allt en vecka bakåt. Dagen efter börjar även Zelda droppa på golvet. Hjäääääälp, Eska ska paras i Umeå och Zelda i Sundsvall, hur i hela värden ska jag kunna vara på flera ställen samtidigt. Upp till chefen, hallå jag måste vara ledig ett par dagar extra. Tur att man har kollegor och ungar. Efter pysslande och fixande så fick jag ledigt torsdag/fredag.

Såååå, iväg till Umeå först, Eska paras torsdag och fredag, phu, "one down and one to go". Joel kommer med Zelda på bussen ned till Umeå, står där med min nyparade tik och inväntar nästa höglöpare för att skifta hundar. Hurraaaaa, bussen är försenad, och bussen tillbaka ska starta. Men hallå där snälla busschauffören, jag väntar på min son med min hund, ja, ja, jag har en hund här men det är en annan hund och han måste åka med er tillbaka, snäääääälla söta, kan du vänta lite, blinkar med ögonfransarna febrilt och ser så söt ut jag bara kan (å det där med söt har aldrig varit min starka sida). Men han förbarmar sig över en uppenbart inte helt redig och mycket desperat tant som dessutom verkar ha ögoninfektion av något slag. En kvart senare dyker Joel upp, jag anfaller, byter hund och knuffar in honom på bussen tillbaka till Luleå. Slutet gott och allting gott, åker vidare till Sundsvall och para Zelda fredagkväll och lördag.

Dom alldeles förtjusande resultaten av denna desperata utryckning kan ni se på vår hemsida. Men nu till flyget och framtiden.

Jahaja, då var man bloggare också

2008-09-13T10:40:00.000-07:00

Har noterat att några av mina "hunduppfödarkollegor" har skaffat sig såna där "hippa" bloggar. Eftersom eftertanke är en dygd men inte min utan att jag drivs av nyfikenhet så blev jag genast tvungen att prova. Tjolahopp så hade jag helt plötsligt en blogg. Ojdå, jamen då är det väl bäst att jag skriver något då.

Förkyld som en galning. Det är inte dödligt, det har jag lärt mig på doktorsskolan och även om flera av mina ex försökt övertyga mig om motsatsen så tror jag på vetenskapen, jag kommer att överleva. Härliga höstdagar med glasklar luft, solsken och vackra färger. I veckan har jag stekt kantareller, förvällt murklor och tagit rätt på skånkar, ben och slaktavfall så vinterns goda såser och älg-gnag är räddade. Jamen då så, då tar jag väl och roar mig lite. Så idag provade jag lägga ett blodspår och gå med Eska. Zelda har ju gått på kurs men Eska som är våran jägare har inte ens fått prova. Trög start, hon är ju en så tillmötesgående hund, ska jag gå här matte, gör jag rätt nu matte, är du glad nu matte, och det är klart ska hon bolla med mig var tredje sekund så är det ju inte lätt att hålla spåret. Men när hon konstaterat att jag verkade glad och nöjd så fick hon fart och hittade sin klöv. Duuuuuktig tjej, hon är fantastisk den vovvan.

Har ju inhandlat en kamera också, vilka motiv det finns så här på höstkanten. Här kommer några bilder.